Om hörapparaters välsignelse

Jag har varit skeptisk till hörapparaterna. Visst, det är konstaterat att jag numera, på ålderns höst, hör höga diskantfrekvenser sämre än i min krafts dagar. Detta kan avhjälpas medelst en liten hörapparat vid bakom varje öra. Apparaterna är inställda speciellt för mig, de förstärker just de frekvenser jag hör dåligt.

Men vilket jäkla bök! Svårt att klämma in glasögonen innanför apparaterna, rätt vad det är så tar batterierna slut, gitarren verkar skorra med apparnaterna på, ibland tappar man en av dem när man med möda överkliver en besvärlig taggtråd eller blir anleteskvistad i skogen, osv. osv.

Fast nu har jag upptäckt en välsignelse med dessa mackapärer: Jag hör fåglarna bättre! Speciellt naturligtvis de som sjunger på höga frekvenser. Där kommer jag alltså strosande i norra Ottenby lund. Plötsligt stannar jag till och lyssnar… Men är inte det där en sån där liten halsbandad rackare? (Jag vet att den ska finnas här, så jag har pluggat på i förväg genom att lyssna på telefonen, vilket ju är möjligt i dessa sent på jorden-dagar; slipper ta med mig mina 14 LP-vinylskivor med Alla Europas fågelläten ut i fält.) Jag spanar in i det gröna… Jamen där sitter ju nåt svartvitt! Men håll i hattarna och sakta i backarna, det kan ju vara en vanlig svartvit flug- också. Fast dom låter ju inte så visslingspressat…. Har den halsband eller inte?

Äsch, det går inte att se så länge han vänder framsidan till. Men nu, nu korrigerar han positionen. Visst är det en halsbandsflugsnappare, ingen tvekan om det.

Fast det visste jag egentligen redan innan jag sett den – tack vare hörapparaterna. Halsbandsflugsnapparen sjunger helt annorlunda jämför med den vanliga svartvita; den liksom pressar fram de höga visseltonerna. Så här låter den:

Och så här låter svartvita flugen, som en jämförelse:

Man inser verkligen att det rör sig om två olika pippiarter (som alltså inte kan pippa med varandra, i alla fall inte få några ungar ihop), trots att de är så lika till utseendet. Här en “normal” svartvit flugsnappare, så ni kan jämföra apparitionen också:

Honorna är ännu mer lika:

Framtidstro

Här rider jag på min väldiga häst: Salstenen i Risveden nämligen. Den är uttalat lugn och sävlig, och tack vare det klarar till och med jag att rida barbacka. (Annat var det 1969 när jag red i Camargue, den enda gång jag suttit på en hästrygg för övrigt. Det gick åt helvete…)

MOT FRAMTIDENS LAND PÅ STADIGA FLYTTBLOCK! ( …och, underförstått, inte på några fjäskiga, medhårsstrykande gummimadrasser med andra ord…)

Apropå skoja bort…

Tja, om knoppen kan jag väl inte säga att jag är speciellt fet, men i vissa övriga kroppsdelar (bildäcksmidja) kan en viss, långsamt tilltagande fetknoppighet skönjas. Nåväl, om det nu är den vägen jag måste vandra, så vill jag bara påpeka: Det finns trots allt snygga fetknoppar! Titta bara:

Å så en sak till: Var går morfemgränsen i ordet bergskrabba? Är det frågom en krabba eller en skrabba av bergstyp? Troligen det sistnämnda, tänker jag. Men då inställer sig genast nästa fråga: Vad i h-e är en skrabba för nåt? Så här ser i alla fall den på alvaret rikligt förekommande bergskrabbeblomman ut:

Cattle Design?

Översatt till ärans och hjältarnas språk: “boskapsutformning”, eller nåt…

P.S. Kan bara lägga ut halvrisiga bilder tagna med mobilen (behärskar inte den typen av fotokonst), eftersom jag glömt vissa sladdar hemma, vilket innebär att jag inte kan föra över foton tagna med min riktiga kamera till datorn, och vidare till bloggen. D.S.

Rättelse

Äsch, det blev fel i förra inlägget. Färgen var ju inte grön utan blå. Och inte var det någon dörr det var fråga om, utan en port. Ja, hela bilden blev fel, strängt taget. I själva verket är det här, på Galleri Blå Porten, jag framlever mina dagar för tillfället.

Men Öland var rätt! Denna ö är ett fantastiskt land. Under en liten anspråkslös kvällspromenad rakt ut i ingenting såg jag en gammal, utfärgad havsörn och tre (!) kärrhökar, 2 bruna och 1 mycket vacker ängshökshane, slank och elegant, med ljust blågrå med svarta vingspetsar.

Allt växer och frodas här, åtminstone så länge det inte blir för torrt… Se bara, i stenmuren, utan tillstymmelse till jord:

Ölandssemester

Här på Galleri Gröna Dörren på Öland tillbringar jag några dagars retreat efter den starka anspänningen i samband med SM-segern i golfkrocket dubbel. Logit är inte jättebekvämt, men väldigt billigt och yteffektivt. En stor fördel är också att det är extremt nära till toaletten om man behöver lätta på trycket någon gång under natten (inte ovanligt).

Svensk mästare!

Igår, lördag 5 juni 2021, uppnådde skaparen av denna blogg rangen av svensk mästare. Tillsammans med sin partner Ivar Rasmussen besegrade han den samlade Sverige-eliten i den ädla sporten Golfkrocket (Golf Croquet) dubbel.

Det känns stort!

Efter stundtals uruselt spel under förmiddagens gruppspel lyckades Ivar och Jörgen med ett nödrop hanka sig vidare från gruppen. Men efter en stärkande lunch vässade de koncentrationen och uppvisade ett stundtals bländande, hela tiden stabilt, spel i såväl kvartsfinal, semifinal som final, segrade och tog hem mästerskapet i överlägsen stil.