Författare: Jorge50

Besökte Falsterbonäset idag. Bittert kall nordostlig vind; inte så stark, men bitande bitter, som sagt. Men längst ut på udden, med utsikt mot den evigt föränderliga Måkläppen, i skydd av vindskyddet där, kom jag i samspråk med en man från Linköping. Fågelskådare förstås, men också konstnär visade det sig. Och en mycket god sådan, närmare bestämt! Det förstod jag när han visade mig sitt Instagram-konto. Se bara.

Jag var kanske inte helt stum av beundran, men inte långt därifrån… Men lite blygt stammade jag ändå fram att även jag… Jo, att även jag strävar lite åt det konstnärliga hållet, men inte med akvareller då, utan med fotografier. Ja, att skapa någon sorts estetiskt verksam form (konst) är faktiskt det ultimata målet med mitt bildmakeri, om jag ska vara ärlig.

Här en bild från dagens skärfläckemöten, som jag tycker bär syn för sägen:

Ikväll har jag försökt fota grodor. Det gick så där. Och inte var dom igång direkt heller, jag menar parade sig och kväkte och gick på så där. Nej, dom tog det coolt, chillade vid strandkanten – eller tvärtom rättare sagt, dom värmde sig i den kyliga kvällen; vårsolen lyste, men snålade med värmen.

Arten det rör sig om här har fått det svenska namnet ätlig groda, fast det är mest på kontingenten (morbror Georgs uttal) som dom äter dom.

• 

• 

Inte lät dom så mycket som dom här – men dom skulle kunna ha gjort det! Vänta bara, om ett par veckor brakar det lös!

Nåvälan, ni undrar kanske var jag hamnat? Tja, kanske inte söder om landsvägen, men väl söder om brofästet:

Jag har bott vid ett brofäste hela mitt liv
Och sett båtar och bilarna gå…

Ska åka snart. Allt är packat och klart, kan känna de fjärran ländernas närhet… Jag säger inte vart min kosa ställs, ni får gissa…

Ledtråd:

Hör av mig sen.

Gröngölingen tycker krocket (särskilt golf-croquet) är löjligt. Det visar han genom att skratta ut oss på banan vid Kransmossen. Det har pågått i flera år nu och känns lite kymigt.

– Det är telefonerna, som ringer inne i mitt huvud
till långt fram på natten, sa han halvhögt och fortsatte att gå
Signalerna äter sig obevekligt in i min sömn
som maskar i hasselnötens välsmakande kärna.

Klockan är ett par minuter över sju.
Han går över Slottsgatan in på St. Nygatan
och längs med kyrkogården till Gustav Adolfs torg.
Det är en solig morgon. Himlen är långt högre än kyrkorna.
De ljust gröna löven löst hoprullade.
Under träden är marken blå av scilla och den milda vinden
stryker som kelsjuka katter mot stammarna.

Det är samma väg år efter år. Dagarna sliter på mitt liv,
säger han, då han kommer fram till torget.

Och han svänger inte in på Södergatan
som vanligt utan fortsätter förbi Hansacompagniet,
passerar Studentgatan,
och han går vid kanalen mot Värnhem.
Han går och går.

Utåt Arlöv ångar fälten av livskraft.
Dit kommer han vi niotiden
och två timmar senare går han visslande genom Lund
och kommer ut på slätten vid Nöbbelöv.
Över Örtofta snöar det måsar.

Det ser ut som om himlen
flaxar bort mellan vingarna, tycker han.

Sent på eftermiddagen dricker han två koppar kaffe
på Domus i Eslöv.

Och det är då, eller rättare sagt strax efter,
som han känner ett lätt tryck över skulderbladen,
och ungefär en kvart senare flyger han stillsamt över Marieholm
och ut över Sundet någonstans mellan Landskrona och Råå.

Han ser isflak stora som gammaldags skjortbröst,
vaktade av en tandlös och döende vinter.
I solnedgången är han över Gilleleje.

Han flyger ut över havet.

Och hela den dagen
har man svarat i växeln att han inte är anträffbar.

Det är först på tredje dagen
som man kopplar om hans samtal till andra.

Nyss tänkte jag på Florida Bar i Rio de Janeiro, av Stig Johansson (2000)

Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro är en diktsamling av poeten Stig Ingemar Johansson från Alingsås. Johansson är född 1936 och gick till sjöss i unga år, men landade 1980 som socionom på Försäkringskassan i Malmö. Jag är mycket förtjust i Stig Johanssons poesi. Jag fick tips om honom av Carl Magnus von Seth, mannen som startade Dagens dikt i radio, för en herrans massa år sen. von Seth har gett ut Nyss tänkte jag… på sitt bokförlag Kolibri (2000), men jag har den i stencilupplaga. Jag har skrivit av alla dikterna för att jag tycker de är så bra.

Mest känd är Johansson för sin dikt Förlusten. Den går så här:

Förlusten

Alla dess dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.

Den blev känd genom förre finansministern Kjell Olof Feldts självbiografi Alla dessa dagar.

Men titeln Nyss tänkte jag… är hämtad från första raden i Medan det pågår. Lägg märke till slutraden. Den är fantastisk i sin lakoniska, korthuggna, floskeldoftande allmängiltighet. Dikten går så här:

Medan det pågår

Nyss tänkte jag på Florida Bar i Rio de Janeiro.
Jag tänkte att det låter tjusigt
att tänka på Florida Bar i Rio de Janeiro.

Det hände inget särskilt på Florida Bar.
På en annan bar i stadsdelen Manga,
som ligger längre in i stan från hamnen räknat,
satte jag foten på en råtta.

Den var död och stor som en katt.
Den låg uppsvälld under bordet där jag satt.

Det finns så mycket, tänkte jag.

Gjorde nyligen en poster med barnbarn och barn med respektive. Nu har jag ramat in den och satt upp den på en vägg i köket, på det att jag må kunna glädja mig varje dag över dessa präktiga telningar.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

It’s not enough to be nice in life. You’ve got to have nerve… I’ve been absolutely terrified every moment of my life and I’ve never let it keep me from doing a single thing that I wanted to do.

Georgia O’Keefe

• 

• 

Hon är en av mina idoler, Georgia O’Keefe. En fantastisk konstnär (det kan du se här och här) och, inte minst, en kvinna med stor integritet och visdom. Jag kan verkligen identifiera mig med det hon säger om mod, i citatet ovan. Det räcker inte att vara trevlig i livet, du måste ha mod, du måste våga. Vågar man trots att man är rädd – ja, då är man modig. Så var det med min jorden runt-resa utan flyg. Jag blev till slut tvungen att våga mig iväg, trots att jag var rädd. Annars hade jag förlorat självrespekten. Och gått miste om en stor upplevelse…

Det är mycket prat om AI dessa dagar, dvs. den artificiell intelligensen. Inte lika mycket tal om den naturliga dumheten. Den glöms ofta bort och tas ej med i beräkningen. Men människornas naturliga dumhet får aldrig underskattas. Den spelar en viktig roll för otaliga beslut, reaktioner och beteenden. Tänk bara på Trafikverket, eller Migrationsverket t.ex. Något dummare får man leta efter.