Idag ska jag spela golfkrocket hela dan, i en tävling kallad Kycklingkrocket. Vi håller till på Kransmossen i Borås. Kom gärna och titta, om ni har vägarna förbi!
Den internationella sporten golfkrocket spelas med engelska bågar och engelska klot enligt enhetliga regler. Har inget med golf att göra, annat än att reglerna är enkla, precis som i golf. Bågarna skall gås igenom i en viss ordning. Den som först går igenom den båge som står på tur får 1 poäng, osv. Sex bågar finns på planen, plus en hindrande pinne i mitten.
Utrymmet mellan klotet och bågens pinnar är mycket litet, någon millimeter bara, så det är definitivt en precisionssport.
Här ett par länkar så ni kan förstå vad det handlar om: 1) instruktioner 2) elitspel.
Es war, als hätt der Himmel Die Erde still geküsst, Dass sie im Blütenschimmer Von ihm nun träumen müsst.
Die Luft ging durch die Felder, Die Ähren wogten sacht, Es rauschten leis die Wälder, So sternklar war die Nacht.
Und meine Seele spannte Weit ihre Flügel aus, Flog durch die stillen Lande, Als flöge sie nach Haus
Joseph von Eichendorf (1788-1857)
Månenatt
Det var som hade himlen Jorden stilla kysst, Nu hon i blomningsskimmer Om honom drömmer tyst.
Vindsmek i sädesfältens Tunga vaggande ax Skogarna susar stilla Mildstjärnor mjuka som vax
Och slutligt min själ så bredde Vida sina vingar ut, Flög över stilla landen Ej bort, men hem, till slut.
Översättning: J.T.Larsson (1950-)
Försöka det omöjliga: alltså att översätta poesi. Det går inte. Det bästa som kan hända är att det blir en ny fin dikt, släkt med den översatta, men annorlunda. Men det är ändå spännande och utmanande att försöka.
Cybersnubblade över en artikel i Expressen från 28 december 2015, av Nina Lekander. Den hade samma rubrik som min rubrik ovan. Precis som Lekander har jag ett djupt och långvarigt förhållande till Gunnar Ekelöfs dikter. Ja, vissa dikter vill säga; vissa dikter har talat direkt till mitt hjärta – och till mitt intellekt vad det beträffar. De får mig att känna och tänka på en gång; allvarligt, glädjefullt, sensuellt, ångestladdat, suggestivt, osv. Andra dikter av Ekelöf får jag inte ut ett dyft av; de hoppar jag över bara. Så här skriver Nina Lekander bl.a.:
Ja, det är bara att bläddra på. Hos Ekelöf finns ju ungefär allt, inklusive bludder. Andra svenskspråkiga giganter inom lyriken – Stagnelius, Södergran och Tranströmer för att bara nämna några – är onekligen snävare. Ekelöf tar aldrig slut, pågår oavbrutet, svänger fett och kan med Walt Whitman utbrista: “Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”
Annars vet jag inte.
Jag har ju doktorerat i litteraturvetenskap med en avhandling om rytm och poesi (se Om mig och mina sidor). Men jag är inte någon storläsare av poesi. Det är som med bildkonsten: vissa poeter umgås jag med då och då, på djupet. Ekelöf är en av dem. Jag skriver ibland dikter själv (senaste exemplet Halvblinda igelkotten jag), oftast drivs skrivandet av någon stark känsloupplevelse (tyvärr oftare av sorgsnare slag än av motsatsen). Kan också vara att jag tycker jag kommit på något, något jag inte kan skriva klar och tydlig prosa om. Kanske ett mått aningskunskap som jag bara kan ge ledtrådar till med en dikt.
Men är det inte otidsenligt alltihop? Vem har tålamod och tid idag att läsa några få ord sakta, eftertänksamt… I vår häftiga, snabba tid…? Nja… Jag är skeptisk… Ändå är vers den friaste läs- och skrivformen av alla; passar för såväl språkekvibrilister som dyslektiker, genier och imbecilla, det finns en dikt för alla. Allt är tillåtet i vers. Det enda som gäller: gör någon sorts intryck på läsaren.
Och det finns lyckliga dikter också! Avslutar med att återge flaggprydd sång, ur Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden från 1932 (jag är en väldigt morgonpigg människa, om ni undrar):
flaggprydd sång
morgonen vaknar blåögd och vinden öppnar fönstret för himlen bland vita moln och fladdrande gardiner
utanför kvittrar fåglarna pärlband i buskarna som knoppas och regndropparna glittrar som pärlor i det gröna gräset medan solskenet vältaligt berömmer de rodnande blommorna..
och trädenas händer välsignar stilla dagsljuset som lånar allting lugn och skönhet medan tysta svalor jagar evighetens insekt i den osynliga luften och solen spelar och sjunger GULD GULD! och hela den klara blå himlen i lungorna…
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Nosar mig fram Tassar lågmält mina rundor Mumsar omnivoriskt på det jag finner En jordlöpare där En tvestjärt där
Undviker tvåbeningarna Om ändå slika möter kurar boll med taggarna ut Ligger stilla väntar Vill slippa dem Vill vara ifred
Jag har fått tips om ett bättre sätt att uttrycka att man latar sig och inte gör ett skapandes grand, bättre än värpa ägg alltså. Jo, på frågan om vad man sysslar med för tillfället svarar man att man hjälper Gunnar.Jaha, och vad gör han då? blir den naturliga följdfrågan. Ingenting, säger man då. Kul va!
Jag har dåligt samvete. I många år har jag obetänksamt använt uttrycket värpa ägg i betydelsen “vegetera, vara overksam, göra ingenting”.
– Vad gör du idag? – Äh, ingenting. Värper ägg bara, har det kunnat heta.
Ett vårdslöst, moraliskt förkastligt tal, har jag plötsligt insett. Det är ju ett absolut storverk, detta att värpa ägg! Tänk vad det kostar i energi och möda! Äta duktigt och leva sunt så att vitan och gulan blir näringsriktigt fyllda, picka kalcium så att skalet får sitt, härbärgera det/de tungskumpiga ägg/-et/-en i kroppen, värpa, ruva…
Vet inte var jag fått denna innebörd av värpa ägg ifrån. En idiosynkrasi, vad det verkar. Känner ingen annan som använder uttrycket på samma sätt, ingen förstår mig när jag gör det.
Vare härmed slut med detta pietetslösa språkliga missbruk från min sida!
Ber därutöver att få tillönska mina läsare en till att börja med stillsamsorgsen Påsk, därefter, i samband med uppståndelsen, en desto gladare dito. Betänk vid inmundigandet av de obligatoriska minst 8-10 påskäggen allt det arbete som ligger bakom från hönans sida. (Höns- och äggkläckningsindustrin är förstås en [tämligen vedervärdig] sak för sig i sammanhanget. Förbigås med tystnad den här gången.)
Det där med sol, kyliga vindar och iskalla nätter som rått större delen av mars och en bit in i april, ja det ger jag inte mycket för som vårväder! Nej, tacka vet jag ett milt vårregn som idag; tvåsiffriga temperaturer på dagarna, gott och väl frostfritt på nätterna. Dylikt smeker frid i kropp och själ, lockar koltrastarna att sjunga och ger rörelsemomentum till våren.
Bafatt (citat Björn Borg) ni läser så snällt så ska ni få er en liten vårdikt till livs:
Halvblinda igelkotten jag såg idag en stålgråkaffebrun järnsparv. Den gjorde mig glad. Fällde taggarna in ett tag.
… i min version: Från båda håll, eller som originalet heter: Both Sides Now, en av Joni Mitchells pärlor (som ni säkert kände igen, även om jag översatt texten till ärans och hjältarnas språk). Håller på och försöker lära mig spela in med externt ljudkort, via programmet Garage band på datorn. Det går så där. Jag är rejält dålig på att spela piano, så jag klarar inte riktigt att kompa samtidigt som jag sjunger med någorlunda inlevelse. Därför spelade jag in piano och sång var för sig, och de synkar inte alltid perfekt. Men det får gå för den här gången.
Funderade på om jag skulle lägga ut nåt… Inga idéer… Men så digitalsnubblade jag på nedanstående låttext. Tänkte sjunga den och bloggifiera den, men märkte när jag försökte att jag inte hade nån röst alls denna relativt eländiga kväll i livet. Ok, alltså publicerar jag den som enbart som text till att börja med, tänkte jag. Vet inte riktigt om den håller för att bara läsas i och för sig, den ska ju sjungas förstås. Det är en översättning jag gjort från originalet på engelska, och som översättning är den väl ändå inte så jävla illa i vrångstrupen pinkad, om man betänker att det är en trähäst som här låtit sitt vatten.
Redan som nybakad 27-åring anade jag att det var så här det skulle bli. Simply the simple story of my life… (liksom så många likasinnades). Ni känner väl igen den?
Rufs av fluffigt änglahår vaniljglassluftslott himlen når bomulls-canyons som läker sår solmoln i mitt liv Men nu dom blivit block av sten regn och snö på var och en allt jag svikit; sent, för sent gråmoln på min stig Betraktat moln från båda håll som vita änglar, svarta troll. Men sagans moln är allt jag minns molns illusioner allt vad som finns
Junimånar, van Gogh-sol gul barnaögon som tindrar jul hjärteskön du som var ful kärleken i mitt liv Men nu ett falskt och simpelt spel du dumpar två, men smickrar tre hyckleri och smila stel kärlekssvek och split Kärlek sedd från båda håll från ge och ta, från allt till noll Men kärleksfantasier finns kärleksdrömmar allt jag minns
Gråt och ångest, säga stolt: Jag älskar dig, utan förbehåll drömström, busrus, glad som en boll grundbultar i mitt liv Men sedd igenom tvivlets lins: Den du du var ej längre finns. Tja, nåt förloras, något vinns i livets vardagsstrid Jag livet levt från båda håll från vinn, försvinn, från dur, från moll men livets luftslott, allt som finns av allt jag lärt jag ingenting minns
