Jodå, det gick som för Kon-Tikiflotten en gång i världen (1947) när Thor Heyerdahl och grabbarna skulle segla den från Peru till Polynesien: Det började (jävligt) dåligt, men det slutade bra. För med flotten var det så att vatten sögs in i balsastockarna från början. Flotten låg lägre och lägre i vattnet och det såg ut som den skulle sjunka inom kort. Men så blev det inte. De kom fram till Raroia till slut. För oss var det teknikstrul (så inåtutåtihelviti!) till en början. En halvtimme innan vi skulle börja spela hade vi fortfarande inte soundcheckat ordentligt. Det var STRESSIGT!, det kan jag lova. För Tobias, vår kombinerade leadgitarrist och ljudtekniksnubbe inte minst, men också för undertecknad, som ju lider av ToSKi (teknik- och sladdklaustrofobi). Men det som började så illa slutade mycket bättre. Så här var det:
Första set var alltså en smärre teknisk katastrof, åtminstone för mig (berodde mycket på mig själv också), som inte hörde riktigt vad jag sjöng eller spelade. Men man har ju lärt sig en del, så man höll väl humöret uppe och gjorde så gott en kunde ändå. Hur ljudet ut till publiken var? Bra fråga. Fråga nån som var där, jag vet inte.
Andra avdelningen däremot var kanon! Plötsligt hade jag en mycket välklingande version av min röst i öronen, med mycket reverb och allt. Tyckte jag sjöng som en gud. Och bandet funkade bättre, allt var bättre. Publiken hade förmodligen fyllnat till lite mer också, inte nån nackdel för upplevelsen, typ.
Så här glad var Hanna, vår basist, efter väl förrättat värv:
Här får ni ett bildbevis till på hur det var under soundcheck. Lägg märke till hur Hanna ser seriöst koncentrerad ut, medan jag spelar falskt obekymrad. Trummisen Crille är inte ens där, bakom sin plexiglaskärm, utan ägnar sig i stället åt att ta meningslösa foton. Tobbas tre gitarrer står overksamma; han rusar antagligen i sitt anletes svett mellan scen och mixerbord i nåt tekniskt ärende:
Liked this post? Follow this blog to get more.