Ensamresande 2

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var människors möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Den här dikten av Hjalmar Gullberg har alltid varit en favorit; så enkel och kort, ändå så vittomfattande djup. Mänskliga möten… på gott eller ont. Mest på gott ändå, tänker jag ofta när jag gjort en resa. Tänk så många vänliga och hjälpsamma människor det finns i världen… Kanske har jag haft tur? På teve och i filmer så där ser man ju jämt och ständigt en massa skitstövlar, så nog måste dom finnas också? Nåja, ska inte överdriva, en och annan sån har jag väl också stött på under mina odyséer i syd och nord (he he…).

Ensamresande kan vara som ett mödosamt jobb, som sagt (se tidigare inlägg). Man är mer utsatt och oskyddad, har inga medresenärer som buffert mot nedstämdhet och ängslan. Å andra sidan kan solostatusen innehålla oförglömliga sällhetsögonblick, epifanier. Man tramsflamsar inte bort de stora känslorna med en massa prat.

En annan stor fördel med att resa ensam är att det mer eller mindre automatiskt leder till fler kontakter med okända människor, mänskliga möten. Stundom kan sådana möten bli smått magiska. Jag saxar återigen ur Resedagonattboken från för fem år sen:

Tog in mot Trounson Kauri Park. Där gick jag the loop walk, och träffade därvid två mycket trevliga österrikare, Gudrun och Robert från Salzburg. De skulle semestra i två månader i N.Z. i en husbil, hade nyss börjat. Båda parter (dom o jag) var lite försiktiga först, ville liksom testa om den andra parten ville prata. Och det ville den. Vi gick sakta sakta genom skogen. Första massiv-kaurin var nästan chockartad: Aj fan, så stor, så massiv. Magnifika träd, verkligen.

Tyckte verkligen om både Gudrun och Robert från första stund. Vet inte, nåt med leendena, sättet att lyssna, vara intresserad, inte bara gå på med sitt. Visade sig att Gudrun tillbringat åtta månader i Stockholm och pluggat, varvid hon lärt sig en icke föraktlig mängd svenska. Vi snackade lite svenska, men mest förstås engelska och tyska (Ich habe eine Schwester…).

När vi kom tillbaka till bilarna skildes vi. Men inte förrän de hade bubblat om att de nu tänkte sig till Aranga Beach, en liten bit bort. Där skulle vara en enorm utsikt över beachen. Det blev så att även jag åkte dit, efter lite tvekan. Landskapet var supervackert, med gröna kullar prickade av får och boskap, och solen sken, så jag kunde inte låta bli. Annars var det grusväg ner till stranden, och så hade jag börjat oroa mig lite för att bensinen höll på att tryta, men va faen, nåt roligt ska man väl ha när man är på semester?

Nere vid beachen träffade jag på G och R igen. De verkade glada över det, och undrade om jag inte skulle med på lite picknick nere vid stranden. Jovisst skulle jag det, även om jag inte hade mycket att äta; blev lite bröd och dansk salamikorv. Men samvaron var fin, det tror jag alla tre tyckte. Vi pratade, picknickade, tog lite bilder, tittade på det (snor-)gröna havet som surfade in. Det var just på väg mot max högvatten, så vi fick flytta oss för att inte bli översvämmade. Jag tog Caspar David Friedrich-bild på dem där, bakifrån, blickande ut mot havet. Romantiskt…

Sen utbytte vi epost-adresser och skildes åt. Alla människors möten borde vara så… Giva om vägen besked, därefter skiljas i fred…

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.