En översättning av rubriken skulle bli ungefär: “Min bön i kapellet/bönehuset”. Nåväl, religiös är jag inte, men andlig vill jag vara, så ofta som möjligt. Och det var inte svårt den där gången för 30 år sen, när jag besökte magiska Skelligs för första gången. De består av två öar, en timmes båtfärd utanför Iveragh Peninsular, sydvästra Irland.
Och det är inte vilka öar som helst. Nej, det handlar om två helt osannolika magiska klippöar, som bara sticker upp ur havet och går rätt upp mot himlen. På Skellig Michael, den större ön av de två, slog sig munkar ner på 800-talet. De bodde i “bee hives”, ett slags bikupeliknande stenhyddor. Ingen hamn, inget färskvatten annat än regnvatten på ön, obefintliga odlingsmöjligheter. Men de bodde högt, flera hundra meter över havet, closer to God…
Munkarna hade inget kapell eller ens bönehus, men däremot en böneplats, an oratory, på den högsta punkten på ön. Dit kan man komma på en smal, smått livsfarlig liten stig. Så här ser det ut:
Väl däruppe, sittande på en smal, vass klippkam – ja, då är det lätt att bli andlig, kanske till och med religiös, det kan jag försäkra. Jag besökte denna magiska plats 1991, och skrev efteråt följande lilla bönetext:
Standing at the South Peak on Skellig Michael. Wind in from the west, sea birds circling around me, along the cliffs and out over the sea. Above me, the sky, below the sea. It's me and the rock in the middle. I feel close to the rock, it's firm, it can be trusted, it won't let me down. Imagine being a bird, preferably a fulmar or a gannet maybe. Sailing out in the sea of air, in perfect control, perfectly shaped, the ultimate sense of freedom. But then again, no, that wouldn't be human. Anyway, in my mind I'm free, at this moment I am. My mind is soaring dreamingly away to foreign places. Maybe you're happier longing for places than when you actually reach them? In high places you're closer to God? Yes, I think you really are. If you stand still, allowing time to stop existing, you will find God deep within yourself together with the sea, the rock, the sky, the birds, the sound of the waves breaking. Harmony, happy sadness. Body and soul in complete unity with the whole. My prayer in the oratory will be bits of song and poetry coming to mind, floating up from the depths of memory. Outcast? Yes…..no, "incast", into myself, into the universe. Oh, let me remain here for thirty years, or if that's too hard, let me be able to evoke this feeling again and again whenever I want to…..
Liked this post? Follow this blog to get more.