Månad: juli 2022

Igår natt lyssnade jag på Lydia Sandgrens Sommar-program (ni vet, hon som har skrivit och gjort succé (Augustpriset bl.a.) med den feta debutromanen Samlade verk). Alldenstund jag icke somnade lyssnade jag sen vidare på ett samtal mellan henne och Gunnar Bolin i serien Kulturliv i P1. Det var mycket prat om hur mycket Sigmund Freud och hans teorier hade betytt och betyder för Lydia S och, ja, för alla oss andra, typ, vilket förvånade mig lite. Jag trodde den gamle gubben var överspelad vid det här laget, med sina knasiga Oidipus-komplex och fallos-symboler och sitt prat om hysteriska fruntimmer.

Vad stöter jag så på i skogen idag, om inte den här figuren!

Jag menar, om inte det vi skådar här är ett praktexempel på en väldig fallossymbol, ja då är jag skapt som en nors! (barock, galen, bakvänd, vanvettig, knäpp, dum, fånig, besynnerlig, konstig, svagsint, rubbad, stollig, befängd, knasig, dåraktig, ding, vrickad, förryckt, vansinnig, sinnesrubbad, avvita (?), bakom).

Jag tänker att jag nog måste uppdatera min syn på Sigge F och det han står (!) för (he he)…

vi-som-vill-opp-pdf-2

• 

• 

• 

För fler bilder, se Flickr.

Jörgen Larsson

Känd som doctor feelgood (har doktorerat på rytm), stationerad på Trandared. MrWalkrar sig då och då ut i staden och världen med sina rytmiska alster, vilka framförs i och av bandet Soggy Bees. Reser (när det inte råder för mycket krigs- eller virushot), fotograferar, skådar fågel, spelar Association Croquet (om han hittar nån att spela med) läser och bakar bröd (”det oknådade”).

Ett fint sommarminne är när jag gungade med min yngste son Jakob, då cirka 5-6 år ung. Det var en sån där dubbelgunga där två personer kunde gunga samtidigt, sittande mitt emot varandra. Kändes ostadigt, jag var ju egentligen för stor och tung. Men plötsligt utbrusto vi båda oförmodat i sång, min son och jag. Vi sjöng: Socker, grädde, nötter och mandelflarn. / Och så sist, men inte minst: en liten ros av marsipan. Det var signaturmelodin till den märkliga, svartvita teve-serien Tårtan, då aktuell. Vet inte om Jakob gillade serien, men signaturmelodin, och texten därtill, kunde han utantill. Och jag alltså åtminstone de tre första raderna. Vi tog i så det stod härliga till, kände gemenskapen i att sjunga tillsammans. Det är en mycket fin melodi att gunga till…

Ni kanske bara ser en skarp och fin bild på en ung, vackertecknad sävsparv…? Men mina tankar går till gräshoppan i näbben, med största säkerhet avliden. Mamma eller pappa gräshoppa kommer inte hem till familjen ikväll. Tänk alla frågor som gräshoppebarnen skall ställa: När kommer mamma/pappa hem? Varför är hon/han borta så länge? Ja, det är synd om gräshopporna (som Strindberg sa, fast då om människorna…), det är det verkligen. Att leva betyder att man riskerar att dö. Egentligen inget grymt i detta, ett existentiellt grundvillkor bara.

Bilderna nedan visar mitt barnbarn Frode (6 år), som just har avfyrat ett fruktansvärt hårt skott på fotbollsträningen. Det fick mig att tänka på den legendariske Svarte Filip, som den allsvenska säsongen 1924-25 gjorde 39 mål på 21 matcher, ett rekord som står sig än idag. Han sas kunna skjuta så hårt, att även om målvakten tog bollen, så följde han ändå med in i målet pga den våldsamma kraften i skottet.

• 

• 

• 

Jag söker efter känslan som
jag minns jag hade förr,
då äventyret nyfikt tycktes
glänta på min dörr

Då, om jag än förlorade,
i hjärtat något vanns
och svåraste och tyngsta läxa
lustigt lätt befanns

Men nu så är det stelt och kallt
och föga ballt i världen,
där, ensamma tillsammans, segt
vi sträva fram på färden

Så, vad står oss åter då
i vintervindens spleen?
I väntan på att alla du:n
och jag skall bli till vi:n?

Jo, en sak bara, lyssnande till
gnisselsjälens skav:
För tusan sluta aldrig låta
bli att lägga av!

Detta är min allrasom egendomligaste limerick. Den är så knepig så den nästan blir bra:

En gay gammal lapp från Abísko
han sålde sin dagsfångst av fisk, å
sin kåta (,) fru, sina renar.
Tog pengarna, kort tid senar-
-e, börja´ nytt liv i San Frisko.

Sista låt i min spellista Favoriter på Spotify heter numera Berceuse (vaggvisa), av och med Fred Åkerström.

Inte pessimist – realist.

Sov, sov, lilleman
Livet är en dröm
Uti mörkrets mareldsbrand
Seglar du mot nattens land
Alla går allena

Böljan sjunger mot din båt
Livet är en dröm
Djup är havets våg, salt och våt
Som av många ögons gråt
Alla går allena

Natten är så lång, så lång
Livet är en dröm
Djupt i sömnens blomsterfång
Drömmer du om dag en gång
Alla går allena

Gro, gro, lilla frö
Livet är en dröm
Mörkret mumlar runt vår ö
Kanske ska vi aldrig dö
Alla går allena

Gick min vanliga runda idag i det grå, intetsägande eftermiddagsljuset (ointressant för fotografering). Proppade in mina Jabra Elite Headset öronsnäckor och lyssnade på senaste Spotify-listan: Favoriter. Den består av 129 låtar som gjort starkt intryck på mig under de senaste 65 åren.

Så här kändes det, under de första fyra låtarna på min lista, i början på min promenad.

Började mitt i, det råkade bli med Thunder Road, Bruce Springsteen. Min absoluta favorit bland hans låtar. Så mycket favorit så att jag fortfarande kan texten helt utantill, liksom ackorden. Om någon väcker mig mitt i natten, sätter en AK7:a mot mitt huvud och beordrar mig att sjunga Thunder Road där och då utan förberedelser, så skulle det gå alldeles utmärkt, jag lovar.

O, ack och ta mej fan, kände jag… Vilka känslomässiga världar finns det inte i musiken, i musik som verkligen går rätt och rått, rakt in i själshjärtat… Så tankekände jag, och sjöng med, rakt ut bland nedre Trandareds dvalande medelklassgettovillor.

Sen kom Om jag kommer upp till Jesus med Stefan Sundström. Bra musik, men framför allt: så jävla bra text! Om tanten som vägrade fjäska med… Finns inget bättre.

Så till en helt annan genre. Tredje låten var From Gagarin’s Point of View med Esbjörn Svenssons trio. Hela rymdgapet på en gång, rymdrymden, ovanifrånperspektivet… Den lilla blå planeten, ensam i Universum. Har nästan alla e.s.t:s album i min cd-samling. Upphör aldrig att förundras över att instrumental musik kan locka fram så mycket känslor av olika slag.

Så Evert Taubes Så länge skutan kan gå, med Lasse Tennander. Den texten alltså… Blir mer och mer aktuell ju äldre man blir.

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
ty det finns många som aldrig en ljusglimt kan fä

Tårar Gubbens anlet skölja / ner han dykar i sin bölja. Ja, jag var tårögd av rörelse av de här fyra låtarna på listan, det tänker jag inte sticka under stolen med. Varför skulle jag det? Inte med tanke på att: Ok, långsam förstelning / dansar sällan yurgen / obefintligt glam i gejdern, osv. Nej, nej, jag blir glad och näst intill stolt över dylika rörelser i sinnet, när de ändå då och då dyker upp, trots att man börjar närma sig de hundra…

Här länken till min spellista. Låtarna jag skriver om ovan har nummer 96-99.

Kom just ihåg att Humle var väldigt förtjust i glass, och att Dumle älskade korv. Själv kan jag inte se mig mätt på blomflugor.

• 

• 

Ledtråd…