Tryffelsvin?

Jo, det var så att jag idag hade äran att bli bjuden på lunch av en god vän. Och det som bjöds (för mig alltså, för vännen var det dyrt som fan) var pastatryffel. Det var alldeles utsökt gottigottgott, det kan jag lova. En kulinarisk upplevelse. Och det var dessutom första gången i livet jag hade glädjen att inmundiga denna läckerhet, som jag hört så mycket talas om, alltså tryffel.

Vad är då tryffel egentligen? Jo, det är en svamp som växer vilt i delar av södra Europa. Den är emellertid smått utrotningshotad i vilt tillstånd, varför den också odlas – också i någon mån i Sverige, faktiskt; på Öland och Gotland, närmare bestämt.

Det finns svart tryffel och vit tryffel. Jag är inte rasist, men… den vita tryffeln är den allra exklusivaste och dyraste. Ett kilo vit kan betinga ett pris på upp mot 50.000 lusidorer (SEK)! Det jag åt härrörde alltså säkerligen från den svarta typen:

Nå men vad med rubriken då? Tryffelsvin? Jo, man dresserar svin (går också med hundar) för att nosa och böka fram tryffeln. Kände ju att min lunchrätt idag doftade på ett säreget sätt. “Aha och åhå”, funderade jag. “Med min känsliga näsa skulle jag kanske kunna få jobb som tryffelsvin på Gotland?” “Nja”, tyckte min goda vän, “det där ska du nog ta å skita i” (som Alfred sa till Lina apropå giftermålsplanerna). “Även om du är lite svinaktig ibland kan du aldrig konkurrera med dom riktiga doftspecialiserade nöffinöffarna. Å du har la’t bra som pensionär? Inte ska du behöva ge dig ut och nosa i markerna! Du vet, tryffel går väl an, men det finns hur mycket skit som helst som du kan få väderkorn på om du bökar runt med nosen i backen! Sånt ska du inte utsätta dig för.”

Tryffelsvin i arbete

“Klok man lyder vis mans råd”, som salig sportreportern Mac Gänger brukade slå fast. Så jag beslutade fortsätta mitt goddagspiltsliv som lat pensionär. Men jag drömmer redan om min nästa läckra tryffelmåltid…

Sten-Åke

Ja, jag tror han heter Sten-Åke. Riktigt säker är jag inte. Om någon av mina läsare direkt ser att han ser ut att ha ett annat namn, så låt mig få veta.

Han kom till mig via en seger i en golfkrockettävling. Han är ett vandringspris, vilket oroar mig mycket. Står inte ut med att behöva skiljas från honom redan om ett år, så jag ska försöka köpa loss honom. Är väldigt förtjust i Sten-Åke.

Sten-Åke har kommit in i mitt liv som en trofast vän. Han säger inte så mycket, men förnöjer mig med sina olika intagna poser; hans kroppsspråk är mycket uttrycksfullt.

Dagens bönestund. Han verkar vara muslim.
Vänporträtt

Ett sommarminne

När jag skulle skicka in ett sommarminne att ackompanjera min kommande sommarkrönika i Borås Tidning kom jag att tänka på ett annat sommarminne som jag skickade in förra gången jag skulle komma ut med en sommarkrönika i Borås Tidning. (Sådana långa, slingriga meningar skall man undvika att skriva.) Det kan ha att göra med att det är exakt samma sorts heta väder idag som den gången:

Ett fint sommarminne är när jag och några kompisar for till Öland för att kolla fågel i början på juni, i slutet på 60-talet. Vi färdades i en vackert gul Volvo Amazon. Vi blev försenade och det var mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare). Vi orkade inte köra några längre sträckor på ön nu, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av paradiset…

Näktergalen sång

Sju sorters blommor

Och glöm för all del inte att de för det första skall plockas under tystnad. För det andra gäller det sedan att klättra över sju gärdesgårdar, innan man lägger dem under kudden till natten. (F.ö. för sent redan, skall ju ske på den egentliga midsommarnatten. Får vackert vänta till nästa år.)

Midsomrig minipromenad

Vid en pliktskyldigastig, svettig liten promenad i Borås fula omgivningar beskådades oförmodat ett och annat (inte minst det senare) av intresse (högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” vid behov).

Ett par gröneligröngröna midsommarvippor motljusade sig i dunklet:

En midsommarskalis förlustade sig i vädden:

Och hupp i hilvete! Fick bevittna något mycket sällsynt. En slända av trolltyp tog sig upp ur gölen (på vars botten hon säkerligen tillbringat vintern) (se längst åt höger bildkant), för att därefter genast flyga bort när hon såg hur eländigt det var med allting.

Men de åttabenta midsommarspindlarna spunno oförtrutet vidare på sina nät. Dock höllo de sig försiktigtvis undan för tvåbeningens blickar.

Kurre ekorre, han med den långa ludna svansen, iakttog allt från upphöjd skådeplats. “Vad i helvete har du här att göra, din urbota tvåbening!” tycktes han muttra där han överlägset kikade ned på den gamle anakronisten från sin planterade risgran.

En avundfluga (grön av avund) behagade överglänsa det mesta i cirka två sekunder. En spetslångrövad stekel slog ned på ett blad. “Saliga äro de spetslångrövade, ty de kunna skita prick i trånga utrymmen”, som de så förnumstigt omskrives på mors gamla bibelblad.

Den åldriga skogssnuvan bidade lugnt sin tid i daglegan, i väntan på nattens orgiastiska blogsugarexcesser.

Trötta av skådespelet gingo vi hemåt, mamma and och jag. Ungtelningarna fingo snällt följa med (obs., bonusbarn, fadern okänd).

Ett ointressant inlägg

Det slog mig plötsligt att ni säkert ger fullständigt fan i om Soggy Bees spelar progglåtar eller inte. Eller hur? Och ja, vad spelar det strängt taget för roll? I vilket fall som helst är svaret nej, vi är inget proggband och vi låter knappast som ett sådant heller. De flesta av våra texter är på engelska, på proggens tid var språket svenska. Och framför allt: det finns sällan någon tydlig politisk laddning i våra texter – än så länge, är bäst att tillägga. Det är mest existentiellt, kärlek och liknande.

J.T. & The Soggy Bees – ett proggband?

Enligt vissa uppgifter (obekräftade) skulle J.T. & The Soggy Bees låta som ett proggband. I som läsen dessa rader, många av er, misstänker jag, var med när det begav sig, då på 70-talet, och vet vad s.k. proggmusik var för något. Nu är frågan: låter de beramade Sunkbina som ett modernt (hm, nåja…) proggband?

Diskussionen härrör sig från vår spelning på Högskolan i Borås i torsdags förra veckan. Därför återges nedan låtlistan för detta succéartade gig. Tänker mig att flera av Er har hört någon eller några av dessa låtar tidigare (live eller på Spotify), och därmed har förutsättningar att bedöma deras eventuella progg-potential (flera av låttexterna finns här). Jag lovar att återkomma med mina egna åsikter i frågan, men först vill jag fråga Er, kära läsare: Evad sägen I om detta spörsmål?

Låtlista för spelningen på Högskolan:

Albatross
Catch Your Dreams
Putin Shootin’ Blues
Fearless
Cry Once More
Fire
Mercy
Tidigt på morgonen

Poesins lockelsekraft?

Roamade runt på min dator och stötte på följande lilla dikt:

Jag har en diktbok som är din
Den väntar på dig i mitt krypin
Nu tänkte jag bara fråga dig
Ska jag behålla den eller ej?

Jag har en bok som jag har gömt
Det är din bok som du har glömt
Och var jag bor känner du nog till
Kom hit och leta ifall du vill

Kom hit och leta en vacker dag
För du är vacker och jag är svag
Jo, jag är svag för din blick är blå
Kom hit och hämta din bok ändå

Och jag började fundera. Förr i tiden var det ju etsningar (alternativt frimärkssamling) man lockade med när man hade lockande (ev skumma…) avsikter. Vad kör man med idag? undrar jag. Duger det verkligen med en “diktbok” för att uppnå syftet? Låter det inte bara lite nördigt dumt, så där?

För övrigt är det lilla poemet ovan en travesti på en inte särskilt känd visa. Är det nån som minns vad den hette? Ledtråd: lockvaran (åteln, typ) var där ett armband, om jag inte missminner mig. Och vem hade gjort låten och framförde den, en gång när det begav sig?