Spelkrönika

  1. Spela trevlig
  2. Spela Allan
  3. Spela krocket

Vilket föredrar ni?

För min del tveklöst alternativ 3, spela krocket. Låt mig förklara varför.

Angående alternativ 1: Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en onödig bulle till till kaffet), jag måste säga ifrån en gång för alla: Den här förbannade trevligheten! Den kväver oss (mig) inifrån. Trevligt räcker inte. Bättre då att ha det spännande, härligt, ljuvligt, skrämmande (i inte alltför fasansfull mån iofs), upprörande, osv osv. Trevligt är ett mesigt medelvärde som används för att släta över och späda ut alla häftigare sinnesrörelser.

Är det så dessutom så att man spelar trevlig, låtsas trevlig, ja då är det ju sju resor värre. Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar här (avskyr och är urdålig på att rida f.ö.[på hästar]), erkänner utan omsvep att också jag mången gång förfallit till trevlighetsspel. Lider av ett visst mått av typisk svensk konflikträdsla, det kan vara en orsak. Men det handlar också om en form av lättja; det är så mycket enklare att vada med i det allmänna trevlighetsträsket.

Jag skulle vilja byta ut adjektivet trevlig mot hygglig. Vanlig, simpel mänsklig hygglighet – se där ett riktigt högt ställt mål att sträva mot!

Och att aldrig spela förstås, att vara äkta, autentisk, så länge man orkar i alla fall…

Alternativ 2, spela Allan, är mer självklart negativt, inte minst för oss, intrimmade i den svenska kulturen. Att vara stöddig, skitviktig, skrytsam (den idiomatiska innebörd av uttrycket i fråga jag här åsyftar) är absolut förbjudet i det här (jävla) landet. (Det där sista var en ironisk släng mot alla jävla gnällspikar (SD:are, inte minst) som förtalar vårt kära mödernes/fädernesland. Visst, det finns massor av brister att reta sig på här, men på det stora hela är det väl ändå ett ganska lyckat evolutionärt, socialt experiment vi lever i, inte sant?)

Skridskoåkaren Jonny Nilsson dömdes en gång på 60-talet för brott mot spela Allan-förbudet. Han var superbra på 10.000 meter skridsko, och hade fräckheten att också säga det högt, att han var jäkligt bra alltså. Aja baja, så får man inte göra. Här ser man släktskapen mellan spela Allan-förbudet och den beramade Jantelagen; du ska inte tro du är nåt, inte sticka opp, etc.

Enligt min ringa mening skall var och en ha rätt att säga att man är bra på nåt – om man är tillfrågad, eller om den aktuella diskussionen motiverar ett dylikt omdöme, och om viss beprövad erfarenhet tyder på att det finns fog för det man säger. (Obs! Blanda inte ihop detta med någon som helst macho-attityd; finns få beteenden jag finner så löjliga som manlig uppblåsthet.)

Aternativ 3 däremot: Krocket, det är alla dar! Blott krocket alla dessa spetsspännande taktiska och tekniska egenskaper har! (om det tillåts mig att anspela en smula på Carl Jonas Loves krusbär…) Då avser jag främst disciplinerna Association Croquet (AC; engelsk krocket) och svensk krocket (med nationellt gällande regelverk, vitt skilt från s.k. vanlig trädgårdskrocket). Den tredje grenen, som faktiskt är den som utövas mest i såväl Sverige som världen i övrigt, alltså Golf Croquet (GC), eller golfkrocket, är enklare både taktiskt och tekniskt, jämfört med AC och svensk krocket, men likväl långt mer intressant än det simpla spelet golf.

I golf byter man klubba för olika slag, i krocket måste man kunna utföra ett mycket större antal skilda typer av slag med en enda klubba. I golf går allt ut på att förpassa en liten boll ner i ett hål. I krocket tillkommer en värld av taktiska överväganden, som handlar om hur du skall lägga upp ditt spel för att gynna dig själv, din partner (om det är fråga om dubbel) eller ditt lag (vid landskamper t.ex.) I golf ställs enbart krav på att den s.k. greenen är maximalt jämn med superkort gräs. I krocket (särskilt de internationella disciplinerna) krävs att hela banan har green-kvalitet. Det handlar om en verklig precisionssport; marginalen på båda sidorna klotet vid bågpassage är blott någon millimeter.

Sammanfattande råd till alla bloggläsare: Undvik i görligaste mån att spela trevlig, spela aldrig Allan, och ta alla förhandenvarande chanser till utvecklande krocketspel!

Minnen

Det var en gång
det minns jag
en prins och en prinsessa
och ett nostalgiskt

Minns också
att någon mig närstående
tänkte att det nog kunde bli nåt
av
sen eventuellt
Ett vagt hopp
minns jag tydligt att det fanns

Men nu är det nu som gäller
om ens det

Det är som det är helt enkelt

Varaformer

Helena Pokka (på uttjänta kaffefilter)

Varet, Äret och Bliret

Att det var som det var
och att det
är som det är
det kommer man inte undan
Men det sätt
på vilket det
blir som det blir
ja, kanske till och med
hur det sen blir
kan man förmodligen
påverka –
inte hur som helst
men inom vissa ramar
åtminstone något lite
om man tar i…

Men visst
man kan också manipulera minnet
eller bara minnas fel
och på så vis påverka
även hur det
var

Och hur det är
är naturligtvis beroende
av hur man mår just nu
vilka sinnen man har påkopplade
om man tänker eller bara vegeterar
och så vidare

Varet och Äret
är i någorlunda mån
påverkbara och flexibla

Men mest osäkert
måste väl ändå
Bliret vara

Det vete fan (eller nån annan potentat som inte heller finns)
hur det ska gå med allting…

Helena Pokka (på uttjänta kaffefilter)

Dikt tillägnad Vladimir Putin

Större delen av den här dikten skrev jag för 20 år sen; på den tiden varande blott halvgammal, fortfarande närande visst hopp om saker och ting.

Nu vet jag inte.

Makt

Vad med makt?
Att slå någon annan
på käften? En höger
uppercut på själen?
Att bestämma
vad någon annan
får eller inte får
företa sig?

Fullständigt ointressant
om ni frågar mig.
Totalt likgiltigt.
Livet är kort,
har inte tid
med sån skit.

Inte så länge det finns
Van Morrison i unga år
att lyssna till
Inte så länge
anteckningsboken, smörgåsen
pluntan och pipan
ligger och står där på bordet
och hundlokorna svallar grönvita
i det gunnarekelöfska sommarnattsdunklet
Inte så länge det finns
en enda tontung tvättställskonsol kvar
att med Randolph MacMurphy Nicholson
lyfta och vräka ut
genom gökbodårhusets fönster
Inte så länge människor finns
(gärna förvandlade till träd)
att insupa med vibrerande sinnen
inte så länge en enda
ännu icke avförtrollad
grubbelgåta
om jaget, självet, miget
medvetandet, existensen, alltet
återstår.

Nä, makt fördummar, sa Nietzsche
Å Stalin ä dö…

Men Vladimir Putin-jävlen lever
Än så länge…

Och vem stod som segrare…?

Ja, just precis, vem stod som ärofull Kycklingkrocket-segrare vid dagens slut, om inte Ers Eminens blogginnehavaren själv! Jomenvisst, efter sju timmar i Kransmossens sol, efter blott enstaka raseriutbrott med anledning av uselt spel, efter åtta segerrika matcher på raken, kunde han äntligen jublande sträcka armarna mot den blå himlen i klassisk segergest. Väl hemma i den 58,5 kvadratmeter stora 2:an på Söder (nedre Trandared) ruvade han (tuppruvning) nöjt vidare på den stora triumfen, samt unnade sig att ta en selfie med vandringspriset i högsta hugg:

Golf Croquet

Idag ska jag spela golfkrocket hela dan, i en tävling kallad Kycklingkrocket. Vi håller till på Kransmossen i Borås. Kom gärna och titta, om ni har vägarna förbi!

Den internationella sporten golfkrocket spelas med engelska bågar och engelska klot enligt enhetliga regler. Har inget med golf att göra, annat än att reglerna är enkla, precis som i golf. Bågarna skall gås igenom i en viss ordning. Den som först går igenom den båge som står på tur får 1 poäng, osv. Sex bågar finns på planen, plus en hindrande pinne i mitten.

Utrymmet mellan klotet och bågens pinnar är mycket litet, någon millimeter bara, så det är definitivt en precisionssport.

Här ett par länkar så ni kan förstå vad det handlar om: 1) instruktioner 2) elitspel.

Att ändå försöka det omöjliga

Mondnacht

Es war, als hätt der Himmel
Die Erde still geküsst,
Dass sie im Blütenschimmer
Von ihm nun träumen müsst.

Die Luft ging durch die Felder,
Die Ähren wogten sacht,
Es rauschten leis die Wälder,
So sternklar war die Nacht.

Und meine Seele spannte
Weit ihre Flügel aus,
Flog durch die stillen Lande,
Als flöge sie nach Haus

Joseph von Eichendorf (1788-1857)

Månenatt

Det var som hade himlen
Jorden stilla kysst,
Nu hon i blomningsskimmer
Om honom drömmer tyst.

Vindsmek i sädesfältens
Tunga vaggande ax
Skogarna susar stilla
Mildstjärnor mjuka som vax

Och slutligt min själ så bredde
Vida sina vingar ut,
Flög över stilla landen
Ej bort, men hem, till slut
.

Översättning: J.T.Larsson (1950-)

Försöka det omöjliga: alltså att översätta poesi. Det går inte. Det bästa som kan hända är att det blir en ny fin dikt, släkt med den översatta, men annorlunda. Men det är ändå spännande och utmanande att försöka.