Gick min vanliga runda idag i det grå, intetsägande eftermiddagsljuset (ointressant för fotografering). Proppade in mina Jabra Elite Headset öronsnäckor och lyssnade på senaste Spotify-listan: Favoriter. Den består av 129 låtar som gjort starkt intryck på mig under de senaste 65 åren.
Så här kändes det, under de första fyra låtarna på min lista, i början på min promenad.
Började mitt i, det råkade bli med Thunder Road, Bruce Springsteen. Min absoluta favorit bland hans låtar. Så mycket favorit så att jag fortfarande kan texten helt utantill, liksom ackorden. Om någon väcker mig mitt i natten, sätter en AK7:a mot mitt huvud och beordrar mig att sjunga Thunder Road där och då utan förberedelser, så skulle det gå alldeles utmärkt, jag lovar.
O, ack och ta mej fan, kände jag… Vilka känslomässiga världar finns det inte i musiken, i musik som verkligen går rätt och rått, rakt in i själshjärtat… Så tankekände jag, och sjöng med, rakt ut bland nedre Trandareds dvalande medelklassgettovillor.
Sen kom Om jag kommer upp till Jesus med Stefan Sundström. Bra musik, men framför allt: så jävla bra text! Om tanten som vägrade fjäska med… Finns inget bättre.
Så till en helt annan genre. Tredje låten var From Gagarin’s Point of View med Esbjörn Svenssons trio. Hela rymdgapet på en gång, rymdrymden, ovanifrånperspektivet… Den lilla blå planeten, ensam i Universum. Har nästan alla e.s.t:s album i min cd-samling. Upphör aldrig att förundras över att instrumental musik kan locka fram så mycket känslor av olika slag.
Så Evert Taubes Så länge skutan kan gå, med Lasse Tennander. Den texten alltså… Blir mer och mer aktuell ju äldre man blir.
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
ty det finns många som aldrig en ljusglimt kan fäTårar Gubbens anlet skölja / ner han dykar i sin bölja. Ja, jag var tårögd av rörelse av de här fyra låtarna på listan, det tänker jag inte sticka under stolen med. Varför skulle jag det? Inte med tanke på att: Ok, långsam förstelning / dansar sällan yurgen / obefintligt glam i gejdern, osv. Nej, nej, jag blir glad och näst intill stolt över dylika rörelser i sinnet, när de ändå då och då dyker upp, trots att man börjar närma sig de hundra…
Här länken till min spellista. Låtarna jag skriver om ovan har nummer 96-99.
Liked this post? Follow this blog to get more.