Världen enligt Beck’s Bier x 2

Vi fortsätter vår för “exakt fem år sen-serie”. Till hjälp tar vi en sommarkrönika publicerad i Borås Tidning i somras. Följ länken till sidan Sakprosa.

Var inte oroliga, vi har inte börjat med reklam på den här sidan (även om erbjudanden att göra så mot pekuniär ersättning inte har saknats). Det vore oss totalt etiskt och ideologiskt främmande.

Egentligen…

Egentligen håller jag på med en text som utreder det absolut obegripligt sinnesförvirrade beteende som går ut på att man inte skall vaccinera sig mot covid 19. Men jag orkar inte färdigt i kväll. I stället gick jag till min citat-mapp på datorn. Det första jag såg där var följande excerpt ur Aprilhäxan, av Maj-Gull Axelsson:

Men numera vet vi att Newton bara snuddade vid verklighetens yta. Universum är inte en oföränderlig maskin, det är ett hjärta. Ett levande hjärta som vidgas och drar sig samman, som växer i det oändliga innan det krymper till en obegriplighet. Och som alla andra hjärtan är det fullt av hemligheter och mysterier, gåtor och äventyr, förändring och förvandling. Bara ett är oföränderligt: mängden massa och energi. Det som en gång har funnits ska finnas för evigt, om än i ny och annorlunda form.

Varje partikel i den ofullkomliga klump som är min kropp är alltså lika evig som världsalltet. Men det unika med just denna partikelanhopning är att den vet att den finns.

Jag har ett medvetande. Däri skiljer jag mig inte från någon av de människor som omger mig, de som kan gå och tala. Och det är min övertygelse att meningen ligger gömd just där, i medvetandet. Jag vet ingenting om dess form och ingenting om dess innehåll – om meningen är en ekvation eller en dikt, en sång eller en saga – men jag vet att den finns. Någonstans.

Kan det sägas bättre? Jag tror inte det.

Ensamresande 2

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var människors möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Den här dikten av Hjalmar Gullberg har alltid varit en favorit; så enkel och kort, ändå så vittomfattande djup. Mänskliga möten… på gott eller ont. Mest på gott ändå, tänker jag ofta när jag gjort en resa. Tänk så många vänliga och hjälpsamma människor det finns i världen… Kanske har jag haft tur? På teve och i filmer så där ser man ju jämt och ständigt en massa skitstövlar, så nog måste dom finnas också? Nåja, ska inte överdriva, en och annan sån har jag väl också stött på under mina odyséer i syd och nord (he he…).

Ensamresande kan vara som ett mödosamt jobb, som sagt (se tidigare inlägg). Man är mer utsatt och oskyddad, har inga medresenärer som buffert mot nedstämdhet och ängslan. Å andra sidan kan solostatusen innehålla oförglömliga sällhetsögonblick, epifanier. Man tramsflamsar inte bort de stora känslorna med en massa prat.

En annan stor fördel med att resa ensam är att det mer eller mindre automatiskt leder till fler kontakter med okända människor, mänskliga möten. Stundom kan sådana möten bli smått magiska. Jag saxar återigen ur Resedagonattboken från för fem år sen:

Tog in mot Trounson Kauri Park. Där gick jag the loop walk, och träffade därvid två mycket trevliga österrikare, Gudrun och Robert från Salzburg. De skulle semestra i två månader i N.Z. i en husbil, hade nyss börjat. Båda parter (dom o jag) var lite försiktiga först, ville liksom testa om den andra parten ville prata. Och det ville den. Vi gick sakta sakta genom skogen. Första massiv-kaurin var nästan chockartad: Aj fan, så stor, så massiv. Magnifika träd, verkligen.

Tyckte verkligen om både Gudrun och Robert från första stund. Vet inte, nåt med leendena, sättet att lyssna, vara intresserad, inte bara gå på med sitt. Visade sig att Gudrun tillbringat åtta månader i Stockholm och pluggat, varvid hon lärt sig en icke föraktlig mängd svenska. Vi snackade lite svenska, men mest förstås engelska och tyska (Ich habe eine Schwester…).

När vi kom tillbaka till bilarna skildes vi. Men inte förrän de hade bubblat om att de nu tänkte sig till Aranga Beach, en liten bit bort. Där skulle vara en enorm utsikt över beachen. Det blev så att även jag åkte dit, efter lite tvekan. Landskapet var supervackert, med gröna kullar prickade av får och boskap, och solen sken, så jag kunde inte låta bli. Annars var det grusväg ner till stranden, och så hade jag börjat oroa mig lite för att bensinen höll på att tryta, men va faen, nåt roligt ska man väl ha när man är på semester?

Nere vid beachen träffade jag på G och R igen. De verkade glada över det, och undrade om jag inte skulle med på lite picknick nere vid stranden. Jovisst skulle jag det, även om jag inte hade mycket att äta; blev lite bröd och dansk salamikorv. Men samvaron var fin, det tror jag alla tre tyckte. Vi pratade, picknickade, tog lite bilder, tittade på det (snor-)gröna havet som surfade in. Det var just på väg mot max högvatten, så vi fick flytta oss för att inte bli översvämmade. Jag tog Caspar David Friedrich-bild på dem där, bakifrån, blickande ut mot havet. Romantiskt…

Sen utbytte vi epost-adresser och skildes åt. Alla människors möten borde vara så… Giva om vägen besked, därefter skiljas i fred…

Föredrag med ljusbilder – och musik

Ville bara berätta för alla intresserade och ointresserade att min föredragsverksamhet, som legat nere hela 2020 av pandemiskäl, nu börjat komma igång igen. Fyra föredrag hittills i höst, i Örsås (Svenljunga), Östra Frölunda, Länghem (i Torpa ladugård, närmare bestämt) och Ulricehamn. Det är i regel pensionärsföreningar av olika slag som bokar mig, och det handlar oftast om Jorden runt utan flyg, ibland om Falklandsöarna. Se Mina Föredrag för mer info.

Utan att förfalla till överdrivet skryt kan jag säga att mina framträdanden brukar vara mycket uppskattade. Jag trivs i situationen: att föreläsa om något jag behärskar väl och känna att jag har åhörarna med mig, det kan vara rena kicken. Just sådana stunder förekom ju relativt ofta under min tid som lärare (motsatsen också givetvis; att stå och prata inför en mur av ointresse är ingen höjdare), och det kan jag sakna ibland.

“Ljusbilder” ja, så hette det på 50- och 60-talet, när någon turnerande föredragshållare landade i IOGT-lokalen (även biograf) i Broaryd, where I was born and raised: Föredrag med ljusbilder hette det, varpå byns invånare mangrant samlades för att bearbeta sin bybetingade inskränkthet en aning, och nyfiket bilda sig en smula. Det var mindre konkurrens på nöjessidan på den tiden, om man säger så…

Själv fotograferade jag men stor entusiasm i min ungdom. Jag minns med glädje min första fotoapparat, en Brownie Starmite Camera minsann! Så småningom blev jag stolt ägare till en Agfa Optima 1A, småbildskamera för diabilder. (Jag har en och en halv byrålåda full av diabilder, osedda sen decennier. Men nån gång ska jag nog skanna in dem på datorn…) Min Pentax systemkamera har jag fortfarande kvar. Tre objektiv med skruvfattning hörde till: ett 50 mm normalobjektiv, ett 36 mm vidvinkel och ett 105 mm tele. Fina grejer! Fotandet låg sen nere mer eller mindre under många år. Men så köpte jag en digital kompaktkamera nån gång på 2000-talet, och 2009 min första Nikon systemkamera. En renässansisk personlig fotovåg blev följden. Jag har tagit många många bilder sen dess och hoppas och tror att jag blivit en bättre och bättre fotograf; semiprofessionell kallar jag mig i självbelåtna ögonblick. Se Mina Bilder för syn för sägen.

Till varje föredrag hör också framförande av minst ett par egenkomponerade låtar, som så att säga har med saken att göra. Till Jorden runt utan att flyga-föredraget hör låtarna Rejäl runda, Into Harmonious Blues och Frantic Atlantic, i berättelsen om Falklandsöarna igår Pingvin och Albatross. Se Min musik för mer s.k. kött på de s.k. benen.

Ring eller maila mig för bokningar; kontaktuppgifter på t.ex. startsidan.

Ensamresande

Att resa ensam är väldigt speciellt; det har såväl fördelar som nackdelar. Till de sistnämnda hör att ensamresande kan liknas vid ett jobb. Det är så mycket man ska hålla reda på: tider, bokningar, körsträckor, pengar, osv. Man måste fatta en massa beslut hela tiden, finns ingen att fråga. Det är lätt att bli trött på skiten, alternativt förbannad (hellre det) – på sig själv inte minst! Nedan ett utdrag ur Dagonattboken från den stora resan för fem år sen. Jag reste runt på Nordön, Nya Zeeland, i min campingbil.

Sicken jävla cirkus; gubben är för gammal och senil. Först vaknade jag klockan två på natten utan att vara särskilt pissenödig alls. Men givetvis skickar dom mentala dämonerna ändå ut en för att uträtta det som egentligen inte behövdes. Sen är det ju inte mitt fel att jag måste klättra ut via framsätet varenda gång jag låst vanen på grund av den där knasnyckeln som inte fungerar som den ska…

Sen var det de grövre behoven som måste klaras av – rask morgonmarsch till toiletten. Då var klockan halv sex. Sen tänkte jag lyssna lite på svensk radio eftersom jag ju när allt kommer omkring köpte 24 timmars wifi på campingplatsreceptionen igår. Men si det gick inte alls, för jag kunde inte hitta det förbannade lilla plastkortet med användarnamn och lösenord på. Det hade jag lyckats slarva bort. Letade igenom hela bilen, men icke.

Nu var jag så uppe i varv så det var lika bra att gå upp på riktigt. Tänkte att jag går till campingplatsens kök och kokar teet där i stället för på bilens gaskök, som jag inte alls behärskar. Ok, tänkt och gjort (nästan… inte riktigt än, ska det visa sig). Tog med mig min kylmatlåda (handtaget var sönder när jag fick den, ännu mer sönder nu) med all maten i (en bröskalk o en ostabete). Det är 50 m att gå till köket. Väl där kom jag på att jag glömt kniv (att skära osten med) och sked (att äta yoghurten med); ok, tillbaks till bilen för att hämta. När jag var på väg tillbaka till köket kom jag på att jag glömt muggen (att dricka i); ok, tillbaks till bilen för att hämta. När vattnet hade kokat upp på de utmärkta elektriska plattorna visade det sig att mitt te försvunnit från matkylboxen. Fan, tänkte jag, jag ska jävlar i mej ha mitt te; ok, tillbaks till bilen för att hämta. Det var bara det att jag inte kunde hitta det förbannade teet! Tillbaka till köket: det blev silverte idag alltså… Ack ack ack…

(Såväl teet som wifi-kortet återfanns ett par dar senare, när behovet av dessa utensilier var obefintligt.)

(Återkommer till en och annan fördel med ensamresande i senare inlägg.)

Några fåglar från andra sidan

Vill gärna visa några fågelbilder från Nya Zeeland, där jag befann mig vid den här tiden för fem år sen. Jag har försökt leta upp deras engelska namn. Drygt 100 arter är endemiska för N Z, dvs de finns bara här.

Tillbaka till normaliteten

Saxar ur Carsten Jensens artikel “Vi ska inte tillbaka till den förbannade normaliteten”, DN 2021-11-11. Det handlar om världens återgång till “det normala” efter pandemin.

Det är den privata normaliteten vi har glädje av; kontinuiteten i våra liv, arbete, skola, vänskaper, kärlek, allt det som pandemin med sin första, andra och tredje våg gång på gång satte på paus och fick oss att söka nödtorftiga substitut för på Zoom, som signalerar intimitet men mest förmedlar distans.

Och så har vi den förbannade normalitet vi inte ska återvända till; den nyliberalism som under de senaste 50 åren har släppt lös de ohämmade marknadskrafterna på planeten i en destruktiv produktions- och konsumtionsorgie med de fossila bränslena som drivkraft. Genom att med sina angrepp på alla former av statlig reglering etablera sig som den nya normaliteten har nyliberalismen inte bara orsakat förödande och irreparabla skador på klimatet, djurlivet och växtligheten, den har också utarmat våra inre liv och smulat sönder den känsla av samhörighet utan vilken ett samhälle inte kan leva.

Men varför håller då politikerna fast vid övertygelsen att det finns en kraftfull appell i löftet om en återkomst till normaliteten?  Oavsett om de står till höger eller till vänster är de flesta politiker oförmögna att tänka bortom den nyliberalism som har varit härskande doktrin de senaste 40 åren. De betraktar marknadsekonomin som ett naturtillstånd, och i sin fantasilöshet föreställer de sig att ett samhälle bara kan organiseras på ett sätt, genom privatiseringar. Därför förstår de inte att i de accelererande klimatförändringarnas epok kommer tillväxtsamhället att krossas av naturens oerhörda kraft.

Och mer i samma stil… Läs gärna Jensens artikel, den är utmärkt väl skriven. Och jag håller i princip med om allt han säger. Det är bara det att varken Carsten Jensen (tror jag, han skriver inget om det iaf) eller jag har en aning om hur den här absolut nödvändiga omställningen till ett hållbart och mänskligare samhälle skall gå till. Problemet är att det är så många som inte håller med Jensen och mig, utan drar åt olika andra håll. Problemet är att vi redan är alldeles för många homo sapiens på Jorden i förhållande till andra arter (vilket Jensen glömmer att ta upp).

Problemet är att det är vi som är problemet. Det är ingen slump att det ser ut som det gör på Jorden. Läget är en helt följdriktig konsekvens av hur många (inte) tänker, och framför allt av hur väldigt många faktiskt lever och gör; och ja, det är inte för djärvt att påstå, situationen är en följd av hur de flesta vill leva.

Badass?

Härligt gig med Soggy Bees – feat. Eva Svedberg directly from Stockholm! – på Blue Velvet igår kväll. Festligt, folkligt och fullspikat. Ett tolvårigt fan i publiken hördes avge följande kommentar till sin jämnårige kompis angående ett av J.T.:s mellansnack:

Jörgen pratar ju om döden, han är inte rädd för att göra det och han vet liksom: den kommer. Och han bryr sig inte. He doesn’t give a shit. Det är badass.

Nåjanja, det vet jag inte precis… Här en symbolisk bild av rockpoeten i alla fall:

Och en minst lika symbolisk bild av publiken: