Allvar

Enligt mottot inget allvar skall vara mig främmande, följande lilla dikt:

på upphällningen

det är på upphällningen
det är styggt

livet som
lekte en gång
kärleken som
nynnade sin sång
musiken
poesin
litteraturen
fåglarna
djuren
naturen
upplevelserna
resorna
människorna
mötena

men i kvällningen
kommer döden

det känns tryggt

Tillbakablick

För halvtres år sen satt jag på en bänk
sippa på en vodka med läsk och i ett blänk
var jag full som en alika för allra första gången
kramade kamrater och lyssnade till sången
av reptilhjärnan åsså från huvet o skrevet
graverade grundspår på min hårddisk skrev det
brevet till mig själv, om mitt öde i livet
wonderbart och jävligheter mixat, givet!

Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Jollrar nu tillbaka på åren som har gått
nåt har man väl gett, men mycket har jag fått
till skänks utan att på nåt sätt ha förtjäna nåt
utan att ha vetat mig mena nåt
annat än å ha lite lajbans på tå
inför insidans manande gå gå gå
omedvetet hanbarndjur för det mesta
oförarglig? visst, livet va å festa!

Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Visst, vemodsaningar fler än för de flesta
men hur det än går, så måste jag testa
blir det falla eller flyga om jag tappar greppet?
tristan eller påskön, vart seglar skeppet?
havanna-galenpanna-tiger dansar på månen
eller felkalibererade halvdöa fånen?
när man minst anar det går det som det går
åsså står man där man står, efter alla dessa år!

Fröken! Fröken! Kan jag få en
Livet till, tack! Ridå?
Ja, döden ingår väl eller?
Tack, det är bra så.

Ja, vad var det jag sa!? I april anade jag en ny låt vid horisonten i inlägget Ny låt? Ja, det har blivit mer än en sen dess, faktiskt. Men jag tänkte att jag får väl lägga ut den här som jag hintat om (usch! anglicism!) tidigare. Det är jag skyldig er, kära läsare. Ni har säkert undrat hur det har gått med den där refrängen som jag presenterade 11 april, eller hur? Ja, nu kan ni se. Låten säger en del, både om mitt liv som det varit och om nuläget, inför resten, typ. Finns musik till spektaklet också förstås, men den får ni vänta på lite till. Orkar inte spela in just nu, och förresten är jag hes som en kråka (no offence, crows).

Utvikning: Visste ni att “alika” är ett dialektalt ord för kaja, förresten? Jojomen. Därav fyllekaja, för det vet ju alla att kajorna super som fan. Kråkorna däremot dricker kanske för lite; kan ju vara därför som dom är så hesa.

Nedan en fjärranblickande kråka till vänster. Bilden till höger föreställer en alpkaja, med gul näbb och röda ben. De finns inte i Sverige. Men jag tyckte det vara roligare med en sån, än en bild på dom allerstädes närvarande, ytterst tjatiga kajor som flaxar omkring precis överallt här hemma nuförtiden. Huruvida alpkajornas alkoholvanor är lika extrema som de svenska alikornas är mig dock obekant.

Tröst

Att höra stämsång som den här… Det är bara så trösterikt.

Six Men Start Singing in a Church… Och vad sjunger de då? Jo, klassikern Amazing Grace. Det är så bra, att jag måste nypa mig i armen och påminna mig om hur illa jag tycker om gud och religioner och allt sånt. Annars skulle jag kunna bli religiös, av så wonderbart välljud som det här. Men gåshud, det går inte att undvika! Dvs. det bildas små knottror på armhuden – märkligt, inte sant?

Observera: Skall spelas högt!

På tal om vårt behov av tröst, vill jag citera Stig Dagerman:

“Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.”

― Stig Dagerman

Post-op

Hemma från Sahlgrenska sen onsdags i förra veckan. Som jag berättat i tidigare inlägg mådde jag oförskämt bra efter operationen, trots sex hål i buken, kateter m.m.

Detta relativa välmående varade i drygt 36 timmar. Sen började ett visst illamående ge sig till känna. Magen kändes först trög, sen lös, sen trög igen – utan att det blev några rejäla utgifter, om ni förstår vad jag menar. Och i torsdags förra veckan mådde jag riktigt illa.

Har fått veta att man under operationen ligger kraftigt nedåtlutad med huvudet, samt att de fyller buken med gas för att underlätta den människostyrda operationsrobotens arbete. (Jo, en sådan används faktiskt numera; jag såg den, en jättelik maskin. Kirurgen styr den med en joystick.) Detta gör att det ofta blir lite oordning där inne, och många får problem att få igång magen efteråt.

Torsdagen var värst, lite bättre sen dess. Pratade med en sköterska i telefon idag, hon trodde jag led av magkatarr. Låter troligt, även om jag aldrig vet mig ha haft det tidigare. Äter ettårsvälling för att vara snäll mot magen, psyllium (slags frön) med fiber för att få igång densamma.

Det har varit en tuff vecka, långsam och tråkig om inte annat. Fram till för några få år sen var jag närmast att betrakta som ett fysiskt praktexemplar (om än mentalt vrak stundtals). Så jag har varit bortskämd. Att vara bunden vid hemmet en hel vecka, med undantag för korta femminuterspromenader, lätt illamående för det mesta – ja, det är definitivt inget jag är van vid eller har tränat på.

Så vad gör man? Jo, man gör sitt bästa för att klara av dessa nödvändigheter. Finns inget annat val. Tur jag har ett så rikt inre liv…

I morgon ska jag in till Sahlgrenska igen, för att ta bort stygnen vid operationssåren, ta bort katetern, osv.

Sen får vi se hur det går. Framtiden är oviss.

Grafisk representation av min fysiska status.

Shearing Sheep on Saunders Island

Apropå den stora ull-dagen som gick av stapeln i den oförlikneliga byn Uddebo igår, där jag fått veta av en god vän att också professionell fårklippning ägde rum… Jag kom därvid att tänka på min vistelse på Saunders Island, Falklandsöarna, i januari 2019. Denna vackra ö har blott fem bofasta invånare, men drygt 6.000 får strövar fritt på dess gräsbeväxta kullar. Ja, fritt och fritt förresten, just när jag var där försiggick den stora fårklippningen, och då var det skralt med fårfriheten.

Fårklipparen går in i en kätte och famntar och lyfter utan problem ett helt får (ok, fårfötterna släpar på marken). Sen maskinklipper han fåret på ungefär en och en halv minut. 3-4 flickor håller jämna steg med klipparna, tar hand om ullen, sorterar och sopar upp. Det så plötsligt ullberövade, nakna fåret släpps och sticker ut genom ett hål i väggen. Fåren ser förvånansvärt lugna ut, trots de säkert för dem chockartade omständigheterna. Majoriteten av dem har ju varit med förr förstås. De klipps en gång om året. Klipparen har 80 pence per får för sitt ryggknäckande arbete. Bra betalt om man kan sitt jobb, men kroppen tar stryk i längden, fick jag veta. Bara unga, starka MÄN göre sig besvär, får jag veta. Så det är väl ingenting för mig då, kan jag tro… Här en länk till en liten film jag tog med min telefon, som visar hur det går till.

https://youtu.be/cz13eAcgsKw

Låt mig också hänvisa, dels till min reseblogg från Falklandsresan, dels till fler bilder från resan på Flickr.

Här ett par bilder som visar hur fåren på Saunders Island har det, när de inte blir klippta:

Liten händelsevis-undran

Örade omkring lite bland de där korta reelsarna som ploppar upp på Facebook alltsomoftast. Ännu en låt med de sydstatsoriginerade två systrarna Lovell, Rebecka och Megan, träffade mig (hit me) i skall’n; Larkin Poe igen alltså, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. Låten hette Wicked Game, och fanns inte på Spottan, visade det sig. Men där hittade jag i stället den här:

Den låten motsvarade väl min sinnesstämning. Och en liten undran slog mig händelsevis: Vad skulle låtens upphovsman – den förmodligen allra mest ikoniskt legendariske delta blues-mannen av dem alla, Robert Johnson nämligen – vad skulle han tyckt om den här fantastiska cover-versionen av sin låt?

Vad tror ni?

Jag tror han skulle diggat den stenhårt; av många skäl, inte bara de rent musikaliska…

Motsvariggjort på svenska

Se förra inlägget

Livet kommer att bryta ner dig. Ingen kan skydda dig från det, och det hjälper inte att vara ensam, för ensamheten kommer också att bryta ner dig med sin längtan. Du måste älska. Du måste känna. Det är därför du är här på jorden. Du måste riskera ditt hjärta. Du är här för att bli uppslukad. Och när det inträffar att du är nedbruten, eller bedragen, eller lämnad, eller sårad, eller om döden nuddar alltför nära, unna dig att sitta vid ett äppelträd och lyssna till äpplena som faller överallt omkring dig i högar, slösande sin sötma. Intala dig att du smakade på så många du kunde.

min översättning

Gamla Fejan

Ja, ansiktsboken alltså, Facebook, menar jag. Detta gamla sociala medium… Sociala medier hör man alltid, i plural. Vilka är dom egentligen, förutom gamla Fejan då alltså? Tik Tok (skrivs det så?), Instagram, Youtube, Snapchat (googlade på den)… osv. Är min blogg här ett socialt medium? Ja, det är den nog. Även om den inte når så många, tänkte jag sagt – men häromdan var det över 1.000 besökare, enligt statistiktillägget. Men det var säker en massa gamla ai-robotar och slikt, inte vet jag.

Tänker mer och mer negativt om sociala medier, jag hela jävla nätet ibland. Observera då, att jag från början var oerhört positiv till digitaliseringen. Redan på 80-talet inköpte jag en Amstrad med sloppy discs och Ms-Dos och hela konkarongen, så det så! Men sen har jag glidit, via en balanserad, något akademisk å ena sidan å andra sidan-attityd; positivt och negativt, till att alltmer se allt skit och elände som dessa sociala medier för med sig (undantaget min blogg, förstås).

Men så ibland blänker den till, gamla Fejan. Man ser inte så mycket från sina Facebook-vänner där, mycket mer från en massa andra håll. Satt på toan idag, när jag plötsligt fick syn på detta:

Life will break you. Nobody can protect you from that, and being alone won’t either, for solitude will also break you with its yearning. You have to love. You have to feel. It is the reason you are here on earth. You have to risk your heart. You are here to be swallowed up. And when it happens that you are broken, or betrayed, or left, or hurt, or death brushes too near, let yourself sit by an apple tree and listen to the apples falling all around you in heaps, wasting their sweetness. Tell yourself that you tasted as many as you could.

The Painted Drum, by Louise Erdrich

Det tyckte jag var jäkligt bra, gick direkt in, på nåt sätt. Googlade genast på Louise Erdrich, och fick veta att hon är en amerikansk författare av indiansk-tysk härkomst (bara en sån sak!). Hennes första bok, Love Medicine, Kärleksbrygd på svenska, kom ut 1982 och fanns inte på biblioteket. Men jag har reserverat två andra böcker av henne där: Berättelser om brinnande kärlek och Blåskrikans dans.

Tack, gamla Fejan!

Sömnlös på Sahlgrenska

Kunde inte motstå den rubriken… Annars vore det väl mer väsentligt att berätta att min prostatacanceroperation igår verkar ha gått bra, åtminstone vad gäller de yttre betingelserna. Och inte är jag speciellt trött heller, trots att jag verkligen låg sömnlös på sjukhuset inatt. Men det berodde mest på att jag halvslumrat hela kvällen dessförinnan, efter att ha varit sövd större delen av dagen. Och inte har jag speciellt ont heller… inte än så länge i alla fall. Läkekonsten har kommit en bit på väg sen Asklepios skötte ruljansen…

Att kräka ur sig

Ja, rubriken är förstås av det något publikfriande slaget. Omformulerad i mildare ordalag kunde den lyda: Att säga som det är, även när det inte är så bra. Jag har alltid haft en tendens åt det sig urkräkande hållet, dvs. det har känts naturligt och rätt att prata även om sånt som gör en förbannad, får en att må dåligt eller bli ledsen, osv.

Men med åren har jag lärt mig att det är långt ifrån alla som delar detta personlighetsdrag. Många avskyr dylikt beteende. Det skulle aldrig falla dem in att avslöja känsligheter om dem själva. De undviker helst att diskutera kontroversiella ämnen.

Man bör alltså tänka efter före (som T. Danielsson uttryckte det), och välja en själsfrände, en likasinnad urkräkare, att utöva sitt något avvikande beteende med. Dessutom väljer man helst också rätt tillfälle, stämningen måste vara den rätta. Om inte så är fallet, gör man bäst i att ligga lågt, och vänta med det man har på hjärtat till en annan gång.

Låter klokt, eller hur? Nåja, då kan jag tillägga, att det är långt ifrån alltid jag lever som jag lär. Det här kan vara ett sådant illa valt tillfälle…

För det måste väl ses som ytterst olämpligt att på sin blogg basunera ut att man har prostata-cancer!? Och att man mår dåligt vid tanken på att man ska opereras tidigt i morgon bitti, det bör man väl tala tyst om (hur nu det går till). Inte ska man pracka på sina läsare allsköns olyckor och misstämningar…

Fast nu har jag gjort det, och nu vet ni. Jag är inte ute efter något medlidande, eller att ni ska tycka synd om mig, observera det. Inte tänker jag gå in på några detaljer heller, inte nu i alla fall. Jag vill bara säga som det är.

Å ena sidan känns det som att idag, den 21:e augusti 2023, blev min sista dag som icke handikappad.

Å andra sidan är jag j-igt glad – borde i alla fall vara – att cancern upptäckts i tid, som det verkar, och inte spridit sig. Kanske kan då operationen i morgon ge möjlighet till ytterligare några år med hälsan i behåll, till att skriva och spela några skitgoa låtar till, göra ännu några bildande resor till fjärran länder, m.m., m.m…