Kategori: Allmänt

Land- och havsskap genom vidvinkellinsen, från vackra Barra, maj 2025:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Idag “släpper” jag de första tre låtarna under artistnamnet JörgenTLarsson på Spotify. Det handlar om huvudsakligen akustiska singer songwriter-låtar i lite mindre format: jag sjunger och spelar akustisk gitarr; Tobias Ruhtenberg understöder med ackompanjemang av olika slag, plus att det är Tobias som sköter inspelningen och producerar.

Låttexterna hittar ni här.

Och här länkar till Spotify:

En är ju kommen hem nu, om en så säger. Utmattad o dan. Men minnena lever. Minnena av Mingulay inte minst. Vill inte missunna Er en rörande historia (based on a true story!) jag hörde om Mingulay.

In the old days when the MacNeil of Barra was laird of Mingulay he took a paternal interest in his tenants, arranging new husbands and wives for widows and widowers, helping out the old folk, or making good the loss of a milking cow. The laird’s annual rent was mainly fachaich – shearwater chicks collected by the islanders from the precipices.

The story goes that on one occasion when MacNeil’s rent collector, Macphee, landed on Mingulay he found everyone dead. He rushed back to the boat and called to the men to take him off quickly as there was ”plague” on the island. On hearing this the men rowed away and left him marooned with only the corpses for company. Every day he would climb the hill to the north of the village and signal frantically to passing ships but they would just wave back and pass on. He survived for more than a year and eventually MacNeil decided it was safe to have the island resettled. By way of friendly compensation he made a special grant of land to Macphee including the hill which, since then, has always been known as Macphee’s Hill.

Och den svenska versionen, via Google Translate:

Förr i tiden, när MacNeil av Barra var laird av Mingulay, visade han ett faderligt intresse för sina arrendatorer, ordnade nya män och hustrur åt änkor och änklingar, hjälpte de gamla eller gottgjorde förlusten av en mjölkko. Lairdens årliga arrende bestod huvudsakligen av fachaich – lirungar som öborna samlade in från klipporna.

Berättelsen säger att vid ett tillfälle, när MacNeils arrendeindrivare, Macphee, landsteg på Mingulay, fann han alla döda. Han skyndade sig tillbaka till båten och ropade på männen att snabbt ta honom iväg eftersom det var “pest” på ön. När männen hörde detta rodde de iväg och lämnade honom strandsatt med bara liken som sällskap. Varje dag klättrade han uppför kullen norr om byn och signalerade frenetiskt till förbipasserande fartyg, men de vinkade bara tillbaka och gick vidare. Han överlevde i mer än ett år och så småningom bestämde MacNeil att det var säkert att återbefolka ön. Som vänlig kompensation beviljade han Macphee ett särskilt markbidrag inklusive kullen som sedan dess alltid har varit känd som Macphee’s Hill.

Stackars MacPhee! Eller hur!? Tänk att bli lämnad “med bara liken som sällskap” i ett helt år… Nog var han förtjänt av ett “särskilt markbidrag” som “vänlig kompenation”…

Här en bild på MacPhee’s Hill. Lunnarna känner naturligtvis inte till historien, och visar föga pietet när de härjar och vänslas och sprider sitt träck på kullen. Men det är inget att säga om. Tänk ändå, som min gamla farmor brukade säga, så många människor som levt och dött, hoppats och förtvivlat, älskat och hatat, vänslats och stridit under seklernas gång. Och nu är de alla glömda… Nej, inte riktigt alla ändå! Vi, ni och jag, minns MacPhees grymma öde…

En stund, innan vi också är borta och glömda…

Trots 20.808 steg i Glasgow idag tycker jag dagen varit så där. Orken är på upphällningen tror jag, såväl fysiskt som psykiskt. Men vid besöket på Kelvingrove Art Gallery & Museum hade jag i alla fall turen att få njuta av en mäktig orgelkonsert. Det stora orgeln hyrdes ursprungligen till en stor internationell utställning 1901. Men den blev kvar i Glasgow när utställningen var över, och flyttades då till det nyanlagda konstmuseet.

Nu är det så, att Glasgow firar 850-årsjubileum i år. Och just idag gjordes orgelkonserten här i Kelvingrove lite extra stor (det spelas på orgeln varje dag kl 13) och tillägnades detta jubileum. Och kan ni tänka er: Organisten som spelade idag är samma en som spelade när staden fyllde 800 för 50 år sen! Sådant kan man kalla kontinuitet!

• 

• 

• 

• 

Huruvida den här mannen lyssnade med någon uppmärksamhet på de ljuvliga orgeltonerna är väl tveksamt:

• 

• 

Anlände till Skottlands största stad igår kväll. Strålande väder. Folk sitter ute och dricker öl. Jag koncentrerade mig först på att finna Revolver. Så heter etablissemanget där jag ska bo två nätter. Det är ett väldigt hippt ställe, fullt med ungdomar från olika delar av världen. Och så jag då.

Delar sovrum med sju andra. Men var och en har en sovalkov, och öronproppar ingår i priset. Jag hade en lugn och gin, helt ok första natt. Enda problemet: lite jobbigt att klättra upp och ner till och från överslafen…

Frågan är vad jag ska ägna min dag i Glasgow åt? Det blir nog Kensingrove Art Museum så småningom. Går alltid på konstmuseum när jag är i främmande storstäder (däremot alldeles för sällan på Borås Konstmuseum, av någon outgrundlig anledning). Men först kanske Glasgow Necropolis, för det är redan öppet. Det är en viktoriansk kyrkogård; 50.000 lär ligga begravda där. Låter kanske inte så skoj, men en killa jag snackade med i Castlebay Hotel Bar på Barra, framhöll nekropolisen som en av Glasgows största sevärdheter. Lite nyfiken…

Om jag får problem nämner jag bara att jag kommer från samma land – till och med har samma efternamn! – som Henrik Henke Larsson. Han var den stora stjärnan i Celtic i många år, öste in mål. Celtic är förstås det ena av stadens stora fotbollslag, Glasgow Rangers det andra. Det finns sedan gammalt en koppling till rivaliteten mellan katoliker , Celtic, och protestanter, Rangers. Hoppas den har avtagit något. Inte var Henke nån katolik vad jag minns i alla fall…

Att jag inte kom längre än till Skeppshult BK:s B-lag (tänkande August på mittfältet) lär inte spela nån roll. Hänvisar jag bara till det fina efternamn, Larsson, som Henke och jag har gemensamt så borde jag få extremt trevligt bemötande och alla tänkbar hjälp. Men hjälp! Vad händer om jag råkar stöta på ett rabiat Rangers-fan?

Befinner mig i detta ögonblick ombord på färjan Isle of Lewis, på väg från Castlebay, Barra, till Oban på det skotska “fastlandet” (även om hela Storbritannien förstås är en ö, och även om alla Jordens landmassor tillsammans är en ö i den mycket större oceanen; land 30%, hav 70%). Solen lyser, vinden är måttlig. Yttre Hebriderna har näst intill sjunkit under horisonten i väster. Inre Hebriderna knappt ännu synliga i öster.

Båten skulle gått klockan sex i morse, men avgångstiden ändrades plötsligt till 07.45 igår, av för mig outgrundlig anledning. Svor när jag fick reda på det; nästan ingenting går riktigt som planerat på den här resan, vad gäller flygplan, båtar och tåg. En får va flexibel, som han sa… (vem sa det?). Jag är ju en ganska van resenär i och för sig, men man tappar lätt stinget som ensamresenär om man inte övar på ett tag (inte övat sen 2019 egentligen; Falklandsöarna, Patagonien och Påskön då).

Som tur är, ska det finnas ett senare tåg att ta från Oban till Glasgow än det ursprungligen bokade.

I Oban finns ett bra matställe vid hamnen, det vet jag sen resan på andra hållet. Ser fram mot en god lunch där.

En sak till, apropå den våg av reaktionärt tänkande som gör sig bred lite överallt, även i västvärlden, ett tänkande som bygger på att det mesta är åt h-e nu. Vi måste riva upp det mesta av vad som utmärker den moderna världen, och ta oss tillbaka till ett tänkt (inbillat) idealtillstånd som rådde förr i världen, innan alla dessa ondskefullheter drabbade oss (gudlöshet, demokrati, homosexualitet, kvinnlig frigörelse, materialism, kriminalitet, invandrare osv. osv.).

Ett passande citat härtill, hämtat från den amerikanske poeten Randall Jarell (1914-65) (som får mig att skrocka förtjust):

De som lever i en guldålder ägnar ofta sin tid åt att klaga på hur gult allting är.

Idag regnar det på Barra, Yttre Hebriderna. Så nu får jag känna på hur det kan vara. Stack ut näsan för en stund sen, men kände direkt: nej nej, regn och blåst (10 m/s) och kallt som fan (11 grader). Världen är alltför stor och obehaglig idag. Jag stannar inne och mäter mitt körsbärsblad (som mätarlarven sa). Sätter mitt hopp till eftermiddan, då väderutsikterna ser bättre ut.

Sitter här och spånar vid min lilla dator. Stötte på en låt som jag tror jag bloggat om förut: Highwomen med band i Howard Stern studio som sjunger The Chain. (Mycket riktigt, se inlägg 7 augusti 2024.) Men skit i det, jag länkar till den en gång till – den är så jäkla bra! Smått hypnotisk med sin långsamma, jämna puls och fantastiska stämsång…

Play it loud!

Tog nu reda på att det är en Fleetwood Mac-låt som finns på deras berömda album Rumours från 1977. Stevie Nicks skrev den och den handlar om att hon och Lindsey Buckingham, gitarrist i bandet, håller på att göra slut. De hade känt varandra sen high school senior, genomlevt hårda tider i L.A., inga pengar, dåligt med mat bl.a. gjorde att förhållandet blev allt stormigare. När Rumours spelades in höll alla fem medlemmarna i bandet på att skiljas (!). Men på scen var de tighta och bra ändå.

The Chain i originalversionen med Fleetwood Mac (som också är mycket bra) har i skrivande stund en miljardtrehundratrettiotvåmiljonerniohundrafyrtioniotusentrehundrafyrtiofsju (1.332.949.347) lyssningar på Spotify.

Så heter det, stället där jag bor: Vind i videna. Eller på engelska: Wind in the Willows. Willow kan betyda pil-träd också, men jag tyckte allitterationen blev så fin med vinden ihop med videna* (det sistnämnda väl en konstruerad form f.ö.; borde kanske ha hetat “videbuskarna”, men hur poetiskt är det?).

Som sagt, här bor jag, vid världens ände (kallar min dotter det), eller åtminstone vid nordvästra Europas ände. Och vem vet förresten vad man skulle träffa på om man bara seglade rätt ut i havet… kanske nådde man då den där kanten som man kan tippa över och ramla ner till odjuren från… Vad vet jag. (Svar: Så gott som ingenting. Men det är dock ett tecken på viss intelligens, att man inser att man är okunnig.)

Ägaren som jag hyr av är nog en originell herre. Åtminstone är det en ganska originell liten cabin (hytta?) han byggt. Men fin:

Får mig att tänka på en hollywoodsk filmkuliss det där, med ingenting bakom fasaden…

Fast egentligen ser den ut så här:

• 

• 

Vill jag ha lite extra grönsaker kan jag gå in i det rymdkapselforminspirerade lilla växtuset och ta för mig:

• 

• 

Och om jag inte vill gråta bland tårpilarna (eller videna) utomhus kan jag ta en god kopp te inomhus:

• 

• 

Jo, lunnefågel heter papageitaucher på tyska. Och man kan ju förstå varför, med den näbben. Precis där vi steg i land på Mingulay (ja, för det finns ingen hamn eller pir; vi fick klättra i land från en gummibåt) fanns en talrik koloni lunnefåglar. De är beroende av kaninerna på ön, för lunnarna använder kaninhålen som bostäder. De kör väl helt fräckt bort kaninerna.

Eftersom jag är en gammal van papegojdykarskådare och har många fina bilder på dessa fantastiska penguin look-alikes (alksläktet är norra halvklotets pingviner: sillgrissla, tobisgrissla, tordmule, lunnefågel m.fl.) förut, så gick jag den här gången in mest för att försöka ta flygbilder, vilket alltid är en utmaning. Och lunnarna är blixtsnabba i flykten, precis som när de simmar. Gå är de däremot inte så bra på, benen sitter för långt bak för det.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Innan vi landade vi lunnefåglarna styrdes vår båt långsamt förbi de hundrameterhöga klippbranterna på öns västsida, där stormfåglarna, sillgrisslorna, tordmularna, toppskarvarna och de tretåiga måsarna häckar. Det var alldeles fantastiskt. Men det gungade våldsamt hela tiden; båten var inte still en sekund. Detta omöjliggjorde i princip all vettig fotografering. I min nöd tog jag till att filma lite med mobilen. Det blev inte bra det heller. Men kanske kan någon av filmerna duga till att bloggläggas så småningom, vi får se.

Nåja, hemåt var det väl inte jag seglade idag, snarare bortåutåt eller så. Men målet för färden var just Mingulay, en ö 18 km söder om Barra.

Det är så att vi har sjungit The Mingulay Boat Song i kören Vilda Röster; en s.k. sea shanty; låter så här med Fishermen’s Friends, och så här med The Longest Johns (long johns = långkalsonger…). Så jag tänkte att när jag nu ändå häckar på Barra en vecka, så måste jag absolut besöka Mingulay också.

Så blev det. Och jag blev verkligen inte besviken. Förutom fantastisk natur och tusentals sjöfåglar (som jag ska återkomma till) fascinerades jag av historien om människorna som levde här (Wikipedia skriver utförligt om detta). Ön är nu obebodd, de sista invånarna lämnade Mingulay 1912. Men innan dess levde och verkade människor här i två tusen år. Och hur de måste ha levt… Inte så mycket på fiske, fick jag veta; det har aldrig funnits någon hamn här. Den lilla byn låg ändå nära den här för västvindar skyddade stranden med turkos vatten och guldgul sand:

Men mingulianerna livnärde sig på vad jorden kunde ge, de hade får och lite boskap, de samlade sjöfågelägg, osv. Det måste ha varit ett hårt liv med mycket umbäranden. Det kändes mycket vemodigt att se de ruiner som finns kvar efter deras strävsamma liv.

Det här är gamla skolan, byggd 1859:

• 

• 

Och det här är nya skolan, uppförd 1881. Den var tänkt för 30 elever, men under en period trängdes så många som 48 skolbarn här. John Finlayson var lärare här från 1859 till 1904. Han kunde både engelska och gaeliska, vilket var helt nödvändigt. Alla barnen, åldrar från 4 till 14 i samma klass, hade gaeliska som modersmål. Ingen av dem hade en aning om alfabetet, när Finlayson påbörjade sitt livsverk.

• 

•