Min Blogg

Beijing

På dagen för fem år sen anlände jag till Peking på min jorden runt-resa. Alla dessa kineser… smått skrämmande. Finner det numera ganska obehagligt att vistas i ett land där man inte kan kommunicera över huvud taget; inte förstå ett ord, inte tala, inte läsa. Och kunskaperna i engelska hos kines-svensson (om uttrycket tillåts; vilket är det vanligaste efternamnet i Kina, är det nån som vet?) är verkligen obefintliga. Ja, jag begriper ju inte ett ord mandarin, så det är inget att säga om.

Jag tillbringade bara några dagar i Kina, så jag vet absolut ingenting om landet egentligen. Men jag mötte både avvisande otrevliga och ytterst hjälpsamma människor där. När jag landat tryggt i mitt hotellrum kände jag mig sugen på att fira med en öl eller två. Noterade att minibaren på rummet var tom, så jag ringde receptionen. “This is hotel, no bar. Cross street and buy beer, if you need it,” blev det otrevliga svaret. Å andra sidan hade jag nog aldrig hittat mitt Hongkong-tåg på den väldiga centralstationen om jag inte blivit näst intill tagen i handen och ledd rätt av två mycket vänliga kineser, sedan jag blygt visat min lilla tågbiljett för dem.

Ett givande inslag jag deltog i var teprovning. Fick tillsammans med en grupp från Polen, som jag råkat hamna ihop med, reda på att te är otroligt bra för nästan allting; kan bota allt, från portvinstå till cancer.

Jurtanätter

Natten 18-19 oktober 2016 (för 1.865 dagar sen, precis 5 år alltså) tillbringade jag i en mongolisk turist-jurta. Den låg i Terelj National Park, en timmes bilresa från huvudstaden Ulaanbaatar (Ulan Bator). Så här såg den ut:

På utsidan
På insidan

Och så här skrev jag i resebloggen om min första natt i jurtan:

Ute är det tio minusgrader, inne i den mongoliska jurtan är det 65 plusgrader uppe vid taket, 50 på huvudnivå, 40 i höjd med knäna och rätt svalt på golvet faktiskt. Ute faller temperaturen successivt på natten, för att stiga till dagsmejenivå under dagen. Inne kan vi kan dra av 10 grader i kvarten om det slocknar i järnkaminen, på alla nivåer, addera samma tio grader i kvarten om vi lägger in rejält med ved i kaminen – för att inte tala om vad som händer ifall vi lägger in en hel plastpåse med kol på en gång! Då finns det två alternativ: 1) Man öppnar jurtadörren och släpper ut all värmen i den mongoliska bergsnatten. 2) Man klär av sig naken och lägger sig på sängen, spretande med armar och ben för att utnyttja svettningens kyleffekt maximalt och avge så mycket värme från kroppen som möjligt. Stå upp eller gå omkring går inte, eftersom huvudet då befinner sig i ren bastutemperatur. Ligga ner på golvet går inte heller, där är det lite för kylig direkt markkontakt, trots allt.

Ett mindre dramatiskt, men extremt sömnkrävande tillvägagångssätt är att gå eldvakt hela natten, och försiktigt mata kaminen med ett vedträ i taget, varvid de våldsamma svängningar i temperatur som nämnts ovan möjligen kan undvikas.

Alltnog, alla med medelintelligens och däröver inser att det inte blir mycket bevänt med sömnen under slika jurtanätter, vilket kan ses som en nackdel. Å andra sidan, vad kan väl vara ett lämpligare natthärbärge för en tänkt jordenruntresenär likt undertecknad än denna de mongoliska herdenomadernas klassiska flyttbara bostadstyp? Å så romantiskt sen! Så underbart romantiskt och fantasieggande! Så utomordentligt väl värt att berätta för barnbarnen!

Kanongig!

Jo, det vart som lite, vart som lite, lite av succé
pubpubliken lyssnade, log och vicka med
på arslena sina till svängiga rocken
rivigaste Sunkbina – rena rama knocken!

Testa att rappa ovanstående fyra rader; här har ni lite komp:

Jag snackar alltså om Soggys gig på Two Lads Pub i Alingsås i lördags. Vet att jag talar för alla i bandet när jag påstår att det var gôôôrkul, och alla tecken tydde på att det gällde publiken också. De klappa händer och stampa fötter, sjöng med som galningar i refrängen på Pingvin, jublade och krävde extranummer.

Sitter kvar än, den där inre tillfredsställelsen… Känslan av att ha gett järnet i drygt 20 låtar. Stort utspel, men ändå inte tappa koncentrationen. När det går så bra är det oerhört mycket lättare att ta allt för- och efterarbete. Tobbas hämtade mig kl 14.15. Vi hämtade kärran och drog sen till Högskolan för att lasta in. Kom hem 02.45 på natten…

Efter allt detta lov och pris är ni kanske sugna på att kolla om vi verkligen är så där bra, ok, Spotify är inte live, och den där konserten på Hemgården i våras var utan publik, men ändå.

Nu laddar vi med boostat självförtroende inför nästa gig: Blue Velvet (vid Kulturhuset) lördag 13 november. Välkomna då!

Vår maskot

Vad han inte visste då…

Har ni tänkt på en sak? (Nä, tänkte väl att ni inte hade det…) Jo, att det är betydligt lättare att sia om framtiden med utgångspunkt från det förflutna, än om man utgår från nutiden. 16 oktober 2016 skålade innehavaren av föreliggande blogg med välbehag med sig själv i Listvyanka, på ett hotell vid stranden av den väldiga Bajkalsjön. Detta efter att ha lögat sig med en synnerligen välbehövlig dusch, efter fem smutsiga dygn på transsibiriska järnvägen från Moskva till Irkutsk.

Om jag där och då hade förutspått att han om exakt fem år skulle vara ökänt okänd under pseudonymen J.T., och spela egna låtar i ett rockband vid namn J.T. & The Soggy Bees på ett gig på ishockeypuben Two Lads Pub i Alingsås – ja, då hade han med säkerhet inte trott mig. Men så ser det nu ut att bli, förutsägelsen verkar bli verklighet (försåvitt inget oförutsett inträffar innan kvällen). Rätt fantastiskt, när en tänker på’t…

Medrälsrullare

Som jag nämnt tidigare delade jag kupé på transsibiriska med en nordisk konstgrupp, på väg till en konstfestival i inre Mongoliet. Även om flera av dem oavbrutet producerade konst hade de också tid för gott umgänge och många givande samtal.

Hjördis dekorerade kupén (och gången utanför) med sina små tavlor:

Hjördis man, Hans-Pauli från Färöarna, fyllde sida efter sida i sitt stora skissblock. Han tittade ut genom fönstret på det enformiga landskapet, och så tussade han med en liten svamp och svart tuschfärg i blocket: tuss tuss tuss… Alla verken såg likadana ut i mina konstnärligt otränade ögon.

Han som ligger och läser om “De fede år” är dansk och heter Torben. Han var medföljande fotograf i i konstgruppen, och berättade att han hade supit ihop med Ingmar Bergmans berömda fotograf Sven Nyqvist. Torben var gift med Vibeke, bild- och textilkonstnär.

Laila Westergaard var bildhuggare och kunde av naturliga skäl inte vara så produktiv på tåget. I stället hängde hon med mig i spisevognen.

Från samma spisevogn avvek sällan mina fyra nya danska vänner, ex-lärare tre av dem: Hans, Hans-Erik och Birger. Ib med mera oregelbundet förflutet.

Ib var den ende som lyckades få vår supersura vagnsvärdinna att le:

Ungdomliga medrälsrullare fanns också; här två svenska tjejer, två finlandssvenska dito och en tysk kille.

Vad amerikanerna tror

15-20 % tror på Qanon-teorin. (Donald Trump leder en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationelllt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barnen, utan också mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod.)

37 % procent tror klimatfrågan är ett påhitt; 58 % av republikanerna, 11% av demokraterna. Blott 51 % tror att klimatkrisen existerar.

29 % tror att det finns utomjordningar.

28 % tror att världen styrs av ”the New World Order”.

11 % tror att regeringen låg bakokm 9/11.

7 % tror att månlandningen var en bluff.

ur “Dagens konspirationsteorier – farliga eller harmlösa?”, föreläsning av Erik Åsard för Senioruniversitetet

Rolling rolling rolling on the railway…

Transsibiriska järnvägen är världens längsta järnväg. Den byggdes 1891-1916, och kan delas in i tre rutter: 1) transsibiriska rutten, från Moskva till Vladivostok, 930 mil lång 2) transmongoliska rutten, Moskva-Peking, via Ulan Bator / Ulaanbaatar, huvudstad i Mongoliet, 790 mil 3) transmanchuriska rutten, Moskva-Peking, via Chita, en stad i södra Sibirien, 900 mil. Alla tre följer samma rutt från Moskva till Ulan Ude, strax öster om södra änden av Bajkalsjön, men delar sedan på sig. Tågen går inte fortare än cirka 60 km/tim i genomsnitt, men i och med att de rullar dygnet runt klarar de sträckan Moskva-Vladivostok på 7 dagar.

Jag åkte alltså transmongoliska rutten, då för fem år sen, i inledningen av min resa Jorden runt utan att flyga. Första etappen gick från Moskva till Irkutsk, och tog 5 dygn. Vi tog en paus sen, och tillbringade en natt på hotell vid Bajkalsjön. Det var skönt att duscha där, kan jag säga. För just hygienen är nog det största problemet med att åka transsibiriska. I min vagn, turistvagnen, fanns ingen dusch alls, bara två toaletter med hål rakt ut mot rälsen, med knapp nöd rinnande vatten i tvättstället.

Man hade verkligen behövt duscha, för det var hett i vagnarna! Varje vagn hade en kamin som eldades med koks så det stod härliga till. Och det hjälpte inte att vädja till den barska, för att inte säga ilskna, vagnvärdinnan. Hon kunde ingen engelska och såg det som sin uppgift att skälla ut varje turist som inte betedde sig som hon ville. Första natten låg jag utspridd på min överslaf som Jesus på korset, blott iklädd mina tanga-(nåja…)kalsonger, och svettades kopiöst. Bara en meter vid sidan om mig låg en nästan lika naken, men betydligt vackrare, dansk skulptris. Jag delade kupé med en nordisk konstgrupp, på väg mot en konstfestival i inre Mongoliet.

Landskapet var enformigt, mycket enformigt. Men just monotonin är en viktig del av charmen med transsibiriska, anser jag. Plus det sociala umgänget förstås. Jag umgicks med den där konstgruppen, med de fyra danska ölgubbarna som jag träffat redan i Moskva, och med ett antal ungdomar, tjejer mest, ute på sitt livs äventyr. Att sitta i restaurangvagnen och samspråka, ta en öl och se taigan rulla förbi; rolling, rolling, rolling on the railway… Inte illa, inte illa alls…

Bifogar ett par korta filmsnuttar för att ge en aning om den transsibiriska stämningen.

Om min farmor hade haft hjul…

“Om min farmor hade haft hjul så hade hon varit en spårvagn.” Så sa Emil Jensen i sitt kåseri i slutet av Gomorron världen igår. Det tyckte jag var roligt sagt. Fast, ja, inte för det gör nåt, men jag förstår inte riktigt vad han menar med detta, om jag ska vara ärlig.

Funderar på vad jag hade varit om jag hade haft hjul… En Ford Fredrika Krångliga med hysteriska bromsar kanske, eller en Honda Transalp, eller kanske rentav en stöddig och stark Bolinder Munktell-traktor… Ej lär det väl mycket båta, att grubbla över denna gåta.

Fundera en stund: Vad hade du varit om du hade haft hjul? Ja, där ser du, det är inte så lätt att hitta det rätta svaret!