Är jag en av “folket”? Nej, det har alltid tyckts mig tveksamt. Jag är i mångt och mycket en kuf, en ensamvarg som inte ansluter sig till flocken. Och på många sätt har jag trivts med denna bild av mig själv. Folkligt, festligt och fullsatt? Nej tack, det är inget för mig. Och så har jag koketterat lite med mitt outsiderskap, i förnäm avskildhet.
Men i vissa avseenden har jag starka drag av folklighet, det slog mig i fredags, på väg ner till Skåne. I bilradion hörde fick jag då plötsligt höra Folkets dikt. Det var dikten Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhjelm (1887-1918), i uppläsning av Robert Fux, önskad av en lyssnare. Den här dikten är gammal och välkänd för mig, men då i visformat (tonsatt av Hjalmar Casserman, 1891-1967). Nu fick jag för första gången höra den i långsam, känslig uppläsning. Och den berörde mig, den berörde mig djupt… Lyssna själva.
På resan hem från Skåne lyssnade jag på en annan Dagens dikt. Inte en folkets dikt, men väl en text ur Årets diktsamling, enligt SR: Det röda är det gränslösa, av Judith Kiros. Lyssna här.
Jo, nog var den väl fin den också, men den berörde mig inte alls som Beatrice-Aurore gjorde. Och detta, märk väl, trots att jag bevisligen är doktor i litteraturvetenskap, och därmed väl bevandrad i det senaste århundradets så dominerande fria vers.
Men det hjälps inte. Här kommer min folkliga sida fram. Jag är svag för gammaldags rimmad och rytmiserad bunden vers. Det har jag efter farsan. Han älskade folkliga poetfavoriter som Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding m.fl.
Om ni inte minns hur visan Beatrice-Aurore låter, så får ni den här med Sven-Bertil:
P.S. En visa som söker sig till hjärteroten… åtminstone hos en fullblodsromantiker som Ers undertecknad… D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.