Dagens sommarkrönika i Borås Tidning

Ja, ni har sett och läst större delen av texten till min sommarkrönika i ett tidigare inlägg, kära bloggister. Men något har texten förändrats (bl.a. med hjälp av sakkunnig B.T.-redaktör), så ni får den en gång till in extenso här, precis som den publicerades i dagens B.T.:

Vår svenska skog har utsatts för monokulturellt mord

I det skogsskövlande landet Sverige av idag finns riktig skog mest i naturreservat och nationalparker. Skog är nämligen en naturtyp med många träd (löv- och barrträd av olika arter i olika åldrar) eller icke-träd (gläntor). Alla träden i en sådan skog är inte nödvändigtvis bara till för människan, utan också för andra former av liv.

Den svenska skogen har tyvärr i profitens namn utsatts för monokulturellt mord i stor skala, och till största delen förvandlats till granplanteringar, alternativt kalhyggen.

Desto större blev därför min glädje, när jag vid ett besök i min småländska hembygd häromåret återfann min gamla skogsskolväg i nästintill ursprungligt skick, det vill säga den omgavs fortfarande av skog!

I första och andra klass gick jag till fots till skolan (rött hus med vita knutar) på en två kilometer lång skogsväg. Någon biltrafik förekom inte här, bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde äta upp medhavda skolmackor, medan man lyssnade till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag allt som oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (jag skrämde tjädern, tjädern skrämde mig). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar blandat med lövskog, träd av olika storlek och ålder. Det fanns gläntor här och där, kärr och mossar.

Och nu blev jag alltså så där oresonligt lycklig när jag fann att min skolväg fortfarande vindlade sig fram genom riktig skog. Träden hade växt rejält förstås sen jag såg dem sist för 65 år sen. Smörgåsstenen däremot hade krympt lite grand jämfört med hur jag mindes den.

Ena änden av skolvägen hade visserligen snoppats av av en asfalterad riksväg, men merparten var helt intakt. Bonden som ägde skogen dåförtiden var lite alternativ så där, frisk och sund naturmänniska, typ. Kanske hans son, som ärvt skogen, blev likadan och därmed begriper att skog inte bara ska användas till att tjäna pengar på.

Så nu vet ni, strax utanför Broaryd i Småland, sisådär 10 mil från Borås, finns lite riktig skog kvar. En gång tänkte jag gå till Göteborg på Sjuhäradsleden, men ångrade mig efter blott en dagsetapp: det var för fult helt enkelt, med alla planteringar och kalhyggen. I framtiden ska jag åka ner till Småland och återuppleva min gamla skogsskolväg i stället.

Jörgen Larsson
Lärare och forskare (rytmdoktor), numera pensionär, med basläger på Trandared. Tycker om att resa, sjunga och spela musik (gör låtar under artistnamnet J.T., vilka framförs av bandet Soggy Bees), fotografera, skåda fågel, läsa och baka bröd, med mera.

Sommarminne: En vacker sommardag för länge sen fikade jag med min dotter Ylva, då 16 år gammal, på Great Blasket Island i sydvästra Irland. Vi satt på en solig läsluttning, havet bredde ut sig nedanför oss. Det absolut enda som hördes var en en humla som surrade och en svirrsjungande sånglärka över våra huvuden. Det var en ljuvlig stund, för alltid fäst i mitt minne.

Plockat svamp?

Vissa saker sätter sig i skallen för alltid, som det tycks. Detta fenomen är er säkert välbekant. Jag mindes idag, när var ute i skogen en sväng och kastade ett öga på en eller annan svamp. Hade bara tillgång till två (ögon), så det blev inte så mycket kastat. Det fanns inte så många svampar heller, där jag var, så det gjorde inget. Nå, vad var det jag mindes då? Jo, jag mindes ett litet brottstycke ur ett radiokåseri med Torsten Ehrenmark som jag hörde för drygt 50 år sen. Det lät så här:

Var har du vart? frågade jag.
– Plockat svamp, svarade han.
– Var har du svampen då? undrade jag.
– Hitta inga, svarade han.
– Hur vet du då att du plockat svamp? ville jag veta.

Är det inte ganska underligt att denna lilla dialog har fastnat i mitt minne? Jag tycker det. Men nån förklaring har jag inte. Tja, det är ju lite språkligt tyket och småfräckt så där… ordmärkning, typ. Gillade nog sånt redan i unga år faktiskt.

Alltnog, såg inte så många svampar idag, trots att jag vet att det finns gott om dom i skogen just nu. Nä, jag kom inte så långt, såg motiv hela tiden. Fotostrosade. Och dom svampar jag faktiskt såg lockade jag inte, jag tog bilder på dom i stället. Är det nån som vet vad det här är för en gynnare förresten:

Snöa in på en låt-fenomenet

Jo, jag vet att det är sommar och fjärran från vita flingor. Men det jag vill skriva om är min tendens att snöa in på vissa låtar (ibland t.o.m. på vissa toner eller ackord) och lyssna på dem gång på gång på gång på gång…

Ja, jag är inte ute efter att direkt kritisera detta drag hos mig själv, bara noterar det som ett intressant fenomen i detta väsen befolkat av blinda varelser i dunkelt uppror mot konungen jaget som härskar över dem (Ekelöf) som brukar benämnas jag (J.T. Larsson).

Just för tillfället är det låten Lips As Cold As Diamonds med rockgruppen Larkin Poe, om vilka man kan läsa följande på Wikipedia:

Larkin Poe is an American roots rock band originally from north Georgia, currently based in Nashville, Tennessee,[1] and fronted by sisters Rebecca Lovell and Megan Lovell. Featuring strong southern harmonies, heavy electric guitar riffs, and slide guitar, they are often touted as “the little sisters of the Allman Brothers“.[2] The band performed at the 2014 and 2016 Glastonbury Festival and were voted “Best Discovery of Glastonbury 2014” by the UK’s The Observer. The sisters have also toured as backing musicians for a variety of other bands, most notably Elvis CostelloConor Oberst of Bright EyesKristian Bush of Sugarland, and Keith Urban.

Alltid detta j-a United States of America, “Land of the free”… Ha! Jo jag tackar jag. Ett j-a skitland är det, i mångt och mycket. Ja, vill säga, naturen är fantastisk. Och skitstövelhalten bland folket är i stort densamma som här hos oss (vilket redan utvandrar-Karl-Oskar anade). Men vilket samhälle…! Vilket icke-samhälle… Får mig att tänka på Margret Thatchers berömda axiomatiska yttrande: There is no such thing as a “society”.

Lika väl har denna “American Roots Music” ett fast grepp om mitt hjärta. Varför vet jag inte riktigt. Ok, kan tänka mig flera tänkbara svar på frågan; förklarar en del, men inte allt. Så här låter i alla fall Lips As Cold As Diamond:

Lips As Cold As Diamond
Larkin Poe

Tonight I go to meet my maker
Dig a hole, dig a hole
Her sweet love will be my undertaker
Never cold, never cold
Never cold no more, n
ever cold

Lay my heavy heart on the altar, good Lord
Such a weight, such a weight
I have paid with pain for my every dollar
Ever brave, ever brave
Ever brave no more, ever brave

She got lips as cold, as cold as diamond
Like a blade, like a blade
She is sparkling, Lord, she is shining
Full of faith, full of faith
Full of faith no more, full of faith

For tonight, I go to meet my maker
Dig a hole, dig a hole
Her sweet love will be my undertaker
Never cold, never cold
Never cold no more, never cold
Never cold no more, never cold

Går på repeat senaste timmen så där, här i min enkla boning… Dig a hole, dig a hole…

Samtidspsykos!

Besökte Konstmuseet i Borås igår, och såg bl.a. serietecknaren Max Gustafsons utställning Samtidspsykos. Sevärt, absolut. Max är smått kritisk till vissa aspekter av det digitala…

Chimborazo på svenska

Jag kan berätta, att sången om berget Chimborazo i Ecuador nu gått från stadiet på gång till stadiet i verkligheten existerande (se Ny låt på g). Den har fått musikalisk dräkt, och texten finns dessutom nu i två versioner: en engelsk och en svensk. Jag kommer att spela in den inom relativt snart och lägga ut den här, så ni får höra. Här följer tills vidare den svenska texten:

chimborazo

serpentinade med bilen
till 5 tusen meter
vicunas längs vägen
magiskklar etern

försökte klättra
bara några meter till
men tunnlufts-lungad
blåsbälgig stod jag still

å låt mig berusas av ditt mirakel
du undersköna chimborazo
vill för evigt vara din hemlige älskare i världen
din lovsjungande paparazzo

moln av moln som änglahår
vaniljglassluftslott (så långt) ögat når
bomulls-canyons läker sår
uppfyller alla himlavrår

jaaa, chimborazo
du gjorde mig andlös
oförmögen att gå, kunde knappt tala
var hög som ett hus
på ditt krispigt klara ljus
så fjärranfrån allt det banala

åh chimborazo
du gjorde mig andlös
jag såg din skönhet
och jag rös

fjäderburr, vingesurr
chimborazos stjärna
helikoptrande kolibri
minns dig så gärna

stundom synlig, stundom dold
himlabergstopp i skyn
grubblande som en önskedröm
förtrollande min syn

å låt mig berusas av ditt mirakel
du undersköna chimborazo
vill för evigt vara din hemlige älskare i världen
din lovsjungande paparazzo

jaaa, chimborazo
du gjorde mig andlös
oförmögen att gå,
kunde knappt tala
var hög som ett hus
på ditt krispigt klara ljus
så fjärranfrån allt det banala

åh chimborazo
du gjorde mig andlös
jag såg din skönhet
och jag rös

Könsfrågan

Läste igår en lång essä betitlad: Allt du velat veta om sex, men inte vågat fråga om, skriven av en evolutionsbiolog med det illustra namnet Jerker Vinterstare. Han forskar och undervisar på Lunds universitet. Essän utreder vad som utmärker människans två biologiska kön: kvinnor och män. Vinterstare anlägger ett evolutionsbiologiskt perspektiv, och kommer härvid att frondera mot rådande populära genusrelaterade ideologier, enligt vilka kön huvudsakligen bestäms av vad individen identifierar sig som, oberoende av biologin.

Jag saxar lite ur Vinterstares text för att eventuellt locka er att läsa den i sin helhet. På slutet försöker han besvara frågan varför så många i Sverige idag inte kan eller vågar svara på vad en kvinna eller en man är för något. Så här skriver han:

Att honor är honor och att hanar är hanar och att det föreligger betydande skillnader mellan de båda har fram tills nyligen varit en så uppenbar sanning att det varit en icke-fråga.
Så hur kommer det sig att planetens smartaste organism har så svårt att erkänna sådan basal kunskap? Jag menar att svaret är tredelat.
1. Den första delen innebär en förnekelsekonsensus gällande vårt ursprung. Att människan, likt varenda organism som någonsin existerat och någonsin kommer att existera, är en produkt av organisk evolution via naturlig selektion är en sanning som de flesta sällan viger en tanke åt. Den västerländska människan tenderar att se sig själv på en piedestal ovanför övriga jordbor. Detta är en falsk bild av vår plats i naturen som förmodligen initierades dagen då våra förfäder skapade gudar.
2. Den andra delen av svaret finner vi i att vi har det för bra. Vi behöver inte backa bandet vidare långt innan vi når en tid då vi alla bar samma dagliga bekymmer som planetens övriga arter. Att skaffa mat, skydda oss från rovdjur, finna en partner, reproducera oss och ta hand om avkomman är problem som vår hjärna anpassat sig för att lösa. I takt med ökad välfärd har dessa tidigare bekymmer reducerats och för många av oss är det numera icke-problem. Vi har lyxen att kunna ta självaste livet för givet och med det kommer friheten att kunna så och skörda illusioner och lögner såsom frånvaron av biologiska könsskillnader.
3. Den tredje och kanske viktigaste delen av svaret ligger i ett försök att generera ett jämställt samhälle. Den västerländska kulturen har likt många andra av människans kulturer kantats av ett patriarkalt styre. Jag misstänker att man i egalitära stater som Sverige har försökt reducera patriarkatet genom att blunda för biologin. Om kön inte är biologiskt fixerat och om könsskillnader inte existerar, ja då försvinner patriarkatet på kuppen.
[…]

Likt många före mig vill jag påstå att jämställdhet uppnås genom att vi ser verkligheten för vad den är. Patriarkatet försvinner inte för att vi förnekar skillnader mellan könen. (min kurs.) Det är i vår biologi vi finner svaren för äkta jämställdhet. Vi föds inte som oskrivna blad – vi har våra förfäders historia i vårt DNA och dessa historier bär ett könsspecifikt arv. Genom att acceptera de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor kan vi bättre förstå hur könsspecifika styrkor och svagheter kan tillämpas, i stället för att dämpas eller elimineras.

Just detta att Vinterstare utgår från den biologiska evolutionen gör texten extra intressant, menar jag. Jag försöker själv anlägga detta perspektiv, åtminstone när jag funderar över de stora, existentiella frågorna. Men jag kan för lite, därför är det gott att läsa vad en expert på området har att säga. Det finns ingenting, absolut ingenting, inom kulturen, som inte har sin primära grund i naturen, om ni frågar mig. Så läs gärna Vinterstares essä om ni har en halvtimme över. Det är väl använd tid.

Män är olikare varandra än kvinnor…

Det trodde ni inte va? Jag trodde det inte heller, för en stund sen. Men efter att ha läst artikeln Inte alla män… av Henrik Höjer, vetenskapsredaktör vid nättidskriften Kvartal, så har jag lärt mig, att inom gruppen män är olikheterna större än inom gruppen kvinnor (säger naturligtvis ingenting om den enskilde individen).

Män är överrepresenterade bland genierna liksom bland idioterna. Fler män än kvinnor är miljardärer, lika väl som utslagna, utfattiga uteliggare. Män är både vinnare och förlorare, med andra ord.

Om man nu nödvändigtvis vill generalisera kring de båda könen, konkluderar Höjer, vore det således mer relevant göra så om kvinnor än om de diversifierade männen…

Orsaken till olikheterna är i grunden genetiskt biologisk, men miljömässiga omständigheter spelar säkert också en roll.

Ni tror mig inte? Ni tror Höjer har druckit ur nattpottan? Läs då den ganska korta artikeln, råder jag, och se om ni finner den trovärdig eller inte. Behåller ni er gamla, säkert fördomsfulla och felaktiga (liksom min) generaliserande åsikt om de bägge könen, eller påverkas ni (som jag) av de fakta som presenteras i texten?

Ny låt på g

Jobbar på att sätta samman ett föredrag om min resa till Ecuador. Bilderna har jag, det gäller bara att sovra där. Manuset kommer att bestå av en struktur, och stolpar, citat, fakta osv. Undviker att skriva ner allt jag vill säga. Att läsa upp ett sådant manuskript låter konstruerat och tråkigt. Nej, jag vill tala fritt, men ändå efter en viss plan förstås. När jag hållit föredrag om Jorden runt utan flyg och om Falklandsöarna har bilderna till stor del fungerat som talstöd och struktur.

Men så är det det här med låtarna… Både Jorden runt-föredraget och min berättelse om Falklandsöarna har ackompanjerats av två egenhändigt hopsnickrade låtar, som har med saken att göra (t.ex. låtarna Pingvin och Albatross för Falklandsöarna). Just detta inslag gör mig ovanlig som föredragshållare, inbillar jag mig. Det är inte så vanligt att föredragshållaren fördjupar det han har att säga, genom att spela och sjunga också; egna låtar till på köpet.

Gott så. Men i nuläget saknas alltså två låtar för Ecuador-föredraget. Jag har tänkt mig att de skulle handla om två av de starkaste upplevelserna för mig på resan: 1) när den lilla gröna kolibrin satte sig på mitt teleobjektiv och vi såg varann i ögonen 2) när vi var på 5.000 m höjd, på den utdöda vulkanen Chimborazo, Ecuadors högsta berg.

Till det sistnämnda tillfället har jag idag gjort en tänkbar låttext. Ingen musik finns än. Men här får ni texten, inklusive några bilder som konkretiserar saker som nämns i texten.

Lite ordförklaring: Vicunas är ett lama-liknande djur som lever på berget. Den kolibriart som jag såg på 5.000 m höjd är ensam i sitt slag där, och kallas Estrella de Chimborazo på spanska; “Chimborazos stjärna” alltså.

Chimborazo

serpentined with our car
to 16 thousand feet
vicunas ’long the road
such a delicious treat

tried to climb it up
just a few feet more
but soon stopped, panting
my lungs being thin air sore

chorus a:
oh let me wallow in your beauty
you wondrous chimborazo
let me be your secret lover
your magnifying paparazzo

rows and flows of angel hair
feathered canyons everywhere
clouds, oh clouds that fill the air
fluffiest splendour affair

chorus b:
yay, chimborazo
you took my breath away
i could not walk, could hardly talk
was high as a kite
from your crispy clear bright
mountain air on that
wondrous day

buzzing its wings
chimborazo star
sweet little hummingbird
what a beauty you are

sometimes seen sometimes hidden
snowy summit in the sky
brooding like a wishful dream
inaccessible icyway up high

chorus a:
oh let me wallow in your beauty
you wondrous chimborazo
let me be your secret lover
your magnifying paparazzo

chorus b:
yay, chimborazo
you took my breath away
i could not walk, could hardly talk
was high as a kite
from your crispy clear bright
mountain air on that
wonderous day