Havet

Jag kommer av en susand’ skog…

Men lik förbannat har havet alltmer heliggjorts inom mig. Kan ha att göra med att de profithungriga gjort om nittio procent av skogen i Sverige till plantager eller kalhyggen. Kan också härröra från intrycken under sammanlagt femtio lastskeppsdagar på oceanerna på min resa jorden runt utan att flyga. Jag vet inte, bara anar.

Just i kväll har jag av outgrundlig anledning börjat läsa i boken Pilgrim på havet av Pär Lagerkvist (1962):

När jag först kom ombord på den här båten, fortsatte han efter en stund, så hade jag aldrig sett havet förr. Mycket annat hade jag sett, alltför mycket. Människor hade jag sett, alldeles för mycket av människorna. Men aldrig havet. Och därför hade jag ännu inte förstått någonting, inte fattat någonting alls. Hur ska man kunna förstå något av livet, kunna förstå och genomskåda människorna och deras liv, och genomskåda sig själv, om man inte har lärt sig det av havet. Hur ska man kunna genomskåda deras tomma ävlan och deras jagande efter besynnerliga mål, innan man har sett ut över havet, som är gränslöst och tillräckligt i sig själv. Innan man lärt sig tänka som havet och inte som dessa rolösa varelser som inbillar sig att de alltid ska någonstans hän och att detta är det viktigaste av allt, att målet är meningen med deras liv. Innan man lärt sig att drivas av havet, att överlämna sig helt åt det, och inte bekymra sig om någonting alls, inte om rätt eller orätt, om synd och skuld, om sanning och lögn och ont och gott, om frälsning och nåd och evig fördömelse, om djävulen och gud och de bådas enfaldiga dispyter med varandra. Innan man blivit likgiltig och fri som havet och låter sig drivas utan mål ut i det ovissa, överlämnar sig helt åt det ovissa, åt osäkerheten som det enda säkra, det enda riktigt pålitliga till sist. Innan man lärt sig det.

Ja havet kan lära dig mycket. Det kan göra dig vis, om det är så att du vill bli det. Det kan lära dig att leva.

Det här fick mig i sin tur att tänka på Frågar du havet av och med Sven-Bertil Taube (albumet Hommage från 2014).

Den ena är dyningen som just har fötts
och reser sig med makt, och dansar skönt.
All havets glädje och sinnlighet har mötts
i skum och stänk och blänk av blått och grönt.
Den andra är bogvågen, genomlyst och klar,
som självsvåldigt och fräckt bryter sig fram i vind
med lukt av snö om sommarns dar,
och farten sveper skummet från dess kamm.
Vem frågar sig vad havets väsen är?
Vem drivs att söka det, tolka havets lag?
Den, tror jag, som drivs att säga till sig här:
Du är mitt eget väsen. Vem är jag?
Den frågan tål att ställas av envar.
Frågar du havet, skall havet ge dig svar.

Här sitter jag alltså mitt i snövintern och tänker på havet. Det är underligt.

Annars vet jag inte…

turaderi, turadera

idag har vi turat (dotter ylva, dotterdotter alma, samt ers undertecknad) över sundet, dvs. åkt fram och tillbaka med färjan mellan helsingborg och helsingör några gånger. det har jag aldrig gjort förut och kommer troligen aldrig att göra igen. inte för att det var tråkigt på nåt sätt, mer för att det nog inte blir av. jag är ju rätt gammal och så (75), menar jag.

det fina med att tura är att man bara behöver köpa 1 biljett, sen kan man åka hur många gånger som helst (om man inte går i land alltså). man kan äta och dricka och shoppa och förlusta sig rent allmänt på allehanda sätt.

färjan kör inte riktigt rakt över sundet, så 1 enkeltripp blir 5,2 km, dvs. 2,8 nautiska mil / distansminuter (1 nautisk mil / distansminut är ju som bekant lika med 1.852 meter). så ju fler gånger man åker fram och tillbaka desto billigare blir det per distansminut / nautisk mil. det känns gott att veta.

jag tog 1 tuborg och 1 räkmacka och shoppade 5 ritter chokladkakor (genomgående mörk choklad, då sådan är betydligt godare än ljus).

(kuriosa: 1 nautisk / 1 distansminut mil beräknas med utgångspunkt från en sextiondedel av en grad av en meridian på jorden, vilket då blir 1.852 meter (avrundat). (inom parentes kan nämnas att hastigheten 1 knop är lika med 1 nautisk mil / 1 distansminut, alltså 1.852 meter, i timmen) (om man multiplicerar en hastighet i knop med 2 för att få km/tim så blir det lite för mycket (precis som alma carlsson i charkuteriaffären i broaryd alltid ursäktande sa när hon hade mätt upp 1 kg köttfärs (på så vis fick hon ju sälja lite mer))).)

Orsak och verkan

Det här…

… har lett till det här:

Orsak och verkan, med fint ord: kausalitet. Kallt ute blev kallt inne, tyckte jag. Har sen 17 år (så länge har jag bott här) haft för mig att mina garderober är källa till kyla. De är dåligt isolerade. Driven av brrrr-huttrandet tog jag mig då äntligen för att isolera dessa garderober med 5 cm frigolitplattor.

Det är inte klart än, men jag tror det blir bra…

Mödosam början

Mödosamt
masar sig det nya året iväg
kryper sig i rörelse
tvingar sig som med stor tvekan
in bland årets segastes månads
januaris förstas timmars
långa nätters och
korta dagars
långsamma
så småningoms
småningom
vandring
mot det
lite ljusare
lite varmare

Verkar bekant
på nåt sätt
sjuttiosjätte
gången nu
om jag minns rätt

Ovisst läge

Tassar med
på tå
Kanske
nåt ändå…

* Jodå, till er som känner igen dikten ovan, det stämmer; den fanns med i januari förra året också. Har blott redigerats en smula. Kanske är jag för gammel för å hitta på nåt nytt…

några rader

det här känner ni nog igen

nåt ändå

en knapp halvtimme kvar
på det gamla året
mörkret har
sedan länge
lägrat sig
över staden

än har inte raketerna
och nyårsskotten
riktigt börjat
skjuta blixtar
mot den kolsvarta
boråsnatten

finns något ljus
där på andra sidan
tolvslaget?

om den stora världen
är jag realistisk
pessimist
om den lilla världen
är jag orealistisk
om än tveksam
optimist

ett litet bättre 2026
än 2025
tillönskar jag er
okända bloggläsare
vilka ni är
har jag faktiskt näst intill
ingen aning om

ett någorlunda
gott nytt år
alltså

Lilla fru Maja

Året var 1981. Jag införskaffade vinylen Stjärnhästen med Folk och Rackare, det vill säga från början Carin Kjellman & Ulf Gruvberg. Jag hade redan två plattor med gruppen: Med rötter i medeltiden (1974) och Folk och Rackare (1976) och var omåttligt förtjust i båda två.

Av låtarna på Stjärnhästen var det nog Maria som allra mest lyfte mig in i andlighetstillstånd… Spelade den för farsan och var påstridig: du här väl, du måste väl höra hur bra det är! Som jag minns det var han mest lite förundrad; kanske var det 80-talismerna, syntarna, disharmonierna han fann lite svårsmälta.

Fem verser i medeltida balladform, med upprepat omkväde (klicka på låttiteln):

Det lyser en stjärna i Betlehems stad
Lovad vare Guds heliga namn
Däröver blev Jungfru Maria så glad
Och så Den Helige And

Det lyser en stjärna i Betlehems by
Lovad vare Guds heliga namn
Den stjärnan den lyser så högt uppå sky
Och så Den Helige And

Jungfru Maria till Betlehem gick
Lovad vare Guds heliga namn
Jesus kär sonen där hon fick
Och så Den Helige And

Hon lindade honom i snövitan lin
Lovad vare Guds heliga namn
Och lade honom i krubban in
Och så Den Helige And

Lilla fru Maja så vacker hon står
Lovad vare Guds heliga namn
Med barnet på armen och utslaget hår
Och så Den helige And

Låten går i ess moll, och liksom borduntonshovrar runt grundtonen ess i tre och en halv vers. Men när sången (allt!) efter denna långa väntan går ner till tonen bess (dominanttonart) i fjärde versens i krubban in… då går jag i spinn fullständigt…

Upprepas sedan i femte versen: …utslaget hår

Jag är sån. Kan snöa in fullständigt på en enstaka ton (jfr Mahalia Jacksons heaven…i i andra versen av Silent Night; I say no more…) som blir helig för mig. Som lyfter mig till andlighetstillstånd; till en dimension utöver det vardagliga.

Kan tillägga, att om det finns nån form av religiositet jag kan stå ut med, så är det just en sådan folklig, enkel variant som genomsyrar Maria. Inga argument, inget förnuft; bara en enkel tröstetro i denna jämmerdalen. Att Maria blir Maja…

Lilla fru Maja så vacker hon står / Med barnet på armen och utslaget hår…