Visst, man hör inte så oofta om metaforiska dagsländor, företeelser av diverse slag som är mycket kortvariga. Men här snackar vi bokstavlig verklighet, inte metaforer. Dagsländehanarna lever inte mer än ett dygn, som vuxna, honorna bara någon dag längre. (Som ofärdiga nymfer kan de däremot leva i ett par år i vattnet.)
Den här satt på bilens framruta, där den observerades av den observante fotografen. Som sagt, det gäller att ha korpgluggarna på skaft om man ska fånga ögonblicket med sin kamera…
P.S. Citatet i rubriken är från farbror Melker i Saltkråkan. D.S.
Jag vill brännas av elden Släckas i vattnet Svepas bort av vinden Och begravas i jorden Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö Ett mysterium att leva och dö
Jag övermannades av regnet, men återvanns Jag gick förlorad i floden, men återfanns Jag sjönk i sjön, men kom upp, omgjordad Jag uppslukades av havet, men gick inte förlorad
Kremerades i ugnen, men återuppstod Slickades av flammorna, drack svalka ur mitt blod Sveddes av passionen, men askan glödde röd Slängdes i vulkanen, undflydde min död
Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö Ett mysterium att leva och dö
Kidnappades av stormen, tog mig hem igen Yrdes av tyfonen, mildbrisen var min vän Knäcktes av orkanen, fann friden i dess öga Virvlad av tornadon , men föll inte till föga
Nedgrävd djupt i mullen, kravlade mig opp Slukades av gyttjan, men urberget satte stopp Kvävdes i moränens ås, fann andan än till slut Paralyst i leran, men betala’ nödtribut
Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö Ett mysterium att leva och dö
Jag vill brännas av elden Släckas i vattnet Svepas bort av vinden Och begravas i jorden Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö Ett mysterium att leva och dö
Jag har gjort fem låtar på kort tid nu. (2-3 veckor. Vete fan vad det tagit åt mej.) Det här är den femte. “Gjort fem låtar” betyder här hittat fem textfragment (på datorn, inte i skogen), som jag redigerat och sen satt musik till. Håller på att lära mig spela in mig själv via ljudkortet i replokalen. Lyckas jag någorlunda med det, så ska ni, kära bloggläsare, bli de första att få lyssna…
Man skulle ju kunna säga att den här texten är ett utflöde av den s.k. elementsviten, alltså Soggylåtarna Fire, Water, Air och Earth. Lyssna gärna på dom genom att klicka på länkarna här. Det är bra låtar tmf (ta mej fan)!
Fick syn på den här lille gynnaren/filuren/skojaren/gunstig herrn/skälmen/rackaren/kanaljen på ett hasselblad i vårsolen häromdan. Flyg fula fluga flyg brast jag ut, utan att tänka mig för, njutande av allitterationerna och den kiasmiska (abba) strukturen på de assonantiska inrimmen (yuuy). Men flugan flög inte. Den satt förnärmat kvar på sitt blad, säkerligen icke alls anseende sig ful på något sätt. Tvärtom: den såg sig – med all rätt! – som vacker i sitt slag!
Se bara vilka ljuvliga stora brunögon. Upp till 6.000 sexkantiga (hexagonaler) linser samordnar sig till en enda bild. Jag menar, bara en sån sak…
Tvåvingar, alltså mest myggor och flugor, utgör cirka två tredjedelar av insekterna i vårt land, om man ser till individantalet. Det finns upp emot 6000 arter tvåvingar i Sverige (100.000 i världen).
Nu har det hänt igen. Vilse ensam i främmande land, utan en aning om hur jag ska komma rätt. Var på väg mot Beijing, men stod tveksam på stationen. Hade ingen aning om vilket tåg jag skulle ta. ”Is this the train to Beijing?” frågade jag en kinesisk dam. Hon bara skakade på huvet och sa ”no no no…” Total förvirring, ängslig att åka fel. Fullt med folk överallt– kineser allihop – utan ett enda engelskt ord i skallen.
Och så hade jag förlagt kameran (Nikon Z8), i vanlig ordning (se tidigare inlägg). Fan också… Även om jag hittar rätt tåg, tänkte jag, så är det åt helvete ändå. Kameran är borta för resten av livet, helt klart.
Desto lyckligare blev jag när jag vaknade vid halv femtiden. Jag hade drömt igen, med andra ord. Jag var inte vilse, jag var i säkerhet i mitt lilla hem där jag bor därhemma, och kameran låg i köket. Hemma med halmen alltså…
Puuh…!
Det där med att vara ensam och vilse i främmande land, det är en av mina återkommande matris-drömmar. Inte så svårtolkat precis…
Verklighetsunderlag finns också. Säg att du tar in på ett hotell i en främmande stad, där du inte förstår ett ord av språket. Du lägger kanske inte ens hotellet namn på minnet, innan du tar dig en liten promenad i staden. Plötsligt upptäcker du att du trodde att du visste hur du skulle komma tillbaka till hotellet, men det visste du inte. Du är vilse. Du kan inte från någon om vägen om språket är främmande nog, och ingen kan engelska. Du kan inte ens ta en taxi, för du vet ju inte vad hotellet heter. Då är du illa ute…
Jag vet, för jag har varit i precis den situationen. Mer än en gång, faktiskt.
Jag har numera ett särskilt dokument på datorn som jag döpt till ”hjärnsläpp”. Där antecknar jag när jag gjort mig skyldig till riktigt dumma grejer. Intressant att se om det handlar om en tilltagande trend…
Vårförstlingar med andra ord… Tycker det är ganska fattigt på min vanliga runda, både med växter, fåglar och andra djur. Så det gäller att hålla korpgluggarna på skaft! (idiomatisk uttryckskontamination) Detta skådade mitt norra (öga) igår:
Tror det är en strutbräken. Lägg märke till den excellenta gröna skyddsfärgen! Nästan omöjlig att upptäcka.
Med himlen som bakgrund däremot ser man ju vad det är fråga om.
I fågelvärlden finns det sommargyllingar (ingen sån på min runda än). I växtriket finns det sommargyllenar, som på bilden.
Sommargyllen i närbild. Sommarn är på gång, det ser man tydligt.
Kan nån förklara varför jag tycker dom här är så snygga?
Tror det är f.d. fibbelblommor av nåt slag.
Den här fjärilen höll på att veckla ut sig. Såg riktigt rörig ut.
Här har han fått lite bättre ordning på sig.
Kan ni se fräknarna på den här fräkenväxten? Det kan inte jag.
Nån sorts små fräknar/prickar ska den ha nånstans…
Jag har märkt att jag, med stigande ålder, alltmer gärna lyssnar till musik i det lilla, intima formatet. Är helt enkelt inte lika mycket rockstjärna längre, mer typ eftertänksam visman/vis man. Jag var ung mitt under 60-talets visvåg, med artister som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, och många många flera. På den tiden kunde det hända att att ett gäng partajande ungdomar sjöng sånt som Helgdagskväll i timmerkojan (med text av Dan Andersson) på festen! Kan ni tänka er!? Låter otroligt i dessa tider.
I morse snubblade jag över ett album som jag håller mycket högt, och som jag lyssnat på otaliga gånger: Visorna, med Nina Ramsby och Martin Hederos. Helt suveränt bra! Nina R (som nu bytt kön och heter Nino, tror jag) sjunger, Martin H spelar piano och orgel. Nåt mer är det inte, och behövs verkligen inte heller. Här finns visor av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Carl Michael Bellman, Eva Dahlgren, Bo Sundström/Kasper, Olle Adolphson, Barbro Hörberg.
Sista låten på albumet är den här lilla pärlan, med text av Barbro Lindgren (ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra, 1974) och musik av Stefan Forssén:
Havet låter på ett särskilt sätt Himlen tiger stilla Älska nån är både svårt och lätt tusen gånger har jag gjort dej illa
Havet låter på ett särskilt sätt Himlen tiger stilla Säj mej du vad som är fel och rätt för ögonen vill inte öppna sej och mina öron hör så illa
Kärleken är en beroendeframkallande drog. Den kan vara resultatet av ett trauma, exempelvis ett oförglömligt möte under fullmånen med din själs och kropps älskade. Men den är oavvisligen därtill genetiskt betingad. Givet en viss DNA-uppsättning löper du sextio procents större risk (chansen finns, minst sagt!) att bli gravt förälskad. Det handlar om en ökad benägenhet, inte om något direkt kausalt samband. Men sannolikheten att du kärar ner dig, med dessa amorösa gener i bagaget, är sextio procent större än för den genomsnittlige medborgaren. Detta är numera vetenskapligt visat under betryggande former, medelst randomiserade kontrollerade studier.
Fotnot: Dina kärliga lekar beror liksom allt annat i livet av tre faktorer: arvet, miljön och slumpen.
Efter läsning av Ett utstakat öde?: Om trauman, gener och livsberättelser som håller människor fångna (2026), av Markus Heilig.
Relevansen för nedanstående dikt har i och med detta rakat i höjden med åtskilliga hundra procent:
Om bland tusen kramar en enda beskäres dig, tro på den kramens mening, tro på dess värmes glöd. Du går icke ensam, du faller icke kull. Kramen har tusen vänner, alla de dig väntar – för kärleks skull. Lycklig du är och säll: Omfamnad du är i kväll.
Fritt efter Carl Jonas Love Almqvists Om bland tusen stjärnor.
