Opus 94 så gott som klart

Verkar som min 94:e låt nästan är klar; mitt opus 94. (Målet är att nå 100 innan jag stervar å (av ty sterben). Den handlar om den lilla men naggande goda vadaren sandlöpare, på engelska sanderling. Att låten är på engelska förklaras dels av att det engelska namnet är vackrare i klangen, dels hade jag turen att få några excellenta sanderling-bilder när jag besökte min son med familj i South Carolina, USA, nyligen (se inlägget Sanderling).

Låttexten är en poetisk gestaltning av sandlöparnas sätt att röra sig på sandstranden.

Sanderling

they say i’m a sanderling
don’t know if that’s so
but i guess it is true
running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

making some use
of whatever’s at hand
sometimes on my own
sometimes joining the band

dodging sea wavelets
grainpickers on land
in hurry supporters
of runners on sand

scooting and scuttling
sometimes flashingfast flying
but running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

Inte riktigt mogen att sjunga in och lägga ut låten än. Men klicka här så kan ni se hur det som texten handlar om ser ut i den s.k. verkligheten.

Låååång fredag

Här ett exempel på musik som det är i högsta grad tillbörligt att lyssna på idag, på årets längsta fredag (Good Friday på eng, varför?), Amazing Grace, med en helt fantastisk manskör.

Och här ett exempel på musik man inte bör lyssna på idag (vänta till i morgon, Påskafton): Black Cat med Janet Jackson.

Glad Påsk!

Själv kommer jag inte vare sig att värpa ägg eller hjälpa Gunnar, utan planerar aktivera mig med hjälp av en tripp ner till Skåne. Ska hälsa (betoning på verbpartikeln förstås; att betona verbet och låta “på” fungera som preposition är icke tillämpligt i det här fallet, som hälsa på alltså) min dotter med familj i Helsingborg. Dotter Ylva är mycket förtjust i att pryda sitt hem med allehanda små figurer, vilka jag är mycket förtjust i att fotografera.

Rättelse

I gårdagens inlägg uppgavs att ett fossil skulle ha upphittats nära Gånghestervägen. Det var lögn och förbannad dikt. Blott ett utslag av Ers Undertecknads stofiliserade, ja varför inte fossilifierade, skämtlynne. Det rörde sig enkom om en gnutta i estetiserande former stelnad lera, på botten av en vattenpöl (vapúl, som lilla Ya förtjust brukade säga). Läget var åtminstone korrekt, vattenpölen med den spektakulära leran befann sig å en biled/bil-led till den led som leder till ut till förorten Gånghester.

Men det var duktigt av Eders Hovfotograf att upptäcka och föreviga de leriga formerna, det måste man säga…

Äkta fossil

Från stofil till fossil

Är jag en stofil? Härligt gammalt ord. Här några synonymer: original, klassik, perukstock, gubbstrutt, stöt, mumrik, mumie, enstöring, gubbstut, tvärvigg; och så användarnas bidrag: uv. Klassik har jag aldrig hört. Perukstock är en favorit, liksom mumrik, mumie och tvärvigg. En tvärvigg vill jag gärna vara ibland. Men tyvärr, är för konflikträdd och konsensuskåt för det. Och så användarnas bidrag (hämtat från sajten Synonymer.se): uv. Helt underbart. Ska du säga, din gamle uv...!

Sen kom jag att tänka på ett uråldrigt fossil jag hittade och fotograferade nära Gånghestervägen häromdan. Rimmar ju på stofil, tänkte jag. Kan det tänkas att jag så småningom omvandlas och förevigas i form av ett fossil efter döden? Till glädje för framtidens arkeologer och paleontologer…? Fan vet. Men så här snyggt såg det ut, Gånghestervägsfossilet. Kan bli en turistattraktion:

Från stofil till fossil (dikten)

Ville jag vore ett fossil
Men än så länge (suck)
blott en gammal stofil

Ack, om blott en perukstock
en mumie, en mumrik
en vigg av typ tvär…

Ja, en uv vore inte
heller så dumt
Vår största, mest
majestätiska uggla
Verkligen inte nån
rugguggla precis…

Havets orgel

Naturen har två orglar, var det nån som sa: skogens orgel och havets orgel. Såsom varande såväl musik- som naturintresserad har jag lyssnat en hel del på båda. Egentligen borde jag väl känna mig mer hemma med skogsorgelmusik, eftersom jag är ett skogens barn. Gick varje dag till småskolan genom skogen ett par kilometer. Låg på rygg på den stora flata stenen och drömde om att bli stigfinnare när jag blev stor. Byggde otaliga kojor i skogen (som aldrig blev riktigt färdiga) med min gode vän Torgny, lade upp väldiga kotteförråd vid kojorna för att kunna försvara oss, om och när fienden kom.

Men jag vet inte. På senare år, ja kanske alltsen min Jordenruntresautanattflyga för sju år sen, så har jag lyssnat alltmer på havets orgel. De där sammanlagt 50 dygnen på lastbåt över oceanerna var en oförglömlig upplevelse. Lägg därtill att det snart inte finns någon riktig skog (olikstora träd av olika sorter, gläntor, blåbärsris och lingonris, tofsmesar, talltitor och svartmesar osv.) längre; bara kalhyggen eller planteringar…

Så trots att jag framlever mina dagar här i inlandet så har det blivit så att:

Djupt, djupt i mitt hjärta
vet jag allting om havet.
Med slutna ögon ser jag det
framför mig.
Långt, långt från havet
lyssnar jag kväll efter kväll
till havets röst.

Det där är en dikt av Ebba Lindqvist (1908-1995), en mycket fin havsdiktare.

Jag vill inte påstå, att jag direkt går och längtar efter havet. Men det finns där, allt det står för (väldig blå, i djupet oföränderlig, alltomfattande ingentinghet i evighet, amen) finns inom mig ändå.

Och näst senast jag skrev en låt (opus 92) så blev det en med titeln Breath of the Sea (Havets andedräkt). Första versen är så här:

on my way going south
where blows the
breath of the sea
running on the lookout
for what’s me
wondering still wondering
’bout the heart of my soul
is there still guts and grits enough
inside of me
to be free

Hur ska det gå för generalisten människan?

Två (lagom antal) homosapiens-generalister; dricker alla sorters öl.

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, uppvärmningen av jorden fortsätter i oförminskad takt. Men oroa er inte! Civilisationen, som vi känner den, kommer visserligen att gå under. Men livet på jorden hotas inte.

Djur- och växtarter utrotas i rasande takt. De arter som är mest specialiserade och krävande när det gäller miljön går åt först. Men arter som är flexibla och anpassningsbara – generalister – som kan leva i nästan vilken miljö som helst, de kommer att ta över. Och den absolut mest anpassningsbara arten av alla, det är människan! Vi kan överleva i arktiska lika väl som tropiska klimatzoner, vi kan äta all möjlig sorts mat, med hjälp av vår stora hjärna kan vi anpassa vårt levnadssätt till förändrade förhållanden.

Den enda art som kanske kan mäta sig med människans i fråga om flexibilitet är råttan. De kan också leva i de mest skilda miljöer och har med glans klarat alla utrotningsförsök hittills under historiens lopp.

Men det är klart, några 10 miljarder homo sapiens (prognos till 2050) klarar inte jorden av att härbärgera. Kraftiga minskningar av befolkningsantalet kommer att vara av nöden – och kommer också att ske, vare sig vi vill det eller inte.

Pandemier, antibiotikaresistens, migration pga klimatförändringarna, krig, sociala klyftor, kortsiktig tillväxthyperkapitalism, finanskriser, pollineringsproblem pga minskande biologisk mångfald, fler och våldsammare naturkatastrofer, vattenbrist, matbrist, temperaturökning och försurning av haven, höjning av havsytan, skogsskövling, negativa ai-effekter, politisk polarisering, demokratins sönderfall genom fake news m.m.

Se där, några av de faktorer som med visshet kommer att leda till en minskande global befolkning. Många av dem är, med förlov sagt, ganska otrevliga…

Desto mer glädjande då, när vi häromdagen fick höra att ”barnafödandet fortsätter nedåt – lägsta på 20 år” (SCB:s statistik). Detta innebär alltså att det går åt rätt håll i Sverige även (än så länge) utan tydlig direkt påverkan av de där otäcka globala faktorerna.

Men färre människor, är inte det illavarslande? Hur ska allt färre ungdomlingar kunna försörja allt fler åldringar? Och framför allt: Hur ska vi kunna klara den nödvändiga ständigt ökande ekonomiska tillväxten, med allt färre som producerar och konsumerar?! Mindre och mindre i stället för fler och mer! Frukansvärt! (Kvalitet i stället för kvantitet… Usch, låter det inte hemskt?)

Men nej nej, ingen anledning till oro: ”En åldrande befolkning är en god sak”, konstaterar Frank Götmark, professor i ekologi och naturvård vid Göteborgs universitet, i en artikel i nättidskriften Kvartal. Än så länge minskar visserligen befolkningen bara i 20 av världens 190 länder; förutom Japan så ligger alla i syd- och östeuropa. Men 2050 kan antalet ha ökat till 43, inklusive Kina. Kanske för lite och för sent, men likväl positivt och glädjande.

Hela Götmarks artikel här.

Japans befolkning har minskat sen 2009. Och det kan behövas med tanke på att 125 miljoner människor ska trängas på en yta mindre än Sveriges. Och de gör naturligtvis ett enormt miljöavtryck inte bara i det egna landet, utan också utanför sina gränser via alla importvaror.

Problemen med en åldrande befolkning är kraftigt överdrivna, menar Götmark i sin artikel. Han tar upp ofta nämnda problem som 1) räcker arbetskraften till? 2) blir vården för dyr? 3) kan pensionerna klaras? Jodå, med god planering kan problemen bemästras. Japan är ett bra exempel på detta, även t.ex. Estland och Tjeckien.

Förhållandet mellan äldre och yngre i befolkningen anges ofta som ”beroendekvot” eller ”försörjningskvot”; man jämför antalet personer över 65 år, med dem som är 15-64 år. I Sverige är 20 procent av befolkningen över 65, i Japan 28.

De två lösningar på ”problemet åldrande befolkning” som oftast anges är dels att förbättra nativiteten, dels ökad invandring. Ingen av dessa åtgärder har emellertid särskilt stor inverkan på beroendekvoten, i alla fall inte på kort sikt, skriver Götmark. (Japan skulle behövt en invandring på 500 miljoner människor för att bibehålla 1995 års försörjningskvot fram till 2050.) Och båda dessa åtgärder är kostsamma för samhället.

Och framför allt, sist men inte minst: Fördelarna, ja nödvändigheten (!) av en minskande befolkning på Jorden är oavvisliga och enorma! Någon gång måste vi ta oss igenom detta. Dogmen om ständigt ökande tillväxt på alla områden leder oundvikligen till katastrof.

Generalisten Homo sapiens är otroligt framgångsrik, evolutionärt sett. Bara under min livstid (73 år) har Jordens befolkning mer än tredubblats, från 2,5 miljarder 1950 till 8 miljarder idag. Alla dessa människor behöver mat, kläder och husrum, och ja, gärna en liten bil därtill, eller åtminstone en färgteve eller en bra smartphone…

Vi har förökat oss och hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Det har till stor del skett genom en ständigt ökande förbrukning av den billiga mirakelenergin fossilbränsle. Och det har skett till priset av en extrem påfrestning på biosfären. Vi tränger ut allt annat levande och orsakar en geologiskt sett blixtsnabb förödande uppvärmning av Jordens klimat.

Men, som sagt: Ingen anledning till oro! Livet på Jorden lär inte vara hotat, det är bara den s.k. civilisationen som går åt. Och några generalister blir säkert kvar. Det blir väl vi och råttorna…

Specialist (=hotad), grönsångare

Rockfoto

Det här ser jag som det bästa jag åstadkommit när det gäller “rockfoto”, eller konsertbilder, hittills. Han på bilderna kallar sig Iggy Pop. Såg och hörde honom på Way Out West för några år sen.