Min Blogg

010101:an >vs< nånstans mellan ett å fem <> ibland närmare ett <> ibland mer åt fem-hållet

Har du tappat din papperslappen
Du människoslatt i natten?
Nå, vad stod där att läsa?
Räckte det livet lång näsa?
Var det om ett gemytligt
samlag, om än analt?
Eller angavs kanske
bara dagens datum
icke-digitalt?

Ack, alla dessa frågor
om livet
är en nolla eller
rentav en etta…
Inte lätt å
svara rätt på
i Agenda-diskus-
sionens hetta
Tänk om det i stället
nyansar sig upp och ner
på en skala
från ettan
till femman
Då sitter du där med
din lemmen
i klämmen!
Då blir du satt
på det hala!
Då har det analoga
tagit tabben
på det digitala…

Låttexter / Lyrics

Samtliga texter till de låtar vi planerar att spela på Hemgården på onsdag (15/6) ligger nu i Låttexter här på bloggen; i rätt ordning dessutom. Orden i låtar jag gillar är viktiga för mig. Och eftersom jag gillar mina egna låtar, så betyder texten förvisso mycket där. Tyvärr hör jag numera nästan aldrig vad folk sjunger live, och inte är jag själv alltid precis något föredöme när det gäller att vara tydlig med orden när jag sjunger. Nu ger jag er chansen, ni som kommer och lyssnar på onsdag (plus andra ev. intresserade) att kolla in texterna i förväg i lugn och ro. Bra va!

Världens romantiskaste bröllop

De hade träffat varandra ett par, tre gånger, Franny och Niall. Första gången var när hon i vredesmod lämnade en föreläsning han höll, har glömt varför. Sen dissekerade de en död mås tillsammans. Han ringde på hennes dörr efter ett par dar, ville inget särskilt. När hon frågade varför han hälsade på sa han att det var för att de skulle tillbringa resten av livet tillsammans. Lite senare följde hon efter honom i smyg till en voljär (stor bur) med fåglar i. Där kysstes de. På kvällen blev det bröllop:

Vi gifte oss samma kväll som vi kysstes i voljären. Satte oss på våra cyklar och trampade hela vägen tillbaka till stan, stannade till vid en second hand-affär för att köpa en gammaldags, brun kostym till honom. Till mig en lång silkesklänning i mjuka, bleka persikotoner vars känsla jag aldrig kommer att glömma. Niall slank in i någons trädgård för att plocka vita blommor till mitt hår och sitt kavajslag och han visste vad alla hette, men valde bara några luktärter. Vår nästa anhalt var en stormarknad där vi köpte bröd och en flaska champagne. Hela tiden pratade han mumlande i telefon, använde sina pengar och sina kontakter till att snabbbt ordna med hindersprövning och en vigselförrättare som var tillgänglig direkt. Inte bara ett symboliskt bröllop för Niall Lynch, nej, absolut inte.

Jag sparkade av mig skorna vid hamnen och vi gick barfota till vattenbrynet för att möta havet. Han hade frågat var jag ville gifta mig och jag hade svarat här, på den här platsen, exakt där jag en gång hört sagan om en kvinna som förvandlades till fågel. En bit av mig hade blivit kvar här den dagen. Jag visste inte om jag skulle hitta den nu, eller lämna kvar en bit till. Blåheten draperade sig över oss, fyllde hela världen och med den vår hud. Förrättaren kom och vigde oss och vi gav till och med varandra löften som vi hittade på där och då, löften vi senare skämdes över och skrattande skrev om, och ur ögonvrån såg jag svanarna som gled runt med sina elegant krökta halsar och väntade på brödet som vi tagit med oss till dem, och jag såg att han hade ett födelsemärke bakom örat och en skrattgrop på höger sida av sitt leende och gyllene fläckar i sin mörkbruna ögon, fläckar jag inte hade sett förut. Vi tackade vigselförrättaren och skickade iväg henne så att vi kunde sätta oss och dingla med benen över kanten och dricka champagne och mata svanarna. Fåglarna snattrade mjukt. Vi pratade inte om något särskilt. Vi skrattade åt oss själva och drack direkt ur flaskan. Vi hade stunder av obegriplig tystnad. Han höll mig i handen. Solen gick ner, svanarna simmade iväg. Tårar fann mina kinder och hans läppar i mörkret.

Det var helt galet. Och ändå. Jag tvivlade inte, ställde inga frågor, hade bara en känsla av oundviklighet. Det här var meningen och jag skulle förstöra det en dag, men just nu var det mitt, och hans, och vårt.

Utdraget är hämtat ur Den sista migrationen, av Charlotte McConaghy (2021 [2020]) (s 133 ff). En märkvärdig bok. Vet inte om den är så bra, men riktigt märkvärdig är den.

En bild på Alltets Centrum

Innergården Hemgården!

Onsdag kväll nästa vecka, lellelörda, går det löst (ty: geht es los)! Då spelar J.T. & The Soggy Bees på Hemgårdens innergård. Det blir s.k. picknick-konsert. Man tar med sig egen mat och dryck – gärna vin (öl är för tungt och brännvin är för starkt). Vi är på scen från ca 19.00. (Om det regnar flyttar vi inomhus.)

Här är låtlistan, som den ser ut i nuläget (klicka på länkarna om ni vill få en försmak av hur låtarna låter).

(Alla låttexterna ligger nu f.ö. i avdelningen Låttexter.)

Minnenrik
Kajorna umgås
Stanna en stund
Putin Shootin’ Blues
Cry Once More
Det är så långt och så länge
Fearless Spotify-release idag!
Mercy

PAUS

Albatross
Children of a Wandering Star
Trust
Air
Into Harmonious Blues
Fire
Catch Your Dreams
Water
Extranummer?

VÄLKOMNA!

Bör vi älska vårt fosterland?

Nä, det är väl bättre att koncentrera sig på att älska en eller annan människa, enligt min ringa mening. Ett “land”, en “nation”, det är ju trots allt bara ett mentalt människopåhitt. Det finns bara i några människors hjärnliga föreställningsvärld. Vi tror att Sverige finns, men Sverige självt vet inte om att det finns. Eller nåt. Typ.

Och vad innefattar inte begreppet Sverige, om inte (blev det inte ett ‘inte’ för mycket där, eller?) en helvetes massa bra saker och en helvetes massa dåliga saker!? Massor av hedersknyfflar blandat med stora mängder skitstövlar. Rättvisor och orättvisor. Osv. Inte kan man älska allt det där på en gång, i en enda klump, liksom?

Förr brukade jag säga att jag var stolt över det det fina jämlikhets-rättvise- folkhems-välfärds-Sverige som skapades under socialdemokraternas 40-åriga makthegemoni. Visserligen till stor del grundat på det lyckliga faktum att Hitler inte tyckte det var lönt att erövra oss under 2:a världskriget, och att det icke krigshärjade Sverige därmed fick ett stort försprång framför övriga europeiska länder… Visserligen vände det också och började gå åt rejält fel håll från och med 80-talet nån gång, 90-talskrisen osv. Men ändå.

Sverige var väldigt anti-nationalistiskt i min ungdom; inte mycket trams med fana och nationaldag och sånt. Men i hemlighet, innerst inne, tyckte vi nog ändå, många av oss, att Sverige faktiskt var världens bästa land; det mest demokratiska, mest välfärdiga, mest trygga landet som fanns och som någonsin funnits. Egentligen var vi bäst, helt enkelt.

Långsamt, långsamt börjar det gå upp för oss, att så enkelt är det nog inte. Vi är kanske inte bäst på allt trots allt…? Fast fan vet om sossarna i ledande ställning har fattat detta. Dom tror fortfarande att dom är bäst, tror jag. Därför bör dom alltid styra Sverige, tycker dom. Det är bäst för Sverige, så är det bara. Detta trots att detta “statsbärande” parti sen länge slutat att ha några direkta visioner om ett bättre samhälle, utan övergått till att bara administrera och bestämma. (Inte för att de andra partierna skulle va nå bättre, för den delen.)

Jaja, detta var en ganska dålig, ogenomtänkt text om landet där vi bor, på den s.k. nationaldagen. Det var inte den där rejält utredande essän jag utlovade för två år sen. Kommer kanske nån gång i sinom tid, innan jag kolar vippen, får vi hoppas.

Kungliga Hufvudstaden

Jo, befinner mig alltså i kungliga hufvudstaden sen ett par dar. Tankarna kommer och tankarna far. Tänker bl.a. på Ulf Lundells debutroman Jack. Boken kom ut 1976 och utspelar sig mest på 60-talet (inte minst 1967…), så det är ett tag sen. Jag var oerhört imponerad av Jack på sin tid, läste den som en verklig generationsroman, och skrev också så småningom en akademisk uppsats om denna innehållsliga, men framför allt, denna språkliga eruption. Hade aldrig läst något liknande. Och ingenting av allt det Lundell skrivit sen dess kan mäta sig med Jack, om ni frågar mig.

Själv höll jag ju till i “landsorten”, och var inte i närheten av att leva det liv Jack lever – men även vi lantisar drömde om det där oavbrutet påtända, hejdlösa anti-knegar-livet. Idiotiskt, men så var det. Det låg i tiden, som man säger.

Inspirerad av Jack Kerouacs On the Road – även Strindbergs Röda rummet finns med på ett hörn; jfr scenen där Arvid Falk blickar ut över stan från Söders höjder i Mosebacke – kan det låta så här vilt besjälat om staden Stockholm, när Lundells huvudperson Jack Råstedt har samma utsikt framför ögonen:

“O Stockholm, så såg jag dej åter! Flickkolonner och avgaser och röda flagnande tak. Idiotiskt pekande kungar, attachéväskmänniskor och kärringar med nappförsedda pekingeserhundar. Jag såg pop-teen-bob-bruttor dragande sina skära bubbelgum, jag såg sura trista tråkiga hopplöst förlorade nio-till-fem-knegare som tycktes villiga att betala det alldeles för höga priset för välfärd välfärd trygg trygg välfärd…”

“Jag såg dina påtända skäggiga leende barn som ropade och kastade Frisbees upp mot din indoktrinerande himmel för att få nycklarna till DEN NYA TIDEN och jag såg trehundra kromdrakar vråla iväg från Sergels torg med all sin demonstrativa våldsamhet och spyende bredbrättade status, jag hörde hur dom två minuter senare brakade in i Wenner-Grens center och jag såg hur den väldiga byggnaden föll i en sky av grönt och skärt glas. Jag såg dina dröjande vita Finlandsbåtar, din ofattbara röra din konstgjordhet din drömska stress, dina innevånare jagande morgondagen aldrig levande i nuet…

Jag såg dina inbitna bohemer gaggande under Tetleys almar rullande runt på gräset nere vid Parterren dykande ner i det virvlande vattnet på jakt efter en av cannabisänglarna uppdiktad skatt, vandrande genom Kungsan med sina typiska korslagda armar med händerna instuckna i den motsatta afghanpälsärmens värme. Jag såg dej Stockholm och jag upplevde din vånda, din tristess, jag upplevde ditt hopp, din storhet. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna, hjärtliga leende, och jag rös.”

Varför heter skräddare skräddare?

Syr dom nåt, eller? I så fall har ju jag svårt att förstå hur dom kan hantera nål och tråd med dom där spingliga benen. Eller har dom nån sorts vattensymaskin dold i vassen? Hm… låter lite som fejk njoos…

Säg att man behöver lägga upp ett par byxer. Kan man då få det billigare och bättre gjort hos en vattenlöparskräddare än hos en vanlig skräddare (nästan utdöd art f.ö)? Tja, bra fråga.

Eller kan det vara att dom liksom springer på skrådden på vattenytan; att dom typ skråddar-skräddar sig fram?

Ja, jag vet inte. Man måste ändå beundra dom för att dom har en tro. Dom litar på att vattnets ytspänning ska bära dom i alla väder, så dom kan gå på vattnet. På det viset liknar dom Jesus.