Min Blogg

Viljekrönika

Tes: Att veta vad man vill (eller inte vill) är inte lätt (utan svårt); inte heller att göra (eller inte göra) det man vill (eller inte vill) är lätt.(utan svårt).

”Att göra det man måste, är att göra det man vill,” hävdar Mikael Rickfors i den gamla goding-rockaren Vingar.

Vad betyder det? Antagligen att man alltid ska göra precis det man vill.

Är det så bra då? Nja, vet inte det jag. Inte ens i Sverige, ett av jordens mest individens frihet-inspirerade länder, är det så lätt att alltid göra det man vill. Och nog låter det ganska egotrippat, eller?

Och inte är det så lätt att alltid veta vad man vill heller. Det kan vara ”å ena sidan men å den andra” (sidan) i all oändlighet. Det kan finnas 25 olika handlingsalternativ, och så tror man att det finns ett enda som är absolut bäst. Jaha, men vilket är det då?

Råden står som spön i backen: Följ ditt hjärta! Gå efter magkänslan! (Obs, gäller inte vid vid magknip eller svår diarré.) Var klok nu! Tänk efter! Gör det förnuftiga.

Belägg 1. Man kan vilja olika saker på samma gång. Ta sista milen i ett maratonlopp. Stora delar av kroppen (musklerna i bena t.ex.) säger: Stopp stopp stopp, sluta springa! Vila! Men delar av den kroppsdel som kallas hjärnan säger tvärtom: Go go go! Du kan persa! Nu eller aldrig, nu har du chansen att gå under tre timmar.

Frågan är förresten: Är detta en emotionell eller rationell inställning hos hjärnan? Andra delar av samma kroppsdel, hjärnan alltså, (är emot att skilja på hjärnan och kroppen, hjärnan sitter i huvet, och huvet är väl en del av kroppen, eller hur?) resonerar nog rationellt och klokt så här: Bryt nu loppet, för fan. Du riskerar att skada dig om du springer vidare. Lyssna på vad resten av kroppen säger. Den har fått nog!

Det är en kamp mellan (h)järn-viljan och ”ge upp för det gör ont-viljan” i samarbete med ”ge upp för att det är klokt-viljan”.

Belägg 2. ”Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej, när jag ser en tjusig tjej”, skaldar Robban Broberg i låten Jag måste hejda mej. Detet säger ja, men överjaget säger nej. Skulle kunna ses som ett tvärtom-läge, i förhållande till sista maraton-milen. Känslan (hjärtat? tredje benet?) säger ja, men det samhälleliga förnuftet säger nej.

Belägg 3. ”The winding river ceased to flow / my spirit was hovering still / no forms, no colours in my mind / it was life against my will”, heter det i min berömda (och över 1.000 gånger på Spotify spelade) hitlåt Catch Your Dreams. I översättning: ”Det var ett liv mot min vilja” således. Vilket torde innebära att textjaget (J.T., texten är självbiografisk) inte vill leva, utan snarare vill ta livet av sig. Nåväl, har så skett? Bevisligen inte, jag sitter ju här livs levande och skriver den här texten. Textjaget är sålunda rov för stridiga känslor: Dels vill han ta livet av sig, dels inte (eftersom det är jobbigt, kräver stort mod, och verkar farligt). Dels vill han inte leva mer, dels ändå leva vidare, för på så sätt slipper han sluta som självspilling.

Nej, att göra det man vill är förvisso inte det enklaste, även om man så måste det aldrig så mycket. Inte heller att göra det man inte vill är direkt snötet i näven. Det är lätt att skjuta sig i foten faktiskt. Olika kroppsdelar bråkar med varandra och vill, respektive inte vill, olika saker. Inte minst den kroppsdel som sitter inne i huvet (hjärnan, i de flesta fall) krånglar ofta till det över hövan.

Men tror du då inte på den fria viljan? hör jag någon invända. Nähä, si det gör jag inte alls. Att göra det man vill är inte fritt, det är ett måste…

Not 1: Notera den eleganta cirkelkompositionen; inledningens Rickfors-citat återkommer i textens avslutning.

Förändringar

Minns när min gode vän Åke B och jag fick syn på den här fågeln för första gången. Ja, en hel mängd av dem faktiskt. Det var på de där ängarna mellan Broaryd och Skeppshult, där vägen korsade Österån (tror jag den hette) på en liten puckelbro (där den tuffe, näst intill smått illegale taxichauffören (fanns en laglydig också) Agne T i Broaryd brukade leka chicken race med mötande bilar. Den där bron var fin att smygröka under, för övrigt.) Åke och jag var kanske på väg, på cykel eller moped, till Skeppshult för att träna fotboll, vad vet jag. I alla fall, plötsligt fick vi där syn på en hel mängd helt osannolika fåglar en bit från vägen. De såg konstiga ut, tyckte vi. Ingen ordning på färgerna i fjäderdräkten, liksom.

När vi kom hem igen så småningom kunde vi, med hjälp av Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, konstatera att det rörde sig om björktrastar, eller snöskator, som det ibland hette på den tiden. Denna art häckade då i Sverige bara i Norrland, men kom söderut på vintern.

Ny art! Kryss i artlistan!

Nuförtiden finns de ju överallt, även här i södra Sverige; en av de få arter som anpassar sig till den invasiva, dominanta, utträngande allt annat-arten: homo sapiens nämligen, och faktiskt ökar i antal. Totalt sett har antalet fåglar annars minskat med 25-30 procent i Sverige sen 1970-talet.

Water på svenska

Roade mig med att försöka översätta texten till min egen låt: Water. Så här blev det (jämför gärna med låttexten på engelska):

inget vatten
inget liv
– stryptorr
– grymdöd
utan vatten
inget liv

ta mig till floden
flytande uppströms
själsskälvande
drömmande
floddrömmar
i för evigt fred
i sakta drivande
ultrarapid
i ljus korallvåg
sjunkande

o drunkna mig
i oceanen…

tappar vi greppet?
livet på jorden
på spel
önskar
drömmer
dyker
– SOS –
darrar på kajen
återvänder
till slut och till sist
till vårt ursprung
i havet

kom!
låt oss gå ner
till porlande
bäckens
silvriga vatten
döpande i den
våra fötter
fuktande
läpparna
svala regnet
stillande törsten

smärtförlösta…

Höjdarkväll!

Jomenvisst, som norrlänningarna säger, det blev en höjdarkväll. Började lugnt och slutade lugnt, dessemellan mycket rock’n roll. (Ja, jag snackar om Sunkbinas spelning på Blue Velvet ikväll, alltså.)

Låtlistan:

Minnenrik
Cry Once More
Fearless
Tidigt om morgonen
Water
Fire
Earth
Air
Mirage
En gång skall stenen

Vilken/a var bäst? Mindre bra? Sämst?

Ja, inte vet jag. Jag var mitt upp i’et…

Men bautaroligt var det!

Soggy Bees på Blue Velvet igen!

Laddar för fullt för giget på Blue Velvet i morgon (Utbult & Borneby; utväxtrestaurangen på Kulturhuset). Generalrepet idag gick så bra att man kan bli orolig… Men ändå: Hjärtligt välkomna om ni har tid och lust. Alla bord är bokade, men det går alltid att slinka in för en öl och en häftig musikupplevelse! Här lite mer information:

J.T. & The Soggy Bees

Vilken sorts musik spelar J.T. & The Soggy Bees? Svårt att svara på, variationen är stor. Det finns inslag av blues och bluesrock, reggae, folkrock, ballader, m.m. Texterna kan handla om kärlek likaväl som miljöförstöring, de kan vara mörka och dystra eller extatiskt glada. J.T. skriver låtarna, tar dem till bandet, som bearbetar och stundtals gör om dem till något helt annat. Låtarna är känslobärare, vi vill göra intryck på publiken med vårt uttryck. Med spelglädje och engagemang kan även de bluesigaste låtar bli till lyckliga musikupplevelser.

Bandmedlemmar: Jörgen Larsson (J.T.), sång, gitarr
Hanna Maurin Söderholm, bas
Tobias Ruhtenberg, gitarr
Christer Theandersson, trummor

Nedan fyra länkar, som ni kan använda om ni vill (om man vill googla eller söka på Spotify är det enklast att göra det med “Soggy Bees”):

1) Till våra låtar på Spotify:


2) J.T. & The Soggy Bees hemsida på facebook:

3) Till livekonsert på Hemgården, The Hemgården Sessions.

4) Till bandets sida på min blogg/hemsida.

Ett par av våra trogna fans:

BORRRRRR!!!!!

Jag anser att det är en mänsklig rättighet av få ta sig en middagslur varje dag.

Detta förvägras mig av det JÄVLA HELVETES BETONGBORRHELVETESOVÄSEN som pågår i lägenheten under! Det ingår i en totalt onödig s.k. “renovering” som pågår där. Renovering är helt fel ord. Det är frågan om slit och släng på mycket hög nivå. En superfin nyrenoverad lägenhet slaktas fullständigt, slängs bort, allt görs om till något helt nytt, inte ett jävla piss bättre än vad det var förut.

Och det ska pågå i TVÅ TILL TRE MÅNADER!!!! Påbörjades för två veckor sen, inte färdigt förrän i slutet av januari.

Fy helvete!!! säger jag. Det är sånt som förstör vår värld. De pengarna kunde lagts på böcker, skivor, instrument, filmer, kameror, naturen, teatern, tavlor, skulpturer, resor – va fan som helst i stället för denna fullständigt onödiga terrorverksamhet!

SPELAS PÅ HÖGSTA VOLYM!!!

Cyniskt tillstånd

Frågan kvarstår: Vad är cynism? Vi känner alla igen den ifrån massmedierna: nyhetsuppläsarens obehindrade övergång från bombningarna av Aleppo [alt Ukraina] till det senaste idrottsresultatet. Morgon-tv:s mysinslag mellan nyhetssändningarnas larmrapporter. Ingenting är så förfärligt att det inte kan följas av en reklampaus. Detta är formeln för vår tids kombination av optimism och oro. Världen är full av katastrofer och lidande, men alltid medierat, aldrig bestående, alltid följt av något lättsammare. Lättsamheten innebär följaktligen aldrig någon verklig lättnad, den leder bara vidare till nästa katastrof enligt en förutbestämd rutin – i detta ligger optimismens falskhet. Det är en optimism som inte bär på något hopp om förändring, bara på ett löfte om evig förströelse. Och lidandet har alltid formen av katastrofer och ondska – sådant som inte har några uppenbara politiska eller ekonomiska orsaker, sådant som vi bara kan böja oss för, inte förebygga, inte undvika.

Ur Det cyniska tillståndet, av Sven Anders Johansson

Mycket tänkvärt citat, enligt min ringa mening. Någonstans härutur har koncipierats och framfötts mitt (aningen självironiska) själsliga credo:

Alldeles för svart svårt
Alldeles för tokhårt
Alldeles för jävla trevligt
jippokul idag
För en känslig liten rosarund
och gosig själ som jag

Dvs. lika med refrängen i den rysarriviga, kongolesiskt (?) svängiga låten Tidigt på morgonen. Kommer med största säkerhet att framföras live av Sunkbina (J.T. & The Soggy Bees) på Blue Velvet på lördag! SES DÄR!

Rosen Lotta aldrig fick

När jag skulle framkalla den här bilden:

…kom jag osökt att tänka på första avsnittet av Bröderna Cartwright i svensk teve, som hade titeln En ros till Lotta. Det sändes 26 december 1959, fick jag se på nätet. Blev smått förvånad, trodde ändå det var några år in på 60-talet. Var alltså blott 9 år ung när jag smög in till våra grannar i Broaryd för att beglo denna Vilda Västern.

Grannarna hade nämligen teve. Det hade inte vi. Deras teve stod alltid på, oberoende vad det var för program (ibland var det bara testbilden, med Stockholms stadshus). Inte sällan sällan satt herr och fru Hurtig, som grannarna hette, och sov framför teven. Så var fallet när En ros till Lotta sändes, minns jag. Så jag slank in, såg Pappa Ben med sönerna Adam, Hoss och Little Joe, och slank hem igen, utan att grannarna märkte nåt.

Minns att jag tyckte första avsnittet var så där. Inte så mycket pangpang, nämligen (det blev bättre i andra avsnittet: Pennfäktaren). Men visst, spännande ändå, absolut sevärt. Min favorit var Adam, han var tuffast och drog snabbast. Annars var ju Little Joe omåttligt populär, inte minst i Sverige. Han åkte runt i folkparkerna här senare och charmade alla flickorna.

Minns ni? Här en liten påminnare (reminder), signaturmelodin till Bonanza, som serien hette på amerikanska.

P.S. Har inget minne av “Special Guest Star: Everett Sloane”, som syns i videon. Men det var säkert boven; han ser väldigt bovaktig ut. D.S.

Undran

Tja, inte är det så vackert precis… kanske rentav lite misogynt…? Men dom måste ju inte ha slöja i varje fall. Vad jag undrar är om jag hade blivit arresterad om jag hade publicerat den här bilden i Iran?