Månad: maj 2024

Ur att tillåta sig – eller vara tvungen – att ha tråkigt en stund kan mycket intressant komma. Man kan plötsligt bli kreativ, hitta (på) oväntade saker, vandra ut i främmande (digitala) omgivningar. Detta är ett fenomen som är totalt underskattat i vår tid i vår del av världen. De flesta (är själv inte immun, trots 50 sedelärande retreat-dygn på lastbåtar över tre oceaner) kastar sig desperat över telefonen i risk-för-tråkighet-lägen.

Att göra ingenting, att bara sitta och glo, kanske tänka lite halvdjupt så där – o, ve och fasa! Fruktansvärt förskräckligt!

Idag befann jag mig i just en dylik situation. Jag hade gett mig fan på att klippa mig, om jag så skulle behöva vänta flera timmar i drop in-kön. Mina kurdiska frisörer är nämligen omåttligt populära. Och så vill alla människor vara korthåriga i den rådande värmen.

Så där satt jag, väntande, med min telefon i högsta hugg. I det vanligtvis så ointressanta flödet på Facebook dök då plötsligt en bild av en Inge Schuster upp. I mina ögon en vällustig orgie i minimalistisk färgnjutning. Måste googla. Fann att upphovskvinnan till verket var en dansk fotograf och (digital?) konstnär. Här några exempel som jag stulit från nätet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag frågar mig: Hur framställer hon sina bilder. Vissa, förstår jag, kan mycket väl skapas med ett fotografi som grund, parat med avancerad bildbehandling på Photoshop och liknande. Men många kanske är framställda med hjälp av artificiell intelligens, AI? Spelar det någon roll? För mig? För andra betraktare? För bedömningen av konstverket? Jag vet faktiskt inte. Skulle hon varit en större konstnär om hon analog-målat alla sina bilder med pensel på duk?

Egentligen känner jag att jag vill strunta i hur bilderna är gjorda. Jag vill bara njuta av dem, fundera över dem. Vad tycker ni? Håller ni med? Eller har ni någon annan åsikt?

Här är en länk till Inge Schusters Instagram-sida. Där finns fler fantastiska bilder.

Hipp hurra, vad bra
att det var kö idag
hos min frisör hos min frisör
jag blir så glad! (P)

Bara för det fick jag
kika på konst ett slag
i form och färg i form och färg
tog jag ett bad! (P)

P.S.1 De fetstilta stavelserna ska ni trycka till på, om ni vill rytmläsa (skandera) dikten som jag gör. (P) betecknar extra beat under tystnad.

P.S.2 Som ni säkert märkt är dikten ovan en pendang till Tjorvens “Vet du va, jag ska, flytta till Söderman, och hjälpa han och hjälpa han, allt vad jag kan”.

Upptäckte och utforskade en ny finess i Lightroom Classic (det bildbehandlingsprogram jag använder) igår: AI-genererad brusreducering nämligen.

Om ljuset är dåligt, eller om man har stora objektiv som är svåra att hålla stilla utan stativ, och därför kräver att man tar bilder på mycket kort tid – ja då kan man vara tvungen att skruva upp “isot”. Att skruva upp isot gör kameran – sensorn, där bilderna hamnar – ljuskänsligare, kan man säga. (För länge sen, på den analoga tiden, var man tvungen att köpa en speciellt ljuskänslig film för att uppnå samma effekt.)

Gott och väl det där, men ett högt iso betyder också att man riskerar en suddig, eller kornig bild, en “brusig” bild. Man har länge kunna reducera bruset manuellt i Lightroom. Men nu finns det alltså en knapp att klicka på med effekten att man reducerar bruset automatiskt, med AI-hjälp. Det tar någon minut eller två för en enda bild, men det är det värt. Vilken härlig knivskarp skärpa! Här får ni tre exempel från min dag vid Hornborgasjön, som bär syn för sägen (glöm inte att ni kan högerklicka på bilderna och sen välja “öppna bild i ny flik”, för att förstora):

• 

• 

• 

AI är ju hur bra som helst vetja…

Idag har jag vältrat mig i vrålsnygga fågelbilder, tagna av mig själv i egen hög person vid Hornborgasjön igår. Låter skrytsamt det där, men återger bara objektiva fakta.

Alldeles särskilt mycket har jag vältrat mig i svarthalsade doppingar. För sådana var det gott om vid Fågeludden, där Horborgasjöns Naturum ligger. Eftersom jag räknar med att ni kanske lätt skulle tröttna, om jag visade alla 169 bilderna jag sparat, så ger jag er tills vidare endast ett porträtt av en dylik dopping. Att döma av den iver med vilken han speglar sig i vattnet skulle man kunna misstänka vissa narcissistiska drag. Och ja, ju rödare ögon desto vackrare, det tycker han säkert. (Spritmissbruk torde vara föga utbrett bland svarthalsade doppingar, varför rödögdhet i samband med bakfylla och dylikt lär vara ett okänt fenomen i doppingkretsar.)

Allt blir faktiskt inte sämre i den här världen. Förr sköt dom ner gökar med luftvärnskanoner – och skrattade rått åt’et (lyssna på länkad låt nedan). Nu för tiden blir man jättegladis om man bara fotograferar en gök, särskilt i flykten. Det är man inte bortskämd med (som vi sa i morse, jag o den där andre gubben som också plåta’n, göken). Guds bäste gök… ja, jag vet inte jag. Lägga ägg i andras bon, knuffa ut de rättmätiga arvingarna… nja, inte supersympatiskt om ni frågar mej (fast varför skulle ni göra det?). Men han är något av en doldis fast han kokoar så gutförbannat när han kommer på våren (honan kokoar inte). Håller sig undan. Men här ä han, i flykten t.o.m.:

Och så här var det förr-i-tia:

Det är meteorolog Nitzan på SVT som sensationellt och äntligen har knäppt upp kavajknappen, inte Nils, som påstods i inlägget Hjältekriterium. Nils har alltid haft sin kavaj uppknäppt, till skillnad från Nitzan.

Det lyster mig att berätta om en alldeles extremt konkret och otäck dröm jag hade i natt.

Det började med att jag var med på en gruppresa. Gruppen var liten, 6-7 personer bara. Vi flög i ett litet propellerplan. Vad härligt! tänkte jag. Som jag gjort i Zimbabwe eller Falklandsöarna.

Så märkte jag att planet flög osedvanligt lågt; bara ett par meter över marken, längs med en skördad remsa i ett sädesfält. Den skördade ”gatan” var smal, flygkroppen rymdes i den, men inte vingarna. La märkte till att de båda vingarna klippte de högväxta sädesstråna på båda sidor. Högväxta var de visserligen, kanske majs, men ändå – ni kan förstå att vi flög lågt, riktigt lågt!

Det var lite skrämmande att susa fram alldeles över marken så där, det var det. Men spännande också.

Så hade vi plötsligt landat. Visade sig att planet stod nära vattnet, en havsstrand såg det ut som. Fullt med fåglar att fota på nära håll. Bland annat några små pingviner, uppfattade jag. Oh, riktiga gullegrisar… Dem måste jag bara få bilder på! Fram med kameran och stora telet; och fort! Innan de blir rädda och ger sig iväg. (Konstigt nog hade de inte skrämts av planets landning precis intill dem.)

Grips av skräck. Fick jag verkligen med mig ryggsäcken med kameran?! Stirrar vilt efter ryggsäcken, hit och dit. Puh, jodå, ingen fara, där står åtminstone min lilla ryggsäck lutad mot ett säte. Säkert är kameran i den.

Det är den. Min Nikon Z8 med 600 mm telobjektiv. Bättre finns inte. Sliter upp den, siktar mot pingvinerna. Svart. Va fan då då? Javisst ja, har ju glömt att slå på kameran. Gör så, siktar igen. Totalt SVART!

Men så fattar jag, så typiskt mig: glömt att ta av objektivlocket. Lossar lugnt på locket, lägger det i en ficka. Jag är lugn, spelat lugn – för inom mig stiger paniken. Det har gått en evighet nu, och jag har ännu inte fångat pingvinerna på bild. Förhållandena är perfekta: kort avstånd, fint ljus.

Tar några steg över en liten bäck som rinner ut i havet just här. Vill komma ännu närmare, få ännu bättre vinkel.

Men jag ser ingenting i sökaren. Där är det bara svart svart svart… Katastrof!

Och så ska vi plötsligt iväg med planet igen. Jag klättrar in, sätter mig på min plats, med kameran i knät.

Men vad i glödheta helvetes helvete!!! Nu är halva objektivet borta; övre delen saknas. Dess undre halva, dess inre ligger blottat, med en massa trådar och (???) och linser.

Katastrofernas katastrof… Overkligt.

Nej, det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant. Jag lutar mig bakåt mot ryggstödet och blundar. Det måste vara en dröm, tänker jag. Om jag lutar mig bakåt och blundar och låtsas att det där halva objektivtet inte finns, då finns det inte. De kommer det att gå bort, försvinna. Jag kommer att vakna och finna att jag drömt.

Och precis så blir det. Det är helt underbart att inse att jag bara drömt. Det är något av det käraste jag äger, den där kameran. Och 600 mm Nikon original-linsen… den var inte billig, om jag säger så.

Jag drömde att det måste vara en dröm – och så var det det. Snyggt. Och jag minns allt helt kristallklart, för en gång skull. Vid närmare eftertanke kan jag lätt placera in även den här drömmen i min mest välbekanta kategori. Dessa för mig typiska drömmar börjar lugnt, men med alltmer ökande stress, skräck, ångest rentav. Jag har god tid att lösa problemet, men jag löser det inte. Det blir bara värre, ända tills jag vaknar i panik.

Tror den här drömtypen kan härröra från min yrkesverksamma tid som lärare. Otaliga äro de gånger, då jag varit alltmer stressad inför en lektion. Har jag förberett mig? Vilket klassrum ska vi vara i? Var ligger det? Hur möter jag eleverna? Hur ska lektionen gå? Gott om tid först, försöker ta det lugnt, men det blir mer och mer ont om tid, och den inre paniken stiger.

Fattas nu bara att den lilla världen skulle bete sig analogt med den stora. Ja, hur ska det bli med allting…

Men kanske alltihop bara är en ond dröm. Vi kommer att vakna och känna oss överlyckliga att den onda drömmen bara var en dröm. Så underbart att den är över så vi kan låtsas att allt är bra igen…

Vem som helst kan slå ihjäl
en enstaka drake, sa han
Men försök vakna
upp varje morgon
och älska världen
om och om igen…

Det är sånt som kräver
en verklig hjälte

Och så gläder jag mig åt, att meteorologen Nitzan i SVT äntligen har knäppt upp den kavajknapp han tidigare hela tiden hade knäppt (vilket såg helt knäppt ut). Två gånger på raken nu. Kan det vara ett lösknäppt vårtecken som förebådar sköna sommardagar? Har han lyssnat på lövsångarsången?

• 

• 

• 

• 

• 

Å Erk du!
Å Maja du!
Det här är livet
på ett fat!
Å Erk du!
Å Maja du!
Så ska vi ha’t!

Fritt efter Gustaf Frödings “Äktenskapsfrågan” (Guitarr och dragharmonika, 1891).

Även om man kunde tro att jag var gravid i sisådär femte månaden. Ja, för ni vet väl att män mycket väl kan få barn nu för tiden. Vi kan amma, få mens och allt möjligt. Men nej, jag har inte blivit med barn.

Men jag har blivit med fotboll igen. Gick av en misstaglig slump ur Viaplay i jons. När min sorti väl var ett faktum tänkte jag att ok, då får det väl vara så. Jag slösar bort alldeles för mycket tid på denna absurda penningcirkus som fotbollen ut/avvecklats till på högsta nivå.

Men så blev jag så rackarns sugen på att se Champions League-semin mellan PSG och Dortmund igår. Abstinenssymptom så klart. Signade upp på nytt. Så nu är jag nog fast igen. Real Madrid mot Bayern ikväll…

Men frågan är om man inte borde rikta mer uppmärksamhet mot den ganska usla, oförutsägbara, mindre penningstinna allsvenskan i stället. Där kan ju till och med förhållandevis mediokra lag som Elfsborg plötsligt spöa skiten ur det överlägsna serieledarlaget Malmö FF. Och det är ju onekligen uppiggande.