Dock inte på någon blommande ö, som i den berömda visan. Men vågorna kluckar mot strand, jodå, bara sisådär 200 m bort. I den mån man nu kan höra dem genom dånet av motorbåtar med totalt överdimensionerade racermotorer – en och och annan tuftuffande tändkulemotor, något mer människoljud skall icke beblandas med vattenkluck och måsarnas skrin. Och de där vrålande idiotfordonen, vattenskotrar eller vad de heter, bör självklart omedelbart förbjudas och destrueras!
Befinner mig alltså i god väns röda torp med vita knutar strax utanför Öregrund. Det är solig sommarmorgon och alldeles utomordentligt ljuvligt här.
(Fast jag måste förstås först skriva till er, kära medbloggister, och till på köpet på min padda, som jag i grunden är mycket avogt inställd till. Innan jag kan gå barfota ut i det daggvåta gräset, alltså.
Datorn tokflimrar…
Några bilder lägger jag inte ut, för det vet jag inte hur man gör med paddluskan.)
Det blev en härlig spelning igår, i strålande sol (svettigt till max, iofs). 60 i publiken, tre fler än förra året. En gästartist på scenen, Bill, som spelade svängigt bluesmunspel på Putin shooting Blues.
Kan tyvärr inte skriva mer nu. Datorskärmen flimrar som besatt…
Kl 15 idag är det skarpt läge. Då träder vi upp på den här scenen:
J.T. & The Soggy Bees ger sin årliga utomhuskonsert, här i Stavsnäs, Värmdö, Stockholms skärgård. Vi hoppas på en hyfsat stor publik (förra året 50-60 pers.), och framför allt, en diggande, intresserad publik, inte bara sugna på att svänga loss, utan också nyfikna på vad låtarna egentligen handlar om.
Den eminenta sångerskan Eva Svedberg är med och förstärker, som vanligt. Vi gör tre covers där hon sjunger lead: Now and then (Beatles-låt), Get Lucky och Unchain my Heart. Sen blir det tolv J.T.-låtar: Water, Air, Fire, Earth (elementsviten), Tidigt på morgonen (African influence), Cry Once More (lavvsång), Putin Shootin’ Blues (om vem som snarast bör skjutas, ev nedsänkas medelst ball & chain in The Black Sea), For Keeps (om vad som är för evigt), Point of no Return (handlar om Jorden runt-resan), Fearless (om det postmortala), samt Pingvin och Children of a Wandering Star (Shakespeare-influenced lyrics) i mindre format, med delar av bandet. (Texter, och i vissa fall ljudande versioner, till vissa av de här låtarna kan ni finna på Min Musik-sidan.)
Vi hoppas och tror på ett oförglömligt musiskt ögonblick i eftermiddag.
Sitter just nu på glasverandan och spisar frukost. De andra har inte vaknat än. Höjer jag blicken skådar jag ut över Kvarnsjön, där jag igår modigt tog mitt första (och kanske sista) bad för i år (kan bli ett till nästa år, vem vet). Sjön ligger spegelblank, vilket utnyttjas av tre vackra storlommar, som speglar sig i den blanka ytan. Konstaterar att de är utomjordiskt vackra, putsar sig för att om möjligt bli ännu vackrare.
För första gången försöker jag nu använda den idiotiska och pyttelilla telefonen för att lägga ut något på bloggen. Det går så där. Men datorn fungerar bara varannan gång; ibland flimrar skärmen så den blir oanvändbar. Skriva lite går tydligen, men bilder vet jag inte.
You can’t jump a big jetplane / like you can an old freight train…
Åker upp till Stavsnäs, Värmdö, i morgon. Det är dags för soggisarnas årliga bandcamp. Tobias, vår gitarrguru, har en stuga där. Det blir en del inspelningsverksamhet, samt en konsert på berget utanför stugan på onsdag, om vädret samarbetar, vill säga. Ser mycket fram emot detta.
Dock har min laptop visat betänkliga svaghetssymptom på sistone. Skärmen flimrar våldsamt ibland, och då går det inte att använda datorn. Om inte den fungerar kommer jag att få svårt att lägga ut några inlägg på bloggen.
Så om jag inte syns till i dessa spalter på några dar, så vet ni vad det beror på. Mitt tips är i så fall att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg. En del av dem står sig fint, tror jag. Jag har haft bloggen sen november 2019, och alla månader sen dess är länkade under rubriken “Arkiv”, till höger på skärmen. Det är bara att klicka!
Om ni är intresserade av hur vi har det på vår bandcamp, så klicka på juli-länkarna för 2023, 2022 och 2021. Inte minst se- och hörvärd är det inlägg som döpts till “Trädäckskonsert“.
Just det, ett fan, inte en fan. Jag räknar mig numera som ett fan av rockgruppen Pittman Cole och deras musik. Ok, jag är jävig som fan (min son spelar gitarr i bandet), men det spelar ingen roll: Dom är jäkligt bra!
Det är visserligen egentligen inte min typ av musik; de spelar hårdrock med progressiva inslag. Vad betyder det? Jo, förutom att det ofta är helsickes högljutt och brötigt (har jag oftast inga problem med), så är det gott om tonartsbyten och knepiga rytmiska partier (kräver en del övning och lyssning för att uppskatta). Och jag har vidgat min musikaliska horisont en smula, och lärt mig tycka om det här.
Hörde dem live igår kväll, på The Abyss i Göteborg, ett litet hårdrocksliveplace på 2:a Långgatan. Det var häftigt. Försökte ta lite bilder också, även om ljusförhållandena var extremt urusla.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite över rådande villkor för live-musicerande nu för tiden. Det är ganska tufft. Det räcker inte att du är bra (för det är det många som är), du måste marknadsföra dig också. Du måste träda fram ur överflödet av musik överallt.
Pittman Cole vet detta, och viker ut sig efter bästa förmåga på nätet. De har givetvis en hemsida, med rikliga exempel på hur de låter, bilder, evenemang osv.
Men i Göteborg känner inga till Pittman Cole, så det var inte så mycket folk på The Abyss. De som var där var entusiastiska, men… Hur blir man känd? Hur når man ut? Hur får man människor att verkligen lyssna på sin musik? Jag vet en del i ärendet, eftersom jag själv gör låtar och försöker få folk att digga och lyssna på dem, dels via bandet J.T. & The Soggy Bees, dels via sångduon Únderfúnder. Låtarna är skitbra, om ni frågar mig, men om marknadsföringsbiten inte är superbra, om man inte har fått till några nakenchocker eller andra skandaler, om man inte är känd från tv osv…. ja, händer det inte så mycket.
Alltnog och emedan, Pittman Cole (var fan har dom fått det namnet ifrån förresten?) är ett föredöme i alla avseenden, vad jag kan se. Så vi får väl se hur det går för dem framöver; vem vet, det kanske blir succé, snöbollen börjar rulla, och rätt vad det är så blir det världsturné.
Så här ser bandet ut i sina fängelserandiga kostymer:
Och här ett par snygga bilder på den eminente lead-guitaristen:
Den här låten, Mirage, gillar jag… Har dessutom bidragit med en del av låttexten faktiskt, liksom omslagsbilden f.ö.:
Och så gillar jag förstås när det blir stor variation i uttrycket, som här med den känsliga låten The Who. Den lär handla om (manlig) ensamhet; skriven av keyboardisten i bandet.
Har börjat läsa romanen Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Njuter i fulla drag, så här långt. Kan inte låta bli att citera ett stycke som fick mig att skocka högt. Huvudkaraktären Joakim Kunzelmann läser en intervju med skådespelaren Thorsten Flinck i Aftonbladet:
För att freda sina sinnen gjorde han ett försök att fördjupa sig i intervjun som i korthet gick ut på Thorsten Flinck var en rebell och outsider, i ständig konflikt med den rådande kultur- och mediaordningen – ett påstående som naturligtvis omedelbart neutraliserades av det faktum att han lät sig intervjuas i Aftonbladet, som han dessutom (vilket framgick mellan raderna) själv hade ringt upp för att ”tala ut” om sitt liv som kritiker av den rådande kultur- och mediaordningen. Thorsten Flinck var en skådespelare som Erland Roos beundrade av ideologiska själ: för att han var vänster, för att han hade levt ett hårt liv, och för att han därmed var ”äkta”. Men hade man frågat Joakim så hörde han hemma i kategorin ”mediahycklande kulturpsykopat med självkänsla av en fingerborgs storlek, som aldrig försätter ett tillfälle att spy ur sig sitt privatliv på kvällstidningarnas mittuppslag för att inte fullständigt gå under i självförakt”. Thorsten Flinckarna, Regina Lundarna och allt vad de hettingarna! mumlade han likt ett mantra medan han försökte smälta det förfärliga faktum som utspelade sig fyra sätesrader bort. Människor som med glädje sålde ut sitt missbruk, sina skandaler, sina graviditeter eller sin outhärdliga tro på Gud, och sekunden därpå påstod sig vara missförstådda, förföljda, stackars korsfästa konstnärer, i clinch med skvallerpressen och de hemska kapitalistiska medierna vars flammor de i åratal hade fött med högoktanigt bränsle! Men så var de ju också levande symboler för den hycklande nation de bebodde!
Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta de av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en del av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag – anrika Hammarby IF – hade förlorat borta mot IFK Göteborg på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: ”Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnorna kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål.” En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt.
“mediahycklande kulturpsykopat…”, jo jag tackar jag…
Únderfúnder (dvs. Marita och jag, som ni kanske vet vid det här laget) spelade på Träffpunkt Simonsland idag. Vårt framträdande sändes live på Facebook, fick jag reda på efteråt. Vet inte hur länge det går att kolla på detta; här är länken i alla fall: https://www.facebook.com/watch/live/?ref=search&v=1211125199881711
Idag fick jag för mig att fotostrosa en smula på St Sigfrids griftegård här i Borås. Det är en stor skogskyrkogård; många små gravstenar utspridda i terrängen. Det finns också minst en kollektiv minneslund, utan några gravstenar alls. Det är ett vackert, kuperat område, med många träd.
Det såg ganska trevligt* ut, tyckte jag. Här kunde man väl tänka sig att ligga nån evighet eller två; antingen i form av ett ruttnande lik, eller i askaform.
Det här livet (som vi håller så kärt) är ju trots allt föga mer än en solkattskort parentes mellan två evigheter, den prenatala respektive den postmortala. Den förstnämnda visade sig förstås då inte ha varit så evig, när allt kommer omkring. Den avbröts ju plötsligt av livet. Den sistnämnda däremot, den postmortala, finns det nog ingen anledning att vänta sig något avbrott av…
Så därför vore det väl inte fel att fundera ett ögonlock på hur man vill ha’t där och då; när man lämnat in alltså, dvs. gått till det land varifrån ingen återvänder, som farsan brukade säga. Eller vandrat till de sälla jaktmarkerna, som indianerna brukade uttrycka saken.
Vilket inte betyder att jag ens ett ögonblick tänkt mer konkret på det postmortala förut. Aldrig i livet vill jag väl gå omkring och tänka på döden? Men nu idag fick jag mig en tankeställare. Bara detta att så många uppenbarligen gått före mig… Hur stor del av alla som har dött förut kan dom som lever just nu vara, måntro? Infinitesimal, tippar jag.
Jaja, tjat tjat, jag kom inte mycket längre än så här i mina funderingar där på kyrkogården. I stället ägnade jag mig åt att ta lite bilder på de små figurer som prydde en del av gravarna, ett slags trädgårdstomteminiatyrer, skulle man kunna säga. Änglar och duvor mestadels, med vissa undantag. Här är några jag skulle kunna tänka mig att rekommendera till mina begravningsentreprenörer när det är så dags:
