Gulgodis

Vanligt godis är jag inte så svag för. Okej, riktigt mörk choklad kan ju va nåt, gärna med kokos, marsipan eller nötter. Fazers kokosprickar då? Jodå, inte dumt. Och så Ahlgrens bilar förstås, när sötsuget sätter in. (Beträffande de sistnämnda vill jag f.ö. ha till protokollet, att jag med näst intill osviklig säkerhet blott med smakens hjälp kan skilja på gröna (goda), rosa (goda) eller vita (mindre goda) bilar. Jag har blindtestat detta många gånger.)

Men jag njuter verkligen också av visuellt godis; färger och former kan få det att vattnas i munnen. Titta bara….

Eller med lite stökig rörelseenergi…

Triss i godis…

Eller kanske lite mer åt det magiska hållet…

Sparvhöken i sin egen rätt

Sparvhöken är Sveriges vanligaste rovfågel. Dock långt mindre välkänd än ormvråken, näst vanligast. Det är inte så konstigt. Ormvråken visar sig öppet, seglar och stiger med termiken. Sparvhöken däremot dyker upp blixtsnabbt och är lika snabbt försvunnen. När sparvhöken i förra inlägget blivit av med den retliga kråkan bröstade den trots allt upp sig inför min 500 mm-glugg:

Luftstrid

Om en duvhök är i närheten drar sig kråkorna fegt undan, håller sig på respektfullt avstånd. Men sparvhökar retar och mobbar de så ofta de kommer åt. På Morups Tånge förra veckan fick jag bevittna en regelrätt luftstrid mellan en kråka och en sparvhök. (Fick mig att tänka på The Battle of Britain, Biggles and all that. Never was so much owed by so many to so few…)

I en sal på lasarettet…

Efter en lovande början…

…har jag nu landat i en sal på lasarettet…

(Detta är en svartmålning, i själva verket har jag eget rum .)

… där man försöker utröna om jag haft en s k ”tia” (miniblodpropp) eller inte. Så här känner jag mig när jag känner efter:

Men det gör jag inte, känner efter alltså. Och då mår jag precis som vanligt, vad nu det kan innebära. Så här kanske:

Smörgåsstenen

Glömde berätta om smörgåsstenen i beskrivningen av mina småskolelogistiska förhållanden senast. Det var en sten som låg alldeles bredvid min skolväg, och som var fin att sitta eller ligga och drömma på. Man kunde också äta upp eventuella smörgåsar som inte gått åt tidigare under dagen, på matrasten i skolan. Mamma ville helst att jag åt upp hela matsäcken, så jag blev stor och stark när jag blev stor.

Stenen såg mycket mindre och blygsammare ut idag, än jag minns den. Så är det ju inte sällan när man återser något man kommer ihåg från barndomen. Man själv har liksom vuxit, relativt föremålen.Träden bredvid smörgåsstenen hade även de blivit större och skymde den delvis. Och så var den nästan helt täckt av mossa. På så vis påminner den om mig; också på mig har det börjat växa mossa lite smått, och nog känner jag mig allt mindre i världen…

Tidssus

Detta f.d. torp fungerade i forntiden som småskola. Sålunda påbörjade jag här min långa utbildningsresa från omedvetet hanbarndjur till klok och bildad äldre herre (nuläget m.a.o.); här gick jag i 1:a och 2:a klass, 1957-1959. Till det yttre är huset sig ganska likt, ser snarast bättre ut idag än då, fungerar som sommarställe för en dansk familj. De lät mig vänligt gå in och ta mig en titt, och inuti, ja där är allt förstås totalt förändrat, även om själva (klass-)rummet finns kvar. Så här ser det ut idag:

Och så här såg det ut den 20:e februari, 1958:

J.T. Larsson i mitten, stående, iklädd i den berömda Fantomen-tröjan (Devil är också med).

Endast genom att ta hjälp av lokalbefolkningen lyckades jag hitta min gamla skola. Den är nämligen ensligt belägen, mitt i skogen (nästan precis mitt i faktiskt). Glädjen var stor vid återseendet (från min sida i varje fall).

Den tidssusande euforin blev ännu större när jag dessutom upptäckte min gamla skolväg. Visserligen har man nu haft fräckheten att anlägga en stor riksväg rakt över den lilla skogsväg/-stig, cirka 1 km lång, på vilken jag varje morgon anträdde vandringen från mitt hem till min skola, för att sedan på eftermiddagen, full av nya kunskaper, vända tillbaka samma väg. Så här ser den ut idag:

At the crossroads…

Tänk, träden var större förstås, men annars var den sig väldigt lik! Den var fortfarande omgiven av skog, alltså inte av virkesåkrar och kalhyggen (som 90 procent av den svenska s.k. skogen numera består av)! Detta gladde mitt hjärta…

Liten stavelserytmisk övning

För ett bra tag sen övade vi på att rappa i denna blogg, så där räknar jag med att ni är näst intill fullärda. För att ni inte ska bli ringrostiga ges här chansen till lite vidareutveckling i stavelserytmisk färdighet. Nedan följer fyra textrader. Den första har 17 stavelser, de tre följande 15.

För att deklamationen ska stämma väl med fyrtakt (med 16-slagspuls här) krävs då att trycket på skjut– i första raden sammanfaller med 1:an i takten. Sen kan de resterande 15 stavelserna på raden sammanfalla med den snabba 16-slagspulsen.

De tre följande raderna måste påbörjas precis efter 1:an i takten för att stämma med pulsen.

Ni får samma långsamma rap-komp som vi använt tidigare till hjälp för övningen.

Testa! Var inte blyga (stäng dörren om er, vid behov). Det är så skönt när det stämmer. Återkommer eventuellt med facit. (Kanske ska dessa rader ingå i en låt så småningom – då ligger ni väl till för att sjunga med!)

du skjuter dig i foten när du hoppas på att finna skatten
du tror väl ändå inte du har nio liv som katten?
för fan i våld det ska åtminstone va gôtt att leva
vad är det då för mening med att sitta här och veva?

De bidde inga fåglar ida…

Jag har nu vistats fem dagar i min hyrda stuga i stuggyttret i Olofsbo, västkusten, ett stenkast från den eminenta sträckfågellokalen Morups Tånge. Tanken var att jag skull knäppa en sjuhelsickes massa fågelbilder, vilket jag också gjort. Men idag, onsdag 2 september, kände jag mig lite trött på alltihop. Så jag tog helt enkelt en liten promenad i den allra närmaste omgivningen utrustad blott med kamera plus makroobjektiv. Här är några oredigerade exempel på vad det bidde i stället för fåglar (högerklicka gärna och föstora):