april 2024 – Jörgen T Larsson

Vid brofästet

Nåvälan, ni undrar kanske var jag hamnat? Tja, kanske inte söder om landsvägen, men väl söder om brofästet:

Jag har bott vid ett brofäste hela mitt liv
Och sett båtar och bilarna gå…

Färd mot okänt mål

Ska åka snart. Allt är packat och klart, kan känna de fjärran ländernas närhet… Jag säger inte vart min kosa ställs, ni får gissa…

Ledtråd:

Hör av mig sen.

Utskrattade

Gröngölingen tycker krocket (särskilt golf-croquet) är löjligt. Det visar han genom att skratta ut oss på banan vid Kransmossen. Det har pågått i flera år nu och känns lite kymigt.

– Det är telefonerna, som ringer inne i mitt huvud
till långt fram på natten, sa han halvhögt och fortsatte att gå
Signalerna äter sig obevekligt in i min sömn
som maskar i hasselnötens välsmakande kärna.

Klockan är ett par minuter över sju.
Han går över Slottsgatan in på St. Nygatan
och längs med kyrkogården till Gustav Adolfs torg.
Det är en solig morgon. Himlen är långt högre än kyrkorna.
De ljust gröna löven löst hoprullade.
Under träden är marken blå av scilla och den milda vinden
stryker som kelsjuka katter mot stammarna.

Det är samma väg år efter år. Dagarna sliter på mitt liv,
säger han, då han kommer fram till torget.

Och han svänger inte in på Södergatan
som vanligt utan fortsätter förbi Hansacompagniet,
passerar Studentgatan,
och han går vid kanalen mot Värnhem.
Han går och går.

Utåt Arlöv ångar fälten av livskraft.
Dit kommer han vi niotiden
och två timmar senare går han visslande genom Lund
och kommer ut på slätten vid Nöbbelöv.
Över Örtofta snöar det måsar.

Det ser ut som om himlen
flaxar bort mellan vingarna, tycker han.

Sent på eftermiddagen dricker han två koppar kaffe
på Domus i Eslöv.

Och det är då, eller rättare sagt strax efter,
som han känner ett lätt tryck över skulderbladen,
och ungefär en kvart senare flyger han stillsamt över Marieholm
och ut över Sundet någonstans mellan Landskrona och Råå.

Han ser isflak stora som gammaldags skjortbröst,
vaktade av en tandlös och döende vinter.
I solnedgången är han över Gilleleje.

Han flyger ut över havet.

Och hela den dagen
har man svarat i växeln att han inte är anträffbar.

Det är först på tredje dagen
som man kopplar om hans samtal till andra.

Nyss tänkte jag på Florida Bar i Rio de Janeiro, av Stig Johansson (2000)

Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro

Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro är en diktsamling av poeten Stig Ingemar Johansson från Alingsås. Johansson är född 1936 och gick till sjöss i unga år, men landade 1980 som socionom på Försäkringskassan i Malmö. Jag är mycket förtjust i Stig Johanssons poesi. Jag fick tips om honom av Carl Magnus von Seth, mannen som startade Dagens dikt i radio, för en herrans massa år sen. von Seth har gett ut Nyss tänkte jag… på sitt bokförlag Kolibri (2000), men jag har den i stencilupplaga. Jag har skrivit av alla dikterna för att jag tycker de är så bra.

Mest känd är Johansson för sin dikt Förlusten. Den går så här:

Förlusten

Alla dess dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.

Den blev känd genom förre finansministern Kjell Olof Feldts självbiografi Alla dessa dagar.

Men titeln Nyss tänkte jag… är hämtad från första raden i Medan det pågår. Lägg märke till slutraden. Den är fantastisk i sin lakoniska, korthuggna, floskeldoftande allmängiltighet. Dikten går så här:

Medan det pågår

Nyss tänkte jag på Florida Bar i Rio de Janeiro.
Jag tänkte att det låter tjusigt
att tänka på Florida Bar i Rio de Janeiro.

Det hände inget särskilt på Florida Bar.
På en annan bar i stadsdelen Manga,
som ligger längre in i stan från hamnen räknat,
satte jag foten på en råtta.

Den var död och stor som en katt.
Den låg uppsvälld under bordet där jag satt.

Det finns så mycket, tänkte jag.

tjocka släkten

Gjorde nyligen en poster med barnbarn och barn med respektive. Nu har jag ramat in den och satt upp den på en vägg i köket, på det att jag må kunna glädja mig varje dag över dessa präktiga telningar.

Mod

It’s not enough to be nice in life. You’ve got to have nerve… I’ve been absolutely terrified every moment of my life and I’ve never let it keep me from doing a single thing that I wanted to do.
Georgia O’Keefe

Hon är en av mina idoler, Georgia O’Keefe. En fantastisk konstnär (det kan du se här och här) och, inte minst, en kvinna med stor integritet och visdom. Jag kan verkligen identifiera mig med det hon säger om mod, i citatet ovan. Det räcker inte att vara trevlig i livet, du måste ha mod, du måste våga. Vågar man trots att man är rädd – ja, då är man modig. Så var det med min jorden runt-resa utan flyg. Jag blev till slut tvungen att våga mig iväg, trots att jag var rädd. Annars hade jag förlorat självrespekten. Och gått miste om en stor upplevelse…

Den naturliga dumheten

Det är mycket prat om AI dessa dagar, dvs. den artificiell intelligensen. Inte lika mycket tal om den naturliga dumheten. Den glöms ofta bort och tas ej med i beräkningen. Men människornas naturliga dumhet får aldrig underskattas. Den spelar en viktig roll för otaliga beslut, reaktioner och beteenden. Tänk bara på Trafikverket, eller Migrationsverket t.ex. Något dummare får man leta efter.

fokus på motivet

Är det någonting jag lärt mig i på senare år som semiprofessionell fotograf, så är det detta: Att bakgrund, förgrund och sidogrund är rena och otydliggjorda är lika viktigt för att ge fokus åt motivet, som att själva motivet är fokuserat.

Utekärlek om våren

Smattrande käck,
käppkinesiskt klämkäck,
är bofinkens knorrprydda drill
i tidig april.
Att älska i naturen
vid denna tid
kräver motsvarande
käckt klämmiga attityd –
minst.

Plus snabbhet.

Men några veckor senare
är luften ljum
och löven spricker ut.

Och till ackompanjemang
av lövsångarens
lojt lättjefulla
tillbakalutade
nedåtvindlande flöjtande
är det ljuvligt
att rulla runt i förnan
med sin älskade.

Långsamthett.
Länge.