Är detta roligt?

Från idolporträtt till några bider av Nina Hemmingsson. Lånade idag boken På A svarar jag hej då av henne. Skitrolig titel för övrigt. Jag associerar till nån frågesport, Vi i femman eller nåt. Laget från Västerportsskolan i Norråker får en tredelad fråga (handlar om stilriktiga skiljas åt-interjektioner i olika sammanhang antagligen) och svarar: På A säger vi: Hej då, på B: Dra åt helvete och på C: Fuck off. Otroligt kul, om ni frågar mig. Nåväl jag har fulfotat några favoriter i boken; håll till godo. Vore morsomt om ni kommenterade lite; håller ni med, alltså är det roligt? Eller tycker ni tvärtom att det är synnerligen oroligt?

Idolporträtt

Idag var det träningspremiär för golfkrocket. Nästan som lite vår i luften, om än med viss frost på marken. Lite knölig bana, men ok.

Vid ankomsten till arenan på Kransmossen kunde jag inte underlåta att notera de nyuppsatta anslagen på anslagstavlan. Särskilt ett av dem tilldrog sig mitt (och säkert många andras) intresse:

No Water = No Life

No water, no life
Make no mistake about it
No water, no life
There’s no doubt about it
Strangling drought’s cruel death
Where there’s no water there’s no life
No water, no life

Take me to the river
Floating upstream
Soulsensing, shivering
Dreaming its dream
In everly peace
In drifting slow motion
Coralwavely sinking
Drown me in the ocean

Loosing our grip
Life on earth at stake
Wishing and swimming
Diving the lake
Save our souls
Trembling at the quay
Finally returning
To our home in the sea

Come on, let’s go down
To the rippling creek
In its silvery waters
Baptizing our feet
Dewing dried lips
In the cool clear rain
Quenching our thirst
Dissolving all the pain

Mesar, men inga mesar

Nej, tuffingar, skulle jag vilja säga. Igår pallrade jag mig iväg till St Sigfrids Griftegård. Vore en fin plats att ligga på när man är död, f.ö. Nu var det inte för att jag hastigt hade avlidit som jag besökte Borås vackraste gravplats. Nej, jag hade sett på Facebook, att det tas en hel del fågelbilder där; kyrkan har ett antal matplatser för våra bevingade vänner (stesvarning!). Så jag packade ner femhundramillimetaren i ryggsäcken och begav mig åstad. Reultatet? Tja, inga rariteter precis, men har härmed äran att presentera tre tuffa rackare / gynnare / filurer – absolut inga mesar! Även om de tillhör messläktet alltså.

Blåmes

Entita

Talgoxe

Moonlit Reflections

Kom på att jag glömt bort att hänga med i Daogonattboken från Stora Resan för fem år sen. Senaste inlägget var Vändpunkt 3:e januari. Ja, sen följde 21 dagar ombord innan jag via Panamakanalen nådde Cartagena i Colombia. Långa, till det yttre ganska händelselösa dagar och nätter… retreat… Men här några intryck och reflektioner från vår långa, flernattliga passage mitt i månljusgatan långt långt där ute på Stilla Oceanen…

Var tvungen att göra kort avbrott i gloendet på tjugoelfte avsnittet av Game of Thrones (har fått kopiera från 2:e styrman) när jag upptäckte vilken fantastisk fullmåne det var. Var tvungen att öppna och försöka fota genom ventilen. Magisk, drömlik, surrealistisk stämning… det ensamma fartyget som stävar och stävar och stävar över det väldiga öde havet under fullmånen och stjärnhimlen…

Då och då tittar jag ut över Stilla Havet i fullmånesken, det ensamma skeppet som stävar, stävar, envist klyver havet, envist med kurs mot Amerika. J. Larsson, ensam i sin stora Owner’s Cabin. Varit på väg i 13 dagar nu, 9 dagar kvar till Cartagena, 6 dagar till Panama.

Antingen är detta vidunderligt stort och märkligt, eller så är det bara som det är, inget mer…

Stirrar ut mot mångatan, för vilken natt i ordningen? Vet inte, vet bara att det är magiskt, absolut magiskt. Ser upp mot månen, fullmånen. Det är ju fan inte klokt, helt otroligt att människor varit där, att människor räknat ut hur de ska ta sig dit. Det är ta mig fan minst lika otroligt som det alla dessa sagor som religioner och annat skit berättar. Människor är fullständigt ofattbara, vad de kan åstadkomma. Och så är vi så gränslöst dumma och grymma och… också… på samma gång som vi är så där genialiska. Samtidigt som vi har räknat ut hur vi ska ta oss till månen så förstör vi den planet vi bor på: Jorden.

Men dessa ändlösa hav… Dessa ändlösa hav övergjutna med mångator…

UFO över Borås?

Fick för mig att jag skulle fota stjärnan i mitt köksfönster.

Vid närmare studium av bilderna på kamerans display fick jag syn på tre oidentifierade lysande punkter på en del bilder… Tanken blixtrade till i skallen: Unidentified Flying Object? UFO? Jag spanade vidare ut genom fönstret… Och där! Där var de igen! Darrande av upphetsning fick jag upp kameran igen och lyckade fånga den här bilden, innan de mystiska punkterna försvann igen:

Är det någon mer som sett dem?

Bluesy Music

Bluesy Music, ett av livets magiska mysterier…? Ja, för mig absolut så. Året lär ha varit cirkus 1964, jag var blott 14 vårar ung, gick andra året på Realskolan i Smålandsstenar. Minns med kristallklarhet hur en lärarvikarie där och då av någon anledning lät oss höra några låtar med Josh White på en svensklektion. Det handlade om exempel på bluesmusik, sa vikarien.

Jag hade vid detta tillfälle, mig veterligen, aldrig hört nån blueslåt överhuvudtaget, visste inte vad blues var för något, hade inte en aning. Men saken var den, att efter bara några minuters lyssning så visste jag: Detta är ju min musik! Den gick rakt in i kroppen, i själen, i hjärterötterna – direkt!

Detta finner jag magiskt underligt, to say the least.

Och på den vägen är det. Blues och bluesbaserad rock är fortfarande en av de musikgenrer som ligger mig närmast om hjärtat. Den är ofta totalt förutsägbar, vad gäller harmonistrukturen; det rör sig om 12 takters bluesrundor om och om igen. Man vet exakt var man är i ackordsrundan, kan i princip hoppa in i vilken låt som helst och kompa, till och med sola lite grand, om man är på det humöret. Det innebär att musiker som aldrig träffat varandra, kanske aldrig ens har hört låten, kan jamma ihop direkt mer eller mindre. Ganska härligt, eller hur?

Men det kan också bli lite tjatigt, det måste sägas. Köper så gott som aldrig en bluesplatta nu för tiden, lyssnar sällan på blues hemma. Men LIVE, det är (kan vara iaf) en annan femma!

I lördags var jag på bluesklubben Cookin och lyssnade på Mats Ronander blues band. Ronander är 67 år, har spelat blues (och annan musik) offentligt sen han var 15 – i 52 år! Han har spelat med Ulf Lundell, turnerat med ABBA, Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, musicerat på en oändlig massa scener i olika sammanhang.

Och nu stod han alltså här på scenen i Orangeriet här i Borås, tillsammans med Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr och Tomas Olsson, trummor. Proffsigt och coolt från allra första början, spelade munspel i de första låtarna. Sjöng så där avspänt cooligt supertajmat och bra.

Men hans första långa gitarrsolo…WOW och super WOW! Det var så JÄVLA BRA! Började lugnt (låten var Have You Ever Been Mistreated, by Lightning Hopkins), långa, sugande, glidande blå toner… byggdes upp, växte, växte VÄXTE! Mer och mer, ville aldrig det skulle ta slut. Faktum är, att jag hade tårar i ögonen efter den där solot, så bra var det. Det har inte hänt på jag vet inte hur många år… Gjorde mig helt enkelt och simpelt och ljuvligt i-stunden-lycklig.

Jag har letat på nätet och Spotify efter nån inspelning med just den här låten, med nåt liknande solo. Men det är förstås dömt att misslyckas. Live-upplevelsen är allt, med sin aldrig upprepningsbara aura. Men ni ska få en länk till det närmaste jag har kunnat komma. Lyssna långsamt, med tålamodet att låta solot växa (and play it LOUD!):

30 sept 2018

Annabel Lee

Utan någon anledning alls dyker i dessa spalter den mytmystiskt vackra Annabel Lee upp/ner. Detta fast hon egentligen begravdes för över 173 år sen, in a tomb by the sounding sea Men jag har alltid varit barnsligt förtjust i han som älskade och odödliggjorde henne: skriftställaren Edgar Allen Poe nämligen. De sex stroferna om Annabel Lee var Poes sista bevarade hela dikt; den utgavs postumt, efter att han avlidit 1849. Dödsorsaken är omtvistad; det kan ha varit en hjärntumör, diabetes, syfilis, apoplexi, delirium tremens, hjärtsjukdom, epilepsi, meningit, blyförgiftning, kvicksilverförgiftning eller kolera. Vi får aldrig säkert veta…

Något lyckligt liv kan ha inte anklagas för att ha haft, denne skräcknovellens fader och mästare. Tragiskt döda kvinnor är ett återkommande tema i hans dikter. Annabel Lee kan t.ex. ha inspirerats av Poes fru Virginia, som dog två år före honom.

Poes lyrik kan beskrivas som smärre orgier i välljud; rytm och rim i överflöd. Annabel Lee är inget undantag. Den skall absolut läsas högt! Eller sjungas, som här i en banjobordunrytmiskt härlig version (om än inte så texttrogen) med Sarah Jarosz.

Annabel Lee by Edgar Allan Poe

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love —
I and my Annabel Lee —
With a love that the wingéd seraphs in Heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud,
Chilling my beautiful Annabel Lee;
So that her high-born kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre,
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in Heaven,
Went envying her and me —
Yes! — that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we —
Of many far wiser than we —
And neither the angels in Heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee: —

For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee:
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling — my darling — my life and my bride,
In her sepulchre there by the sea —
In her tomb by the sounding sea.

Sarah Jarosz lyrics:

Many a year ago
In a kingdom by the sea
There lived a maiden you may know
By the name of Annabelle Lee
No other thought did trouble her mind
But to love and be loved by me

We were children both
In this kingdom by the sea
But we loved with a love that was more than love
I and my Annabelle Lee
With a love that the winged angels high
Coveted her and me

This was the reason long ago
In this kingdom by the sea
A wind blew from a stormy cloud
That took my Annabelle Lee
Then her wicked brothers came
To steal her away from me

They shut her up in a tomb below
This kingdom by the sea
But no maiden’s grave could sever my soul
From the love she bore for me
For the moon don’t beam without a dream
Of my darling Annabelle Lee

For many years I’ve wandered
Through this kingdom by the sea
I’ve laid myself beside the bones
Of my beautiful Annabelle Lee
I’ll make my bed near the rising tide
In her tomb by the sounding sea

Om verbalt språk

Skulle egentligen börja min serie om ordklasser här, med en liten betraktelse över interjektioner. Emellertid lider jag av den svagheten, att jag alltid vill ta ett steg tillbaka och börja från början, när jag ska reda ut något. Så jag backade ända till den grundläggande frågan: Vad utmärker egentligen mänskligt, verbalt språk? Och hamnade här:

Vårt språk är fullständigt unikt bland jordens djurarter. Andra djur har också språk, brukar vi säga. Visst, men inte språk som består av ett begränsat antal betydelselösa men betydelseskiljande ljud, fonem (svenskan har 36; 18 vokalfonem, 18 konsonantfonem), vilka sätts samman till ett i princip oändligt antal betydelsebärande morfem/ord. 99,9 procent av dessa ord utgör symboler, dvs. de står för något annat, dvs. de har en referent i verkligheten. Ordet bok är ingen bok, men ordet bok symboliserar/står för, en bok i verkligheten, som vi kan uppfatta med våra sinnen. Vi, språkanvändarna, har kommit överens om vad ordet bok och alla andra ord skall betyda.

Jag vet ingen annan djurart än människan, som har ett språk innehållande 125.000 (det antal ord som ingår i SAOL, Svenska Akademiens ordlista) sådana symboliska ord. Vet ni?

Jag känner heller inte till någon annan djurart som dessutom har en visuell version av sitt auditiva, ljudande språk, ett skriftspråk. Med hjälp av ett alfabet bestående av 28 betydelselösa men betydelseskiljande bokstäver kan vi skriva ner hela det där potentiellt oändliga antalet ljudande, betydelsebärande ord. Det gör dem lättare att komma ihåg, och är en förutsättning för det vi kallar vetenskap.

Vidare finns, mig veterligen, inte heller något annat däggdjur som kan sätta ihop 125.000 (eller fler) ord till ett oändligt antal satser och meningar för att uttrycka allt mellan himmel och jord (som det så klyschigt heter). Eller som sätter samman dessa satser och meningar till texter, vilka i sin tur kan bli essäer, noveller, romaner etc. – som tillsammans utgör en hel språkkultur.

Är det inte fantastiskt!? Hur kan nån inte vara intresserad nåt så otroligt magiskt underbart!? Ok, väldigt många är faktiskt intresserade, skickar in frågor till radioprogrammet Språket i P1 osv. Dock – och det är ett massivt dock – väldigt få vet något om detta språk. Många kan vara nog så duktiga i att använda språket; tala, läsa, skriva, lyssna – men har inte en aning om hur det är konstruerat och fungerar. Särskilt lite vet de om sitt eget automatiserade modersmål.

Ja, jag vill vara så fräck, att jag inkluderar majoriteten av svenska svensklärare i denna okunniga skara. Och lika fantastiskt underbart som verklig kunskap om hur språket fungerar, lika jävla förfuckinskräckligt är den gängse “veta hut-grammatik” som ofta praktiseras i skolorna. Mekaniskt, meningslöst, urtråkigt… Men jodå, lite rejäl, gammaldags grammatik är bra, för det lär eleverna att veta hut, och så är det ju lätt att kvantifiera och sätta betyg på dessutom. Detta är okunniga svensklärare med stöd av många föräldrar eniga om. Men eleverna drar ner grammatikgardinen och tappar intresset; svårt, onödigt, ointressant.

Nej, detta får räcka för den här gången. Låt mig återkomma till artikeln om interjektioner och bildningsserien serien om andra ordklasser så småningom.

språkets-hierarki