Som sagt var…

Saxat ur Omni.se:

Gazabor känner sig allt mer övergivna: ”Trumps öra viktigare än alla som dör”

Efter nio månaders krig börjar Gazas invånare känna sig allt mer övergivna av omvärlden, skriver Haaretz som pratat med människor i flyktinglägret i Nuseirat. 

En kvinna säger att ingen längre pratar om alla som dör och lemlästas i kriget.

– I USA är Trumps blödande öra viktigare. Europa har fullt upp med valen i Storbritannien och Frankrike. Protesterna och marscherna i världen är helgaktiviteter, säger hon. 

Hon berättar att hon nyligen besökte en granne tillsammans med sina barn och att de då pratade om slutet på kriget och hur de skulle återgå till en normal vardag.

I går dödades hon och hennes barnbarn av en israelisk robot. Hennes liv tog slut, inte kriget.

Kommentar: Förlåt, men jag finner världen absurd. Eller snarare, människorna är absurda. Vi är ologiska, känslostyrda varelser. Miljontals amerikaner sägs nu kunna komma att rösta på den egotrippade sociopaten Donald Trump bara för att han har blivit skjuten i örat. Och, kanske ännu viktigare, bara för att han kom ihåg att hissa upp en knuten näve i luften med den amerikanske flaggan i bakgrunden precis efter attentatet. Jag frågar mig: Har dessa händelser på något sätt förändrat Trumps politik? Eller honom som person? Nä, knappast.

Och detta att Israel och Ryssland ostraffat kan få hålla på och hålla på att döda försvarslösa civila. Och inte bara det. Stora delar av världen tycker detta folkmördande är helt ok. Skurkstater som Kina, Indien, Iran – och ja, USA, när det gäller Israel…

Nä, den stora världen är till stora delar helt för jävligt ordnad, om ni frågar mig. Den lilla världen, med familj, vänner, privatliv osv., ja den är väl inte heller alltid så lätt att växla (som mamma brukade säga). Men den är att föredra, absolut.

Min ambition och karriärslystnad så länge jag jobbade var att inte få sparken. När det gäller umgänget människor emellan satsar jag på att uppnå en acceptabel grad av mänsklig hygglighet…

Únderfúnder

Om precis en vecka musicerar den underfundigt eminenta sångduon Únderfúnder på Träffpunkt Simonsland. Dagen är 19 juli, tiden kl 11-12. Únderfúnder består av Marita Pahlén och Ers Undertecknad. Se sidan Min Musik för mer info och ett par lyssningssmakprov.

P.S. På Simonsland finns också mysiga möjligheter till fikande och lunchinmundigande till synnerligen facila priser. Det gäller att se till så att både kropp och själ får sitt lystmäte… D.S.

Om att alltid ha huset med sig

I morse när jag var på väg till Friskis medelst apostlahästarna (vilket roligt uttryck förresten! kommer av att apostlarna tenderade att gå till fots när de var ute och missionerade [de kunde ju cyklat åtminstone, kan man tycka]) fick jag syn på en snäcka på marken – alltså en snigel med huset på ryggen, om ni greppar.

Hen var på väg uppför Trandaredsbacken med en hastighet av cirka 1 millimeter i timmen.

Fascinerad stannade jag till. Tyckte jag var långsam, cykeln var på service, så jag var hänvisad till att gå (min lilla orangea leksaksbil vilade sig tryggt i garaget). Men här hade jag mött min överman! Herregud så maxat långsamt den kröp sig fram! Hen tänkte väl på att vägen var lång, så det fanns ingen anledning att skynda…

Jag har ju mött dessa långsamhetslovsjungande varelser förut ganska nyligen. Då satt de dels uppkrupna på några hallonbuskar (Sverige), dels samlade i toppen på agavekaktusens blad (Portugal), och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad fan de gjorde där, och vartåt i helvete de var på väg!? (ursäkta språket, men jag tycker det är så rackarns roligt att svära till lite grand ibland). Se tidigare inlägg här och här.

Detta att alltid ha med sig huset vart man än färdas… på ryggen eller i form av en husbil eller husvagn t.ex. Visst är det en utmärkt idé? Nu har jag visserligen snöat in i lägenheten här, med ålderns rätt. Men förr i världen brukade jag hävda att jag hade ett nomadiskt sinnelag. Genetiskt sett lär vi ju inte ha ändrat oss särskilt mycket sen vi var kringströvande jägare och samlare. Det här med jordbruk och att bo sig fast på ett enda ställe är ju ett sentida påfund, blott 10.000 år gammalt ungefär.

Minns med glädje en bildningsresa till Grekland och tillbaka igen för några år sen (49) i en skruttig folkvagnsbuss, inredd till husbil med hjälp av drickabackar och tretexplattor. Att fara varthelst folkvagnsbussnosen pekade; att stanna till och ta sig en lur bak i busshuset, att kunna slå läger för natten på ett ögonblick när och var som helst… Det var tider det!

Det var ett fint möte det där i morse. Blev smått avundsjuk på den lille, det blev jag. Tänk så smart, så praktiskt! Och denna totala antistress! Hur sakta som helst är ändå aldrig för sakta. Långsamhetens lov vill jag lova, jo jag tackar jag…

Tiden i träden

Ära vare den heliga
trevligheten!
Kittet mellan
köttets lust
och innerrummets
obotliga
ensamhet…

Men tiden far i träden!
Åh, känner du inte
– vännen min –
hur tiden
far
i träden?

Presentation

Visst har jag mina aningerier, men säker är jag inte; vill väl inte vara heller. På vem jag tror att jag är, alltså. En god vän uttalade sig i frågan nyligen, gav mig några inkännelsefulla nyckelord. Gjorde mig smått glad. Blev den här lilla dikten:

i mångt och mycket
glädjekurre
på djupet dock
stillsam
djuphavsfisk
kuttrar invärtes
med universum
medan tystnaden
spelar…

Rörelse

Jo, vi rör oss, visst gör vi det. Och tur är väl det, för absolut stillastående är lika med icke-liv; död m.a.o. Men, märk väl, det är varken någon utveckling eller avveckling som pågår – bara förändring.

Allting har som bekant alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Men formerna för existensen av allting varierar i oändlighet.

Och så måste man förstås fråga sig: Vart är vi på väg? (Och det handlar inte om nåt j-a tv-program…!)