Min Blogg

Nordiska väsen – Rödlistan

Utställningen Nordiska väsen – Rödlistan, som för närvarande visas på Rydals Museum, är en synnerligen njutbar upplevelse. Gillar den grundläggande tanken: Den skogsskövling som pågår i Sverige sen åtminstone ett femtiotal år, där all gammelskog, ja, all skog överhuvudtaget avverkas och ersätts med enorma kalhyggen, så småningom förvandlade till rakradiga, monokulturella granplanteringar, detta är möjligen bra för att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt – men en katastrof för alla andra värden. Detsamma gäller för det moderna storskaliga, monokulturaliserade jordbruket och den industrialiserade djurhållningen.

Hotade av allt detta är inte bara den faktiska biologiska mångfalden, utan också gamla nordiska sagoväsen som Näcken och lyktgubben, älvorna och vittrorna, tomtarna och trollen, m.fl. Utrotningshotade är skogar och marker som själslandskap, som källor för fantasi och mysterium.

Jag kommer att tänka på tanken om ”avförtrollningen av världen” (die Entzauberung der Welt), lanserad av sociologen Max Weber på sin tid (1864-1920). I vår moderniserade, byråkratiserade, sekulariserade del av värld strävar vetenskapen efter att ta reda på allt, avslöja alla mysterier. Denna tendens har inte avtagit sen Webers tid – på gott och ont. Institutionaliserad religion är livsfarlig, det visar historien med all önskvärd tydlighet, för att inte tala om spridningen av allehanda konspirationsteorier, falska nyheter och alternativa fakta. Men kampen mot dessa avarter får inte ske till priset av alla andliga behov som ingår i detta att vara människa.

För de fyndiga texterna om ”rödlistade väsen” på utställningen i Rydal svarar Linnéa Jägrud, för fantastiskt fint foto står Tore Hagman; här exemplifierat av vad vi får veta om älvorna:

Ja, det är frågan…

Jo, förra inläggets rubrik Antirasism? syftade framför allt på de sista raderna av Evert Taubes Balladen om Gustaf Blom. Den lyder så här:

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning I kulören, det gör väl ingenting
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

Det här är alltså avslutningen på en 13 strofer lång skröna om sjömannen och äventyraren Gustaf Blom. Mycket hinner hända, bland annat får han tre barn, varav två svarta och en vit. Den vite gossen missköter sig å det grövsta och hamnar i fängelse, i “Sing-Sing”. De svarta barnen däremot “de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor”.

Jaha, men utgångspunkten här är väl typiskt rasistisk, säger kanske någon. Om både de svarta och de vita barnen varit “snälla”, ja då hade man självklart valt de vita, tycks vara underförstått. Och att överhuvudtaget hålla på och tjafsa om “kulören”, tyder det inte på en rasistisk grundinställning?

Ja, jo, visst, så kan det tyckas. Men då måste man lägga in låtens tillkomstid i ekvationen. Balladen om Gustaf Blom skrevs 1936. Det var en tid då rasistiskt tänkande var norm, inte bara i nazistiska Tyskland, utan i större delen av världen, skulle jag tro. Inte minst i Sverige. “Statens institut för rasbiologi”, grundades 1922, “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder”. Institutet var sedan i full självständig verksamhet till 1958, då verksamheten överfördes till Uppsala universitet.

Så när man tar av sig vår tids anakronistiska glasögon och försöker tänka sig in i hur det var , 1936, så inser man att det Evert Taube ger uttryck för i sin text var ovanligt och progressivt; med klart antirasistisk tendens.

Nu kanske ni är mogna att lyssna på hela låten? Det är den värd, den är bra. Klicka här, i så fall.

Antirasism?

Balladen om Gustaf Blom

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin
Där träffa jag i docken, på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om
Det var om mannen själv, och hans namn var Gustaf Blom
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós
Han var från Västergötland, och uppfödd i Borås

Och så vidare

Porträtt av Gustaf Blom, som han tedde sig i “docken på Texacos kontor”.

Retrospektiv

Eftersom hjärnskrynkeltorka har utbrutit hos bloggören (tillfällig förhoppningsvis) rekommenderar vi just nu en retrospektiv ansats. Använd länkarna till höger på skärmbilden och klicka er tillbaka till exempelvis augusti 2020, eller samma månad 2021. Ta en titt och en funderare på hur det var då, under pandemiåren. Kan några skillnader spåras jämfört med nuvarande läge, måntro? Utveckling? Inveckling? Avveckling? Påveckling? Eventuella kommentarer emottages vänligt men bestämt.

Problem med självbilden

Det var en gång en liten sköldpadda som klättrade uppför ett träd djupt inne i skogen. Efter flera timmars ansträngande klättring nådde den lilla sköldpaddan till slut toppen av trädet. Han kastade sig ut, flaxade med frambenen för att slutligen kraschlanda på marken. När han hade återhämtat sig något sånär, kämpade han sig upp i trädet igen. Efter flera timmar nådde han toppen, hoppade ut, flaxade med frambenen och kraschlandade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp. Han försökte och försökte, men kraschade hela tiden. Ett fågelpar satt på en gren och tittade på den lilles misslyckanden. Till slut vände sig mamma fågel till pappa fågel och sa:
– Älskling, jag tror det börjar bli dags att vi talar om för honom att han är adopterad.

Löjtnant Sparre och Cirkusprinsessa Madigan

Om det händelsevis är så att några av mina läsare har några, inte så få, år på nacken, så har de med säkerhet hört berättas den sorgeliga historien om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Inte så att dessa läsare nödvändigtvis skulle vara födda före 1889, nej då, inte alls. Men 1889 var det år då Sixten Sparre först sköt ihjäl Elvira Madigan med sin revolver, och sedan sig själv. Sedan har emellertid historien återberättats otaliga gånger, inte minst i Johan Lindström Saxons kända, skillingtrycksvisa: Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann. Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

I akt och mening att avromantisera kärleksmyten om Sixten och Elvira och berätta hur det verkligen var gav Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre, förra året ut boken Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Och på boken bygger ett manus till en pjäs, och den pjäsen såg jag i tisdags på Tokalynga Flying Festival (se tidigare inlägg). Föreställningen ägde rum i ett cirkustält; kongenialt kan man säga, eftersom Elvira Madigan ju var cirkusprinsessa i det civila, lindanserska närmare bestämt.

Föreställningen blandade allvar och skojsamheter på ett förtjänstfullt sätt. I centrum av budskapet står det faktum att Sixten Sparres nesliga brott ledde till ovanskligt elände för Sparres efterlevande fru med två små barn. Dessemellan fanns plats för revykuplettartade sång- och talnummer med god humoristisk potential. Regnet risslade mot tältduken i den tokalyngska skymningen, och där sutto vi publiken, i omväxlande glädjefull gamman och sorgesam begrundan över ödesdigra händelser som timat för 130 år sedan…

Stop All the Clocks

De rikligt förekommande klockorna i pjäsen 1917 – När alla klockorna stannade, som jag såg igår (se föregående inlägg nedan; och bilden ovan) fick mig nu plötsligt att associera till filmen Fyra bröllop och en begravning; närmare bestämt till när skådespelaren John Hannah – med stark skotsk accent – läser dikten Stop All the Clocks av W.H. Auden, i djup sorg över sin älskades död. Åh, jag minns att jag grät som ett barn när jag såg och hörde det här första gången…

Stop all the clocks, cut off the telephone, 
Prevent the dog from barking with a juicy bone, 
Silence the pianos and with muffled drum 
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead 
Scribbling on the sky the message He Is Dead, 
Put crepe bows round the white necks of the public doves, 
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West, 
My working week and my Sunday rest, 
My noon, my midnight, my talk, my song; 
I thought that love would last for ever: I was wrong. 

The stars are not wanted now: put out every one; 
Pack up the moon and dismantle the sun; 
Pour away the ocean and sweep up the wood; 
For nothing now can ever come to any good

Tokalynga Flying Festival

Tokalynga ligger i Gunnarp, nära samhället Ätran. Där huserar sedan många år Teater Albatross, en fri teatergrupp med en mycket mycket mångsidig verksamhet. Idealitet, kreativitet och en obändig tro på teaterns möjligheter så långt ögat och örat och smaken och lukten och känseln når (jodå, sjätte sinnet är också inkluderat). Härstädes arrangeras i år återigen Tokalynga Flying Festival, efter ett påtvingat pandemiuppehåll.

Jag hade nöjet att besöka festivalen igår. Gårdagens tema var teater, idag är det tema skolan, i morgon den judiska dagen, på fredag naturtema och på lördag blir det poesi så det ryker. Jag rekommenderar verkligen ett besök! Här kan ni läsa om programmet.

Mannen till höger heter Robert Jakobsson, en av eldsjälarna i Teater Albatross. Vi såg pjäsen 1917 – När klockorna stannade, en drygt timslång enmansföreställning, med just Robert Jakobsson (visas även på torsdag 11.45) i den enda rollen. Fantastisk teater, med scenografi inspirerad av de ryska revolutionära modernisterna Marc Chagall och Kazimir Malevitj.