Författare: Jorge50

Så Otroligt Bra!

Glöm allt ni lyssnat på och sett förut, glöm alla fantastiska inlägg på denna blogg… Insup i stället med alla tillgängliga sinnen nedanlänkade video! Det är en låt med och av Rosalía, en spanska sångerska (som jag aldrig hört talas om förut), Björk från Island är medkompositör, och sjunger på slutet. Tillkommer The London Symphony Orchestra dirigerade av islänningen Daniel Bjarnason, liksom Escolania de Montserrat i Cor Cambra Palau de la Música Catalana. Allra sist experimentell musiker och producent Yves Tumor som mässar “I’ll fuck you till you love me” gång på gång…

Låten heter Berghain, samma namn som en berömd nattklubb i Berlin, inrymd i ett gammalt nedlagt kraftverk på gränsen mellan stadsdelarna Kreuzberg och Friedrichshain, oklart varför.

Men upplev alltihop på en så stor skärm som möjligt med så högt ljud som möjligt! Ni kommer inte att bli besvikna, jag lovar.

Obs! Klicka på den lilla Spotify-ikonen uppe till höger. Då får ni hela videon, inte bara en kort trailer. Kanske ni måste klicka långt uppe till höger på skärmen också, för att få helbild. Ge inte upp! Stor belöning väntar när ni får se och höra i rätt format!

Finns på Youtube också förstås, som jag nyss konstaterat.

Föreställningsförmågehjälp

Nedan följer en bild på hur jag ser ut nu; i den premortala tillvaron, så att säga; i det lilla kortvariga egentliga levande livet alltså. Jag tänkte, ifall nån som inte sett mig på länge – eller aldrig – behöver lite hjälp för att föreställa sig hur han som skriver det här ser ut. Ok, det kom en kamera i vägen för fejan, men det spelar ingen roll. Det är inget märkvärdigt, det som är bakom kameran. Och dessutom, eftersom jag fotar en hel del, är det inte omöjligt att ni skulle kunna få syn på mig med en kamera (Nikon) framför ansiktet, om ni får syn på mig nån gång. Och då är det ju bra om ni känner igen mig trots kamerakamouflaget.

Föreställningsförmåga

Ibland när jag tar mig med båda handflatorna i ansiktet – som man kan göra när man liksom ska gnugga ansiktet, eller jag vet inte varför man (jag) gör så där egentligen.

Man gör det när man är trött, typ som när Nisse på Såget skulle svara på frågan varför åran till Svens eka i Tunnerbohultasjön aldrig blev färdig. (De hade rott i evigheter med spjälad högeråra, men till slut lämnat in den för reparation hos Nisse på Såget. Där blev den kvar i ytterligare evigheter (lätt överdrivet). När Nisse gjorde så där med händerna i ansiktet, så sa han samtidigt att han nog skulle titta på åran nu. Men det blev inte mycket med det. Jag vet faktiskt inte hur det gick sen, om de fick tillbaka åran nån gång.)

Eller man kan göra det när man är helt förtvivlad.

I alla fall, det var dit jag skulle komma, när jag gör så där med händerna, tänker jag ibland på hur mitt huvud och ansikte kommer att se ut som dödskalle i jorden, när jag är död. Jag kan föreställa mig det, de tomma ögonhålorna osv. Inte så jättemysigt. Hoppas att så snart som möjligt förmultna (om jag nu inte kremeras förstås), och sen ingå i en maskros som jag har tänkt.

Här ett postmortalt självporträtt, som jag föreställer mig det:

Att se världen som den är

Det här skrev jag helt överraskande ner igår morse, innan hanen ens galt en enda gång:

Jag har en oeftergivlig svaghet för att vilja se världen, inklusive en själv, som den är, inte som den borde vara. Motiveringen är, tror jag, att om man ser världen som den är, då har man åtminstone en liten möjlighet att påverka världen, eller åtminstone en själv, i rätt riktning, så att den/en själv åtminstone inte blir sämre än den redan är. Kanske, ja jag säger kanske, och det är ett oomkullrunkeligt kanske, kunde världen, eller åtminstone en själv, möjligtvis bli en pyttepytteliten bit mer som den borde vara.

Det gäller att se den ofta dystra sanningen i vitögat. Bli medveten om det faktiska läget åtminstone. Se igenom hur det borde vara och fästa blicken på hur det faktiskt är. Åtminstone.

Medgivande: Ett problem med det här, för min del, är att jag har svårt att se sanningen i blåögat (?) när den för en gångs skull inte är dyster, utan glad; inte svart, utan ljus. I sådana lägen tenderar jag att, mot bättre vetande, försöka svartmåla sanningen. Det är inte bra. Det är väl nån sorts genetisk missbildning jag lider av, kan jag tro. Miljön kan det inte vara, med tanke på hur oförskämt bra jag mestadels haft det hela livet.

Men omotiverat positivt tänkande i alla lägen är ett större problem, hävdar jag, än en rejält realistisk pessimism utan fjäsk.

Men du, den där sanningen som du snackar vitt och brett om. Finns den över huvud taget? Hur känner man igen den, i så fall? Jodå, jag vet, frågan kan ställas: Finns det någon sanning? Men jodå (en gång till), sanningen finns. Den kan och bör åtminstone oförtrutet sökas. Med hjälp av statistik och fakta, förnuft, vetenskap – i ständigt medvetande om att känslor också finns och måste tas med i beräkningen.

Att ha ett kunskapssökande mål är aldrig fel (nej, det är tvärtom rätt), även om man aldrig når det. Ett strävansmål.

Att översätta låtar

På sistone har jag roat mig med (kämpat med) att översätta en och annan av mina låtar från engelska till svenska. Det är verkligen en utmaning att få till rytm och rim så det passar och blir sångbart – med bibehållen innebörd. Det tycks i förstone omöjligt, men visar sig oftast efter envist pillande och tankearbete ändå ofta görbart. Man har ju trots allt något att utgå från. Om det sen blir särskilt bra det är ju en annan fråga…

Här får ni ett exempel: den ganska färska låten Way Out on the Ocean har blivit Långt ute på oceanen.

Way-Out-on-the-Ocean-eng-o-sv

Jag gjorde en primitiv inspelning som röstmemo på telefonen. Låter så här:

Den engelska varianten är inspelad med lite mer teknik (som jag iofs inte behärskar så bra), och har en andrastämma också, vilket gör jämförelsen lite orättvis.

Varför håller jag på med sånt här? undrar ni kanske. Tja, språkliga operationer öht roar mig ofta. Och en utmaning är det, som sagt.

På skiftet från engelska till svenska vinns en del och förloras en del. Man missar att åka gratisskjuts på engelskans rockmusik-etos. Men chansen att en svensk publik, inte minst en äldre sådan, uppfattar mer av den svenska texten än den engelska ökar väsentligt.

And here is what it’s all about… / Och här är vad det hela handlar om…