Jag vet inte, det här med “klassisk musik”, är det så jävla bra egentligen? Det tycker inte jag. Kanhända det är bra gjort, bra ihoptotat och bra framfört, osv. Det vill jag inte förneka. Men det är inte min hjärtas musik, till största delen inte.
Minns att jag var mindre säker på att jag hade rätt i detta (med avseende på mig själv då alltså) en gång i tiden. Tänkte att det är nog nåt fel på mig som inte gillar det man ska gilla egentligen (om man är en vanlig borgarfinkulturmedelklasstönt, vill säga). Minns att jag i min själsliga osäkerhet dristade mig till att inköpa ett helt set med skivor: hela den klassiska musikhistorien i box på box med en 7h-es massa vinyl. Tänkte jag skulle lära mig, uppfostra mig själv, musikbilda mig. Men det gick inget vidare. Kanske var det inte några särskilt bra inspelningar det där, masspriset var ju lågt…
Nej, jag tyckte (och tycker fortfarande) att exempelvis en sån låt som El Camino med Amos Lee, som jag skrev om häromsistens, är bättre (berör mig mer iaf) än mången 1800-talssymfoni med tarmgnideri (fioler) i parti och minut. Förlåt, men så är det.
Emellertid (dock), en del klassiska låtar är jag svag för; undantag finns m.a.o. Ett sådant är Dimman lättar (op 41) av Carl Nielsen. Den representerar i mina öron tonmåleri av högsta potens. För att övertyga er om att jag har rätt (som vanligt) länkar jag till verket och citerar samtidigt några kongeniala bilder från min yngste sons sommarstugesäte (som jag tror jag babblade om härförsistens). Det var en dimmig dag som blev en klar dag, när dimman lättade…
Liked this post? Follow this blog to get more.