Jag kommer av en susand’ skog…
Men lik förbannat har havet alltmer heliggjorts inom mig. Kan ha att göra med att de profithungriga gjort om nittio procent av skogen i Sverige till plantager eller kalhyggen. Kan också härröra från intrycken under sammanlagt femtio lastskeppsdagar på oceanerna på min resa jorden runt utan att flyga. Jag vet inte, bara anar.
Just i kväll har jag av outgrundlig anledning börjat läsa i boken Pilgrim på havet av Pär Lagerkvist (1962):
När jag först kom ombord på den här båten, fortsatte han efter en stund, så hade jag aldrig sett havet förr. Mycket annat hade jag sett, alltför mycket. Människor hade jag sett, alldeles för mycket av människorna. Men aldrig havet. Och därför hade jag ännu inte förstått någonting, inte fattat någonting alls. Hur ska man kunna förstå något av livet, kunna förstå och genomskåda människorna och deras liv, och genomskåda sig själv, om man inte har lärt sig det av havet. Hur ska man kunna genomskåda deras tomma ävlan och deras jagande efter besynnerliga mål, innan man har sett ut över havet, som är gränslöst och tillräckligt i sig själv. Innan man lärt sig tänka som havet och inte som dessa rolösa varelser som inbillar sig att de alltid ska någonstans hän och att detta är det viktigaste av allt, att målet är meningen med deras liv. Innan man lärt sig att drivas av havet, att överlämna sig helt åt det, och inte bekymra sig om någonting alls, inte om rätt eller orätt, om synd och skuld, om sanning och lögn och ont och gott, om frälsning och nåd och evig fördömelse, om djävulen och gud och de bådas enfaldiga dispyter med varandra. Innan man blivit likgiltig och fri som havet och låter sig drivas utan mål ut i det ovissa, överlämnar sig helt åt det ovissa, åt osäkerheten som det enda säkra, det enda riktigt pålitliga till sist. Innan man lärt sig det.
Ja havet kan lära dig mycket. Det kan göra dig vis, om det är så att du vill bli det. Det kan lära dig att leva.
Det här fick mig i sin tur att tänka på Frågar du havet av och med Sven-Bertil Taube (albumet Hommage från 2014).
Den ena är dyningen som just har fötts
och reser sig med makt, och dansar skönt.
All havets glädje och sinnlighet har mötts
i skum och stänk och blänk av blått och grönt.
Den andra är bogvågen, genomlyst och klar,
som självsvåldigt och fräckt bryter sig fram i vind
med lukt av snö om sommarns dar,
och farten sveper skummet från dess kamm.
Vem frågar sig vad havets väsen är?
Vem drivs att söka det, tolka havets lag?
Den, tror jag, som drivs att säga till sig här:
Du är mitt eget väsen. Vem är jag?
Den frågan tål att ställas av envar.
Frågar du havet, skall havet ge dig svar.
Här sitter jag alltså mitt i snövintern och tänker på havet. Det är underligt.
Annars vet jag inte…
