Mot Mana Pools, Zimbabwe

Egentligen beror allt på den här fantastiska bilden (apropå motljus förresten, ämnet för förra inlägget…):

Flodhästar i Mana Pools, Zimbabwe; bilden syns tyvärr inte i sin helhet här.

Så fort jag såg den bilden tänkte jag: Jag måste dit! Måste ge mig chansen att fota ett liknande motljusgap…

Och så blev det, för i morgon smäller det: riktning Zimbabwe… Tidigt som fan, 6.10 går flyget från Landvetter, måste gå upp vid halv fyra-snåret. Lång väntan i Amsterdam, och en hel natts väntan i Nairobi, Kenya. Dåliga flygförbindelser till Harare, Zimbabwes huvudstad. Ska anlända dit onsdag förmiddag, sen övernattar gruppen där; det är en gruppfotoresa, ledd av den kände fågel- och djurfotografen Brutus Östling (kolla hans bilder från platsen här). Först på torsdag flyger vi ut till målet, Mana Pools nationalpark vid Zambezifloden, med ett litet, chartrat plan.

Låter det mödosamt? Ja, det tycker jag också. Det känns som att resemödan kan komma att överträffa reseupplevelsen…

Nåväl, på plats, i den lyxiga (?) lodgen vid flodens strand, omgiven av alla djuren (några av de 4 procenten kvarvarande vilda däggdjuren bl.a.; 36 procent av däggdjuren på jorden är människor, 60 procent människans husdjur) blir det nog bra, får vi hoppas. Vi ska fotografera gående till fots, sägs det, inte åka jeep som är det vanliga på safaris annars. Blir bättre lejonbilder om man ligger ner på marken och fotar. Då har man chansen att få till den där softa, suddiga bakgrunden: bokéh kallas det (japanskt ord för ”oskärpa”) nämligen, som låter motivet framträda på ett helt annat sätt än mot en rörig bakgrund.

Ingen aning om hur cyberförbindelserna är där ute i bushen, och om jag kan upprätthålla bloggen eller inte. Vi får se. Ska komma hem 8 oktober, är det meningen. Gör jag inte det är jag förmodligen uppäten (av exempelvis ett lejon eller en afrikansk vildhund).

Motljus

Motgång, mothåll, motlut, motvind… Ingen hejd på motigheterna. Desto läckrare då att motljus är något väldigt positivt i fotografens öga… Medljus är mestadels platt och tråkigt, sidoljus kan väl vara lite skuggspeleligt intressant så där. Men motljus, det är alla dar! Blott riktigt goda bilder motljus har!

Jag har abnormt svårt att motstå genomlysta motljusblad, och har tagit alldeles för många bilder på sådana…

…låter som john coltrane i en helvetesmaskin…

Det bor en mås på taket, den är så vit och fin
Den finns där alla sommarens dagar
Den flyger bort närhelst den behagar
Den låter som John Coltrane i en helvetesmaskin
och man vet ej om den skrattar eller klagar
Nej, man vet ej om den skrattar eller klagar

Det bor en mask i mullen och den är hal av slem
och hans dag är lika dunkel som natten
Ja, hans dag är lika dunkel som natten
Ej har den något huvud och blott en enda lem
Och den livnär sig på rötter och på vatten
och den bor här utanför i rabatte
n

Och uti den rabatten, där växer det en ros
Gud signe, som henne växa låter
Och give henne tröst när hon gråter
För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues
och hon skriker, fast det ingenting låter
men bladen faller bort när hon gråter

Om våren, om våren det är en bedräglig tid
då alla glada visorna skrödas
och kärleken blir till att förödas
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda
skall även jag de maskarna göda

Döden döden

Jo, jag sitter här och tänker en smula på döden. Aj aj aj, säger ni, är han olycklig och trött på livet på nåt sätt? Nja, egentligen inte, säger jag. Inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kom att läsa Nette Wermeld Enströms reflektioner kring nyligen publicerade En liten bok om konsten att dö. Boken är skriven av Ulf Nilsson, känd som barnboksförfattare bl.a., och handlar om hans sista dagar i livet; han led av obotlig cancer. Jag har reserverat boken på biblioteket, och återkommer eventuellt till den. Tills vidare några intressanta citat från Wermeld Enströms mycket välskrivna text:

En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”

Googlade lite på frågan “delar vi människor arvsmassa med allt annat levande på jorden?”, och fick det här svaret på en sida från Lunds Universitet:

Intressant nog så tyder molekylärbiologiska data mycket starkt på att allt liv på vår jord har samma ursprung! Det handlar bland annat om likheter i uppbyggnaden hos arvsmassans DNA. Särskilt intressant är att den genetiska koden är i stort sett densamma för alla levande organismer.

Inte illa! Jag trodde det mera rörde sig om poetisk aningskunskap, det där om att vi inte bara mentalt utan rent biologiskt skulle vara en del av allt levande i biosfären, men det var alltså mer än så. Om ni klickar på länken ovan så kan ni få mer faktakött på de mentala benen.

Saxar lite mer från Wermeld Enström:

Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.

Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.

Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan”.

Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.

P.S. Inläggets rubrik är förstås ett citat från Astrid Lindgren, som alltid började sina telefonsamtal med sina systrar med att säga “döden döden”. Så var liksom det grundläggande ämnet avverkat. Sen kunde man prata om annat. D.S.

Hey, I’m kind of…

…tired of the US. “Land of the free!… ha! “Home of the brave”… ha ha! Men det gäller förstås för vartenda jävla land på globen. Men det är bara det att the US har haft såna jävla anspråk! Eller snarare: vi har haft såna jävla anspråk på Staterna… Vi är amerikaniserade… Efter ytterligare två veckor over there känner jag mig något lack på alltihop egentligen… Men vilket land egentligen, vilken kontinent! Utrymme, natur, tillgångar, allt! Fast folket som bor där… Som ni vet betecknar jag mig numera (alltid kanske…) som en atroposkeptiker. Och det gäller inte minst när det gäller amerikaner… Rasist! hör jag någon ropa. Jovisst, sån är jag, sån är ni, såna är vi allihopa…

Men kolla in den här länken

Men visst är det nåt visst med det där ändå… Det är ju så tufft med den där amerikanska engelskan… The southern drawl…

Aftonlösen

Havets hand
för så varsamt
de stormbrutna skeppen
till vikarnas ro.
Där ligger de lyckliga vrak
med småfisk i buken.
Lång.
Dyning.
Lullar dem.
Långsamt.
Till ro.

Dikten har Elmer skrivit, bilden har jag tagit. Elmer och jag har haft ihop det i många år.

50 grader i skuggan

Ja, så heter en dokumentär på SVT play. Just sett den. Hemskt. Slutet för hundratals miljoner människor. Och vi har oss själva att skylla, ingen annan finns att skylla på.

Min antroposkeptiska livshållning förstärks alltmer.

No water, no life
Make no mistake about it
No water, no life
There’s no doubt about it
Strangling drought’s cruel death
Where there’s no water
There’s no life
No water, no life

Konstutställning

Besökte idag en utställning av den relativt okände fotokonstnären Nossral Negröj på galleri Söderljungsgatan. Temat var vatten och vågor. Här några smakprov (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora).

.

Och redan är det fredag igen…

Ja ä de inte fasen va tia går, som urfôvelen (urmakaren) sa till kunden som väntat på att få sin klocka reparerad i ett helt år (har jag skrivit detta tidigare här? vet inte, seniliteten slår till). Kom hem i onsdags, och nu är det redan fredag kväll. Och vad har jag gjort sen jag kom hem? Har jag använt min utmätta tid här på jorden på ett meningsfullt sätt? Ja, därom tvista inte de lärde, det är nog bara jag som bryr mig.

(Fast jag vet inte… Det är så mycket prat om den där korta, utmätta livstiden. Så gott som aldrig hör man något om den prenatala eller den postmortala tiden. Hur tillbringar man dem? De lär ju trots allt vara så oändligt mycket mer långvariga än den korta tid vi vandrar (eller slöar i soffan) här på den blå planeten. Å andra sidan vete fan hur det är med sinnespåkopplingen före och efter livet. Man kan ju misstänka att det inte är så mycket smakande, luktande kännande, lyssnande eller seende på gång där… Och mitt valspråk har alltid varit: Behåll sinnena på! (Jag har fått det från den där historien som Dean Martin brukade dra om att Ingen fara, allt är lugnt. Ni kan röra er fritt i flygplanet. Men behåll säkerhetsbältena på!))

Alltnog, jag snor ihop det här vidvinklade inlägget med en bild från för några dar sen. Inte tänker den här spensliga figuren några futila tankar likt de mina ovan… Hen vet nog inte ens att hen är en insekt (men det vet jag, för hen har sex ben, inte åtta som spindlarna).