Min Blogg

Vad är det här?

Ja, vilka är de här medresenärerna på jordklotets 108.000 km/tim-färd genom rymden runt solen? Tja, inte vet jag. Men jag vet varur de äro komna. De äro komna ur min goda vän Helena Pokkas fantasier. Dessutom avmålade av högst densamma på ett kaffefilter (kaffefiltermåleri är en vana (god) hon har; ska berätta mer om detta i sinom tid.)

Eventuellt kan det röra sig om någon sorts -geter; kanske dinogeter, eller möjligen apologeter. Det kan också röra sig om lossokatter, stenlurvar eller något liknande. Det är inte helt olika muckloharar heller.

De ser snälla ut i alla fall. Och så är de ju orangea de flesta, min favoritfärg. De får gärna finnas, tycker jag. Och de får gärna åka med genom rymdelirymden; gärna för mig. De gör mig inte oglad, tvärtom.

Fundering

Det sägs att väldigt många människor i Sverige lider av ofrivillig ensamhet (särskilt 16-20-åringar och 75-plusare, hörde jag på radion idag). Betyder det kanske då å andra sidan att förhållandevis få lider av ofrivillig gemenskap?

Frivillig gemenskap (“kärlek”) med vissa ofrivilliga inslag.

Längtan bort

Varbergsvägen är inte den som går från Borås till Varberg. Nej nej, det är den som går från Broaryd till Varberg, väg 153 nämligen. Så var det när jag var barn, och så är det än. Åt andra hållet gick Varbergsvägen till Skeppshult förresten, dit man kunde cykla och träna fotboll med Skeppshults BK; en liten smal oljegrusaväg var det. Om det inte råkade va fotboll på Ljungavallen förstås, då gick ju den före.

Men Varbergsvägen gick också från byn och ut i världen. Till “kontingenten” som morbror Georg sa. Man kunde ta färjan i Varberg och åka över till det feda bonnlandet Danmark på andra sidan Kattegatt. Där körde dom på höger sida av vägen, bara en sån sak. Och det gjorde dom också ner i Tyskland. Och kom man väl dit så fanns det inga gränser för vart man kunde ta vägen.

Häromdagen upptäckte jag poeten Ingela Strandberg, en sinnesfördjupare helt i min smak. Hon har bott nästan hela sitt liv i Grimeton, strax utanför Varberg. Vilket inte innebär att hon inte längtat bort ibland (vem gör inte det?). Väg 153 gick förbi strax utanför husknuten. Den lockade och drog… 1991 gav hon ut diktsamlingen Väg 153. Jag citerar inledningsdikten:

Ode till väg 153

Som jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå
i färdandet. Längtan bort, o, väg, du vet!

Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina pösiga gräddblusar.

Som jag längtar
till värmen där,
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdriverns händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta dig upp ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!

Nationalsången!

På promenad i skymningsdagerdimman fick jag höra den… Nationalsången! För det måste det väl vara frågan om när koltrasten prövar sina flöjttoner. Den har ju utsetts till Sveriges nationalfågel två gånger om till och med, om jag minns rätt. Och om Sveriges nationalfågel sjunger så måste det väl vara nationalsången som hörs, eller hur?

Perfekt koltrastväder var det också; tät dimma, stilla. Men den var lite försiktig, den här första; prövande, korta, lågmälda fraser.

Jo jo, Du gamla du fria är väl bra. Men det här är bättre…

Nu har jag kommit upp mig!

Från den alltför låga spelposition som erbjöds av den alltför låga, ostadiga rottinghistorien varpå jag vilat mina ädlare delar alldeles för länge i samband med eventuellt pianospel (jfr. “Ni kan hämta slungbollarna i anslutning till min bil.” Uttytt: “Slungbollarna ligger i bagaget (kofferten) på min bil.” Vår gymnastiklärare i realskolan, Kalle Stropp, brukade uttrycka sig så för att ge skenet av att han behärskade fina ord och kunde uttrycka sig fint (vilket inte var sant).)

Före:

Till den perfekta sittställning som nu erbjuds av min nyinköpta pianopall.

Efter:

Men andra ord: Jag har blivit med pianopall!

Nu ska här fanimej låtargöras och spelas!

Världen blir rikare av ord

Visst blir väl världen rikare och mer nyanserad om vi har ord för saker och ting? Brukar alltid dra följande lilla historia för att illustrera denna tes: En gång när jag var liten (ganska liten iaf) väcktes jag av min moder med orden: “O, Jörgen lelle, du måste vakna nu. Det är en sån fin morgon med massor av fågelkvitter. Och många fåglar på gräsmattan. Såg en lustig svart en med stor vit fläck på framsidan, lite som en präst med krage.” “Du! skrek jag upphetsat. Varför väckte du mig inte tidigare!? Det där var ju en ringtrast, och en sån har jag aldrig sett! Det hade ju varit en ny art för mig!”

För min arma moder var fåglarna och fågelsången ett kollektivt fenomen. Hon kände inte till några artnamn; hade ingen aning om att det existerade ringtrastar i världen. Hennes upplevelse av fågelmorgonen var säkert fin ändå, men för mig, den lille amatörskådaren i vardande, tillförde kunskapen om ringtrasten (och en massa andra fågelarter) något, en fördjupning om man så vill, en nyansering.

Så ni får säga vad ni vill, nu gläder jag mig åt att ha identifierat de där fåglarna jag fotade i Amerika i julas. Nedan listan på allihop. Ni kan se dem igen genom att klicka på länken här.

ny-lista

Hornpelikaner

Looking at birds

Igår, när ställningen i matchen Arsenal – Newcastle redan var 4-0, och ingen spänning således längre härur fanns att hämta, då skapade jag i stället innehåll i mitt liv genom att försöka identifiera de fåglar (birds) som råkat hamna på min sensor (fullformats-) under min resa till South Carolina och Florida nyligen, resan företagen i akt och mening att hälsa på min son som jobbar därstädes, och också för närvarande bor där med familj, varvid jag alltså emellertid även (3 advl på raken!) fick tid att slänga ett eller annat snapshot efter våra bevingade vänner. (Puuuh och wow! Vilken mening! 97 ord cirka, enligt mottot: Varför göra något enkelt, när man kan göra det lite roligare genom att krångla till det!?)

Det gick inte helt obra, får jag säga. Dock har jag nu satt en expert på att utreda de exakta art-namn-förhållandena. Ska redovisa resultatet så småningom. Tills vidare kan vi (ni och jag) väl unna oss att njuta av de små vingförsedda flygekvilibristerna i en enda röra. Här är länken som möjliggör detta. (Tryck på tangenten F för full storlek.):

https://adobe.ly/48zoiHo

Den här gulbröstade savspetten (yellowbreasted sapsucker) lyckades jag i alla fall identifiera. (Oroar mig en smula för hans sav-vanor. Över en tredjedel av savsugarna lär lida av svår savoholism.) Satt i trägårn; såg nykter ut iofs:

Middagsbetraktelse

Och då menar jag middag lika med mitt på dan. Klockan är tolv, lite drygt. Vad har jag gjort hittills idag? Tja, jag vaknade okristligt tidigt (tyckte Jesus om att ligga och dra sig på morgnarna; därav adverbet okristligt?). Masade mig upp och åt första frukost vid halv femtiden. Gjorde namnsdagskrysset och svåra sudokun i B.T. Gick och la mig igen, men kunde inte somna om på grund av stormen Louis, som härjade runt mina två takkupor (bor i en takkupelägenhet nämligen, lite som ett penthouse i New York, typ). Oroade mig lite: tänk om den [stormen] sliter loss nån takplåt eller nåt (det har hänt förut)… Då får ordföranden (jag) rycka ut och ringa efter hjälp (bökigt).

Nåväl, inget dylikt inträffade, såvitt jag vet. Åt andra frukost, körde iväg med bilen. Den skulle lämnas in klockan åtta, för service. Gick hem i stormbyarna. Pillade lite med min senaste låt, opus 92: Breath of the Sea heter den. Blev hungrig. Åt lunch klockan tio och vilade sen förmiddag.

Och nu sitter jag här vid datorn och filofunderar. I samband med ett litet strövtåg på mitt digitala lager (på datorn alltså) hamnade jag i min reseblogg från resan till Chile, Falklandsöarna och Påskön 2019. Fan, tänkte jag, det här är ju bra! Intressant. Det var några textuella betraktelser från Påskön som fick mig att imponeras över mig själv. Indirekt. För egentligen är det ju själva resandet man kan imponeras av. Resandet, vistandet i nya miljöer, sånt sätter igång tankarna, stimulerar till att skapa texter och bilder. Ger erfarenheter. Berikar livet. Är bildande i vid mening.

Den riktigt begåvade (alltså icke blott halvbegåvade som jag) och sinnespåslagne behöver kanske inte resa för att stimuleras att skapa. För henem är vardagens iakttagelser och sinnesintryck nog för att gå på djupet i tankar och skrift (en som reser vitt och brett går mer på bredden och längden). Alltnogochemedan, så här skrev jag en morgon på Påskön i februari 2019:

Morgonbetraktelse
Det är en ovanlig morgon på Rapa Nui. Det är stilla, ingen vind förmärks, i varje fall inte här på Residencial Vaianny, där jag ligger i min säng och kurar morgon. Så här tidigt, klockan är bara sex, har inte trafiken kommit igång. Inte för att den är så superintensiv ens mitt på dagen, stan har trots allt bara 4-5000 invånare, plus turister. Men många bilar är gamla och för mycket oväsen, och så har vi ju ”enstånkorna”, de encylindriga motorcyklarna, som utsöndrar oproportionerligt mycket ljudföroreningar med tanke på sin ringa motorstorlek.
Men nu när trafiken är frånvarande hörs i stället havets grundbordunton, ackompanjerande allt på ön, en förutsättning för allt här på Rapa Nui. (Kontinenterna är ingenting, havet är allt…) Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare under mina fyra dagar här, men naturligtvis har det funnits där hela tiden, oberoende av vad jag eller andra människor har lagt märke till.
Solorösterna i havets grundtonskonsert innehas av tupparna. Med inte mer än maximalt fem sekunders intervall hörs en eller flera tuppar gala. Varför, undrar jag? För att berätta för alla som vill lyssna att nu är det morgon? Jamen, inte behöver det budskapet upprepas fyrahundrafemtielva gånger för att alla ska inse detta faktum? Tänker att tuppjävlarna när allt kommer omkring är domesticerade vildfåglar som kanske känner behov av att hävda revir. Men att göra det på det här viset, morgon efter morgon, dag efter dag… Heshet drabbar många av dem, men de kämpar tappert vidare. Klart är att de inspireras av varandra; det handlar om ett slags konkurrensbaserad körsång.
Lustigt nog hörs inte många hundar så här dags. Hundarna har anpassat sig efter människornas dygnsrytm, så många av dem ligger och sover än. Förresten skäller de inte så mycket dagtid heller, de springer mest omkring och leker och nojsar, alternativt ligger och slöar i skuggan i timtal. Igår såg jag något unikt: en man som jagade ifatt en ivägstrosande hund och tog fast den i nackhalsbandet. Oj, tänkte jag, det måste vara hans hund, hunden har en husse! Annars ser man inga som helst tecken på detta; alla hundar, och de är många, springer bara omkring, ingen tycks äga dem, få bryr sig om dem. Det händer att små barn ger sig till att gosa och klappa någon hund, men canis-ängslandrabbade Larsson från Suécia håller sig nogsamt undan, nonchalerar dem och blir nonchalerad tillbaka (tacksam för det). Lite obehagligt kändes det igår när jag åt lunch och två bestar lade sig inom en halv meter från mig, liksom väntande på sin andel av den tuna-sandwich jag åt på. Men si det blev ingenting med det, si. Nä nä, jag låtsas vara skittuff och ger fullkomligt fan i alla hundar i hela världen. Inbillar mig att jag lyckas dölja att jag egentligen, innerst inne, är jämförbar med en feg pissemyra när det gäller hundar…
Denna påskö-morgon är även unik på ett annat sätt: Det är första gången sen jag kom hit som jag känt något som helst behov av att ha något som helst klädesplagg på mig. Det känns lite lite kyligt, faktiskt; nog delvis beroende på att det är helt klart, inga moln som hindrar värmeutstrålningen. Så jag har draperat mitt lakan och mitt millimetertunna tropiktäcke över benen. Men jag känner en liten liten antydan till att jag är kall om överarmarna, där solen brände till igår. Fast det är skönt, tveklöst så. För jag vet att inom bara ett par timmar, när solen gått upp, kommer mitt normala småsvetts- eller storsvettstillstånd att vara tillbaka. Det är betydligt lättare att skydda sig mot kyla än mot värme. Ibland känns det som om huden är för tjock, som om man skulle vilja ta av sig den för att svalka sig. Men det är inte lätt. Har hört talas om en man som försökte krypa ur sitt skinn, men fick ge upp eftersom blixtlåset till huddräkten hade hakat upp sig.
Nu blandade sig ytterligare en stämma in i morgonkören: lätta snarkningar från det tyska paret i lägenheten bredvid. Några fler hundar har vaknat, enstaka bilar kör förbi. Om en och en halv timma serveras det frukost av moder Teresa, min värdinna, svårt böjd kroppsmässigt, men oförtrutet vänlig och hjälpsam till sättet-mässigt. Hon drömmer om att odla frukt och grönsaker på ett litet stycke land hon har utanför stan. Ja, hon har redan börjat. Ett bättre sätt att avsluta livet på än att serva bortskämda turister (gäller inte mig förstås), tänker hon.
Så vaknar sakta dagen på en liten ö långt långt ute i världens största hav: Pacificiska Oceanen. 350 mil från Chile (ön räknas som chilensk), 400 blåa mil från Tahiti, ännu längre från Nya Zeeland och Australien liftar några tusen människor på Rapa Nui med planeten Jorden på väg genom rymden. Hemma i Sverige är ni väl redan igång och russlar i snön, kan tänka. Men det vet jag inte mycket om, för wifi:n här på Teresas pensionat har legat nere ett par dar.
Pippi Långstrump har förresten bott här. Det bevisas av att en av hennes stora skor, som hon glömde kvar, fortfarande kan beskådas (se bild).

Pippis kvarglömda sko

Fler bilder från just den här morgonen finns på resebloggen här. Fler bilder från Påskön finns på Flickr, exempelvis här.