Cybersnubblade över en artikel i Expressen från 28 december 2015, av Nina Lekander. Den hade samma rubrik som min rubrik ovan. Precis som Lekander har jag ett djupt och långvarigt förhållande till Gunnar Ekelöfs dikter. Ja, vissa dikter vill säga; vissa dikter har talat direkt till mitt hjärta – och till mitt intellekt vad det beträffar. De får mig att känna och tänka på en gång; allvarligt, glädjefullt, sensuellt, ångestladdat, suggestivt, osv. Andra dikter av Ekelöf får jag inte ut ett dyft av; de hoppar jag över bara. Så här skriver Nina Lekander bl.a.:
Ja, det är bara att bläddra på. Hos Ekelöf finns ju ungefär allt, inklusive bludder. Andra svenskspråkiga giganter inom lyriken – Stagnelius, Södergran och Tranströmer för att bara nämna några – är onekligen snävare. Ekelöf tar aldrig slut, pågår oavbrutet, svänger fett och kan med Walt Whitman utbrista: “Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”
Annars vet jag inte.
Jag har ju doktorerat i litteraturvetenskap med en avhandling om rytm och poesi (se Om mig och mina sidor). Men jag är inte någon storläsare av poesi. Det är som med bildkonsten: vissa poeter umgås jag med då och då, på djupet. Ekelöf är en av dem. Jag skriver ibland dikter själv (senaste exemplet Halvblinda igelkotten jag), oftast drivs skrivandet av någon stark känsloupplevelse (tyvärr oftare av sorgsnare slag än av motsatsen). Kan också vara att jag tycker jag kommit på något, något jag inte kan skriva klar och tydlig prosa om. Kanske ett mått aningskunskap som jag bara kan ge ledtrådar till med en dikt.
Men är det inte otidsenligt alltihop? Vem har tålamod och tid idag att läsa några få ord sakta, eftertänksamt… I vår häftiga, snabba tid…? Nja… Jag är skeptisk… Ändå är vers den friaste läs- och skrivformen av alla; passar för såväl språkekvibrilister som dyslektiker, genier och imbecilla, det finns en dikt för alla. Allt är tillåtet i vers. Det enda som gäller: gör någon sorts intryck på läsaren.
Och det finns lyckliga dikter också! Avslutar med att återge flaggprydd sång, ur Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden från 1932 (jag är en väldigt morgonpigg människa, om ni undrar):
flaggprydd sång
morgonen vaknar blåögd och vinden öppnar fönstret för himlen bland vita moln och fladdrande gardiner
utanför kvittrar fåglarna pärlband i buskarna som knoppas och regndropparna glittrar som pärlor i det gröna gräset medan solskenet vältaligt berömmer de rodnande blommorna..
och trädenas händer välsignar stilla dagsljuset som lånar allting lugn och skönhet medan tysta svalor jagar evighetens insekt i den osynliga luften och solen spelar och sjunger GULD GULD! och hela den klara blå himlen i lungorna…
Liked this post? Follow this blog to get more.