Naturen har två orglar, var det nån som sa: skogens orgel och havets orgel. Såsom varande såväl musik- som naturintresserad har jag lyssnat en hel del på båda. Egentligen borde jag väl känna mig mer hemma med skogsorgelmusik, eftersom jag är ett skogens barn. Gick varje dag till småskolan genom skogen ett par kilometer. Låg på rygg på den stora flata stenen och drömde om att bli stigfinnare när jag blev stor. Byggde otaliga kojor i skogen (som aldrig blev riktigt färdiga) med min gode vän Torgny, lade upp väldiga kotteförråd vid kojorna för att kunna försvara oss, om och när fienden kom.
Men jag vet inte. På senare år, ja kanske alltsen min Jordenruntresautanattflyga för sju år sen, så har jag lyssnat alltmer på havets orgel. De där sammanlagt 50 dygnen på lastbåt över oceanerna var en oförglömlig upplevelse. Lägg därtill att det snart inte finns någon riktig skog (olikstora träd av olika sorter, gläntor, blåbärsris och lingonris, tofsmesar, talltitor och svartmesar osv.) längre; bara kalhyggen eller planteringar…
Så trots att jag framlever mina dagar här i inlandet så har det blivit så att:
Djupt, djupt i mitt hjärta
vet jag allting om havet.
Med slutna ögon ser jag det
framför mig.
Långt, långt från havet
lyssnar jag kväll efter kväll
till havets röst.
Det där är en dikt av Ebba Lindqvist (1908-1995), en mycket fin havsdiktare.
Jag vill inte påstå, att jag direkt går och längtar efter havet. Men det finns där, allt det står för (väldig blå, i djupet oföränderlig, alltomfattande ingentinghet i evighet, amen) finns inom mig ändå.
Och näst senast jag skrev en låt (opus 92) så blev det en med titeln Breath of the Sea (Havets andedräkt). Första versen är så här:
on my way going south
where blows the
breath of the sea
running on the lookout
for what’s me
wondering still wondering
’bout the heart of my soul
is there still guts and grits enough
inside of me
to be free
Liked this post? Follow this blog to get more.