Guru With Gura

Firar tre år med elgura. I mitt sjuttionde levnadsår, i nådens år 2020, tog jag mig före, att till slut (efter alla dessa år) införskaffa denna skönhet, en Shure-gitarr, snäppet finare och bättre än motsvarande Fender Telecaster (inte för att jag förtjänar det iofs; kan inte spela på långa vägar lika bra som den här gitarren är fin).

På avdelningen Hemmamusikvideor kan ni höra hur tufft gurun J.T. kliar på guran i Blues nr Covid 19 (börjar ju bli aktuellt igen med den där coviden).

Så vad kunna vi lära av detta? Måhända att inte allting alltid är så för sent som man tror… 70 är det nya 30 vad gäller elgura-köp och -spel!

Kapitalismens slut

Jag har lånat en bok till (förutom Ekelöf-biografin; se tidigare inlägg Jaaa!!!) och lagt på min nya läsplatta. Den heter Kapitalismens slut: myten om grön tillväxt (2023), och är skriven av den tyska ekonomen Ulrike Herrmann. Lite tråkig i början kanske, men blir väldigt bra sen. Jag läste den ivrigt tidigt i morse. Men jag har mycket kvar; är på sid 104 av 270. Här en sammanfattning av vad jag fått ut av läsningen hittills:

Ulrike Herrmann börjar med att slå fast att kapitalismen har skapat ett materiellt välstånd utan motstycke i mänsklighetens historia. Hon skildrar kapitalismens historia; hur den började i England efter 1760, pga att lönerna var högst i världen där, varför det var väldigt lönsamt att ersätta arbetarna med maskiner. Maskinerna köptes med lånade pengar. Lånen kan betalas tillbaka och nya lån tas utan problem, eftersom produktiviteten ökar; allt ökar, tillväxt råder.

Ja, för kapitalismen kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Tillväxten skapar arbetstillfällen, så arbetarna som blev ersatta av maskiner blev inte arbetslösa. Och det var viktigt att de hade tillräckligt höga löner, så att de kunde köpa alla de produkter som maskinerna spottade fram.

Kapitalismen drivs av – hade inte varit möjlig utan – till synes obegränsad tillgång på billig fossil energi: kol, gas, olja.

Kapitalismen medförde stort välstånd, som sagt. Miljoner människor lyftes ur fattigdom, fick bättre sjukvård, levde längre. En enorm befolkningsökning kunde äga rum. Fler och fler relativt välmående människor kunde köpa fler och fler varor, tillväxten kunde fortsätta.

Men priset för allt detta blev ofattbart stort. Kapitel 8 har rubriken: ”Välståndets pris: världen förstörs”. Ständig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Den fossila förbränningen gör att koldioxidhalten i atmosfären ökar, vilket ger en växthuseffekt, jorden blir varmare. Klimatkris råder. De många människorna tränger ut allt fler andra arter, de ekologiska systemen rubbas och förstörs. Vi lever i den sjätte massutrotningen av växt- och djurarter.

Herrman visar med all önskvärd tydlighet att idéerna om att en ”grön tillväxt”, möjliggjord av tekniken, skall låta oss fortsätta att producera och konsumera i oförändrat ökande takt är en myt.

Vad som behövs enligt Herrmann är tvärtom ”grön nedväxt”. En sådan skulle kunna ske enligt principer hämtade från den brittiska ransoneringsekonomin under andra världskriget, efter 1939.

Epilogen har rubriken: ”Överlevnadsekonomin” är redan här…

Jag ser fram emot läsningen av (den deprimerande) fortsättningen av boken. Det kommer att bli mycket lärorikt, det är jag övertygad om. Gören I detsamma, om er så lyster. Jag lovar att återkomma när jag läst färdigt.

Minnesvärda resor 7

Nån gång på sommarn 2015 gjorde min gode vän Christer och jag en liten exkursion till Värmland och Dalsland. Vi ville vältra oss i avfolkningsbygder och få plåtat några estetiserande retrografier / uddografier / pittoreskografier / misärografier – kalla’t va ni vill. Jag har skrivit om dessa begrepp tidigare på bloggen; se inlägget Foxton – ett eldorado för den pittoreskografiskt sinnade.

Ni tror kanske att jag strävar efter att ta dokumentera eller ta vackra bilder med min kamera? Nej nej nej, det vore alldeles för simpelt. Som semiprofessionell fotonörd kan jag lika gärna vara på jakt efter det anskrämligt fula. I Töcksfors i Värmland, nära den norska gränsen, fann vi exempelvis nedanstående ganska avskyvärda köpcentrum (avsedd för norrmän):

En orgie i smått äcklig (iaf om man råkar vara vegetarian) animalianism:

Eller varför inte några smaskiga retrografier illustrerande den lokala raggarkulturen:

En avstickare till Oslo (och snabbt tillbaks igen; för dyrt i Norge…) och ett besök på Munch-museet fick fungera som ett estetiskt renande bad.

Fler bilder från resan till Värmland och Dalsland på Flickr.

grammatisk diktsamling

Jag har ambitionen att skapa en diktsamling med grammatiska formkriterier. Har inte kommit så långt än, men här är ett exempel. Dikten nedan bygger till 90 procent på prepositioner och pronominella adverb:

serendipitet

här –
på plats
över
under
vid sidan av
och mitt i

på plats
som så ofta

men så
plötsligt:
dit!
hit!
bort!
iväg!
som så nån
gång
då och då

som så
lyckligt
iblandigt

Välformulerade förolämpningar

Well turned insults
Unfortunately, with the decline of literacy in our population, we are losing the ability to insult persons properly, as in the following quotations below.

He has all the virtues I dislike and none of the vices I admire. (Winston Churchill)
A modest little person, with much to be modest about. (Winston Churchill)
I have never killed a man, but I have read many obituaries with great pleasure. (Clerence Darrow)
He has never been known to use a word that might send a reader to the dictionary. (William Faulkner, about Ernest Hemingway)
Thank you for sending me a copy of your book; I’ll waste no time reading it. (Moses Hadas)
He can compress the most words into the smalles idea of any man I know. (Abraham Lincoln)
I´ve had a perfectly wonderful evening. But this wasn’t it. (Groucho Marx)
He has no enemies, but is intensely disliked by his friends. (Oscar Wilde)
I am enclosing two tickets to the first night of my new play; bring a friend… if you have one. (George Bernhard Shaw to Winston Churchill)
Cannot possibly attend the first night, will attend second… if there is one. (Winston Churchill, in response)
I’ve just learned about his illness. Let’s hope it’s nothing trivial. (Irvin S. Cobb)
He is not only dull himself, he is the cause of dullness in others. (Samuel Johnson)
I’ve just learned about his illness. Let’s hope it’s nothing trivial. (Irvin S. Cobb)
He is not only dull himself, he is the cause of dullness in others. (Samuel Johnson)

Dimman lättar

Jag vet inte, det här med “klassisk musik”, är det så jävla bra egentligen? Det tycker inte jag. Kanhända det är bra gjort, bra ihoptotat och bra framfört, osv. Det vill jag inte förneka. Men det är inte min hjärtas musik, till största delen inte.

Minns att jag var mindre säker på att jag hade rätt i detta (med avseende på mig själv då alltså) en gång i tiden. Tänkte att det är nog nåt fel på mig som inte gillar det man ska gilla egentligen (om man är en vanlig borgarfinkulturmedelklasstönt, vill säga). Minns att jag i min själsliga osäkerhet dristade mig till att inköpa ett helt set med skivor: hela den klassiska musikhistorien i box på box med en 7h-es massa vinyl. Tänkte jag skulle lära mig, uppfostra mig själv, musikbilda mig. Men det gick inget vidare. Kanske var det inte några särskilt bra inspelningar det där, masspriset var ju lågt…

Nej, jag tyckte (och tycker fortfarande) att exempelvis en sån låt som El Camino med Amos Lee, som jag skrev om häromsistens, är bättre (berör mig mer iaf) än mången 1800-talssymfoni med tarmgnideri (fioler) i parti och minut. Förlåt, men så är det.

Emellertid (dock), en del klassiska låtar är jag svag för; undantag finns m.a.o. Ett sådant är Dimman lättar (op 41) av Carl Nielsen. Den representerar i mina öron tonmåleri av högsta potens. För att övertyga er om att jag har rätt (som vanligt) länkar jag till verket och citerar samtidigt några kongeniala bilder från min yngste sons sommarstugesäte (som jag tror jag babblade om härförsistens). Det var en dimmig dag som blev en klar dag, när dimman lättade…

Förklara utan att försvara

Efter att ha fördömt Hamas terrorattack mot Israel 7 oktober tillade FN-chefen António Guterres: ”It did not happen in a vacuum.” Med detta ville han framhålla att ”The Palestinian people have been subjected to 56 years of suffocating occupation”, vilket kan förklara varför attacken ägde rum. Detta uttalande fick den israeliske FN-ambassadören att kräva Guterres avgång. Guterres hade försvarat attacken, inte bara förklarat den, menade israelerna.

Jag lyssnade härom natten på P1-podden Filosofiska rummet, där Guterres yttrande, samt reaktionerna på det, diskuterades. Man måste skilja på en (neutral) kausal orsaksförklaring å ena sidan, och en moralisk värdering å den andra, menade filosoferna. Att en dylik differentiering visar sig omöjlig i det ytterligt spända och hatfyllda läge som de inblandade parterna befinner sig i just nu, är förstås inte ägnat att förvåna.

Att båda sidor i denna konflikt begår krigsbrott på löpande band är alldeles uppenbart för en någorlunda neutral betraktare. Dessa krigsbrott kan förklaras, men aldrig försvaras. Orsakerna till brotten är inte svåra att identifiera, men det gör dem inte ett uns mer moraliskt försvarbara. António Guterres har också sagt det här:

“But the grievances of the Palestinian people cannot justify the appalling attacks by Hamas. And those appalling attacks cannot justify the collective punishment of the Palestinian people.”