Min Blogg

Död död eller levande död

Den här skogen finns inte till längre. Den här skogen har upphört existera. Den har gått till det land varifrån ingen återvänder. Det är en före detta skog, en ex-skog. Den har slutat leva, avlidit, gått bort, gått ur tiden, gått hädan, fått hembud, avsomnat, lämnat jordelivet, tagit ner skylten, trillat av pinn, kreperat, gått i graven, ljutit döden, gett upp andan mist livet, stupat, bitit i gräset, omkommit, dukat under, strukit med, förgåtts, dragit sitt sista andetag, kolat vippen, dragit på sig träfracken, somnat in, vinklat upp tofflorna.

Och det gäller för den här virkesåkern också, tro inget annat…

Jag blir bara så sorgsen och förbannad…

Post Covid Tour

Ville bara tillägga att giget på Musikens Hus i Gbg i förrgår ju var första stoppet på J.T. & The Soggy Bees’ Post Covid Tour 2021. Nästa hållplats blir Two Lads Pub i Alingsås 16 okt, och lördagen den 13:e november spelar vi på Blue Velvet (restaurangen i Kulturhuset) i Borås. Sätt kryss i almanackan!

J.T. & The Soggy Bees på Blue Velvet

Aftermath

Hur det gick med spelningen på Musikens Hus, Café Hängmattan? Jo, det var riktigt riktigt roligt, och det tror jag den ganska fulltaliga publiken också tyckte. Visst, en hel del smärre misstag här och där, vi är ju något ringrostiga efter pandemin… Men inget som störde det allmänna goda, svängiga intrycket, hoppas jag. Låtlistan såg ut så här:

  • Albatross
  • Pingvin
  • Catch Your Dreams
  • Trust
  • Cry Once More
  • Atlantic
  • All the Fish Are Sleeping
  • Into Harmonious Blues
  • Tidigt på morgonen
  • Blues nr Covid 19
  • Fearless
  • Fire
  • Mirage

Inte mindre än fem av dessa låtar finns i singelversion, inspelade som hemmavideo på denna blogg: Albatross, Pingvin, All the Fish, Into Harmonious och Covid 19. Klicka på länken och njut.

Soggy Live på Musikens Hus!

På onsdag (29/9) smäller det! Då spelar Soggy live på Musikens Hus i Göteborg. Det kommer att smaka extra gott efter den långa pandemi-askesen. Vi börjar låta vid åttasnåret. Välkomna!

Här kommer fyra länkar, som ni kan använda om ni vill (om man vill googla eller söka på Spotify är det enklast att göra det med “Soggy Bees”):

1) J.T. & The Soggy Bees hemsida på facebook.

2) Till våra låtar på Spotify.

3) Till livekonsert (utan publik) på Hemgården.

4) Till bandets sida på min blogg/hemsida.

My prayer in the oratory

En översättning av rubriken skulle bli ungefär: “Min bön i kapellet/bönehuset”. Nåväl, religiös är jag inte, men andlig vill jag vara, så ofta som möjligt. Och det var inte svårt den där gången för 30 år sen, när jag besökte magiska Skelligs för första gången. De består av två öar, en timmes båtfärd utanför Iveragh Peninsular, sydvästra Irland.

Skellig Michael

Och det är inte vilka öar som helst. Nej, det handlar om två helt osannolika magiska klippöar, som bara sticker upp ur havet och går rätt upp mot himlen. På Skellig Michael, den större ön av de två, slog sig munkar ner på 800-talet. De bodde i “bee hives”, ett slags bikupeliknande stenhyddor. Ingen hamn, inget färskvatten annat än regnvatten på ön, obefintliga odlingsmöjligheter. Men de bodde högt, flera hundra meter över havet, closer to God

Beehive lodgings. In the distance: Little Skellig, and further away, the Irish mainland.

Munkarna hade inget kapell eller ens bönehus, men däremot en böneplats, an oratory, på den högsta punkten på ön. Dit kan man komma på en smal, smått livsfarlig liten stig. Så här ser det ut:

The oratory

Väl däruppe, sittande på en smal, vass klippkam – ja, då är det lätt att bli andlig, kanske till och med religiös, det kan jag försäkra. Jag besökte denna magiska plats 1991, och skrev efteråt följande lilla bönetext:

Standing at the South Peak on Skellig Micha­el. Wind in from the west, sea birds circ­ling around me, along the cliffs and out over the sea. Above me, the sky, below the sea. It's me and the rock in the middle. I feel close to the rock, it's firm, it can be trusted, it won't let me down.

Imagine being a bird, preferably a fulmar or a gannet maybe. Sailing out in the sea of air, in perfect control, perfectly shaped, the ultimate sense of freedom.

But then again, no, that wouldn't be human. Anyway, in my mind I'm free, at this moment I am. My mind is soaring dreamingly away to foreign places. Maybe you're happier longing for places than when you actually reach them?

In high places you're closer to God? Yes, I think you really are. If you stand still, allowing time to stop existing, you will find God deep within yourself together with the sea, the rock, the sky, the birds, the sound of the waves breaking.

Harmony, happy sadness. Body and soul in complete unity with the whole.
My prayer in the oratory will be bits of song and poetry coming to mind, floating up from the depths of memory. Outcast? Yes….­.no, "incast", into myself, into the universe.

Oh, let me remain here for thirty years, or if that's too hard, let me be able to evoke this feeling again and again whenever I want to…..

Någonting av ingenting

Nej, det är överdrivet… Det där med att skapa någonting av ingenting har alltid verkat väldigt svårt för mig. (Därför tror jag inte att någon gud har skapat allting av ingenting. Jag tror i stället att allting alltid har funnits, om än i olika skepnader och konstellationer.) Mycket lättare då, att utgå från någonting och förändra detta, så att det blir ett nytt någonting, ett annorlunda någonting. Det är också ett skapande.

Så var det vid dagens fotopromenad. Visst, någonting litet fanns det väl där, men inte var det mycket att skryta med; inte i mina vanetrötta ögon. Men så slår man på blicken, ögat, och plötsligt hittar man en del. Såg nästan inga fåglar alls på min runda, bara en ensam liten rödhake. Men den inspirerade mig.

En uppåtblickare…

Vad fanns det mer att lägga märke till? Nja, inte mycket, men ändock… Har man en kamera med ett 500 mm teleobjektiv, som jag hade idag, blir förändringen av någonting man ser till ett nytt någonting rätt mycket en fråga om vad man väljer att ta med i bilden; vilket utsnitt av verkligheten man gör. Så här blev utnitten denna förhöstdag:

Inte så illa, trots allt. Men nedanstående bild är jag lite extra stolt över. Nästan ett exempel på någonting av ingenting… Några gamla slitna hängande löv bara. Men om utsnittet är det rätta, och om bakgrunden är lugn och fin och låter motivet träda fram, ja då ger bilden i alla fall mig en estetisk injektion; kanske uttrycker den till och med något, vad vet jag…