I huvet på Jörgen T
Ja, för inte är det väl en rackare eller en krabat? Nej, jag tycker det verkar vara en typisk gynnare (vad nu det är?
Är det nån som vet vad en gynnare är för nåt?
Jaja, jag räknar inte med att ni svarar. Antingen vet ni inte vad en gynnare är för nåt, eller så ger ni fan i att svara på dumma frågor…
Av hemlig anledning (sekretess) har jag idag tänkt extra mycket på mina 7 barnbarn. Här är de 6 första (bilderna är lite olika gamla; korrekt nuvarande ålder anges i bildtexten):
Den lille yngstingen Åke har jag inte sett live ännu. Han håller hus i Charleston, USA, med mamma, pappa och storebror Berra. Min son Jakob jobbar på Volvo där, för tillfället. Jag planerar att åka och hälsa på dem över jul och nyår. Då hoppas jag få njuta av den här lille gullegrisen:
Jag frågade en gång min far (1917-2014) vilken av alla tekniska nymodigheter som gjort störst skillnad under hans liv. Han tänkte efter en stund, och sa sen: “Det var nog när vi fick elektriskt ljus.” Och ja, visst är det nåt visst med lite el vid valda tillfällen. Se bara på min adventselljusstake som jag nyss fick upp:
Vilket inte hindrar – när man nu har tillgång till det elektriska – att ett eller annat levande ljus nog är snäppet bättre:
Förresten, är så ledsen att jag missat att fira den nya högtiden “novent”, som jag hörde om på radio idag. Den infaller i november, “för att fylla tomrummet”… Vilket tomrum, undrar jag. Det mellan midsommar och jul, eller? Folk vill ha mer helger och riter, sa dom på radio. Att dom inte fattar, att ju mer vardag man har, desto mer värdefulla blir helgerna. Det är kontrasten som gör det. Att fira helg jämt och ständigt, det är inget för mig (även om det förstås blir mer tid för julshopping om man börjar redan i november…OBS! ironi!!!).
I början på 2016 gjorde jag en fantastiskt givande resa till Kalifornien, plus en avstickare till New Orleans. Det började med ett stopp på Mount Madonna, en bit utanför San Francisco. Där sammanstrålade jag med mina vänner Rich och Cath Cureton. Vi skulle besöka deras dotter Haley, som jobbade som yoga-instruktör på Madonnaberget. Haley hälsade mig välkommen så här:
Mount Madonna var meditativt och fint.
När man lyfte blicken var det annars så här underbart vackert:
Efter avverkad yogameditation körde vi söderut, Cath, Rich och jag. Landade i Long Beach, utanför Los Angeles, där vi hälsade på en syster till Cath. Var glada att slippa åka in i detta miljon-konglomerat av motorvägar, bilar och alldeles för många människor på samma ställe. Vi nöjde oss med att betrakta alltihop på nattetida avstånd:
Vidare söderut i Kalifornien. I San Diego besökte vi Colin, en broder till Haley. Vi besiktigade bl.a. nedanstående berömda monument; föreställer en soldat som greppar och kysser en okänd kvinna i New York, i samband med fredsutbrottet efter 2:a världskriget 1945.
Inåt landet så, till rikemansparadiset Palm Springs (Rich och Cath hade goda vänner här också). Ett märkligt ställe. Dollarmiljonärskuvöser överallt. Men också en del intressant marknadskonst för oss snuskhumriga:
Och omgivningarna var fina; en blandning av öken och höga, snöiga berg.
I Palm Springs skiljdes jag från mina vänner, och tog flyget på egen hand till New Orleans. Landade mitt i den berömda årliga karnevalen. Det var Mardi Gras (Fettisdagen) och fullt ös, dag och natt:
Men det fanns också, som alltid, vardagspärlor att iaktta, med kameran i högsta hugg. Fascinerades av den här lille pojken med storebror som lekredskap:
Upplevelsemätt återkorsade jag sen den gamla kära Atlanten, och landade i tryggheten i hemmet på Söder i Borås. Och allt var som förut – men ändå inte. Att resa är att multifaldiga sina invanda perspektiv…
Många fler bilder i 14 album från denna minnesvärda resa på Flickr, t.ex. här.
Har ni tänkt på det? Hur ni vill bli begravda? Det har inte jag. Faktiskt inte. Men idag gjorde jag det, i samband med att jag var med på en begravning. Det var en f.d. medlem i min kör, Vilda Röster, som gått bort efter en lång tids sjukdom, kan man säga. Så det var nästan en lättnad att han gav upp andan, både för närstående och för honom själv.
Och döden är ju en del av livet, eller hur? En viktig del. Den som går omkring och är rädd för döden hela tiden, missar att leva livet. Den som dillar bort döden, försöker låtsas som den inte finns – ja, det är nästan ännu värre. Får mig att tänka på Kristina Lugns: “Det är ett sorgearbete att leva. Den som inte förstår det, kan aldrig bli riktigt glad.”
Döden ger djup, allvar. Men också paradoxal glädje. Jaha, det värsta som kan hända är att jag dör… Men är det så jävla farligt då? Det betyder ju bara en trygg återgång till det stilla, vilsamma prenatala mörker “jag” kommer ur. Once and for all / adorned in thorn / she returned to what was / before she was born (ur Earth).
Nej, jag vet faktiskt inte hur jag vill bli begravd. Har aldrig tänkt på det förut. I min släkt har det varit självklart med jordfästning; inga andra alternativ har funnits. Spontant tänker jag att det vore fint att bli utspridd nånstans där man tyckte om att vara. Men var? Vet inte… Havet… ja, kanske. Egentligen är jag ju en skogarnas son… Men sen dom så gott som utrotat skogen i Sverige med sitt jävla kalhuggande och granplanterande, ja, jag vet inte…
Firar tre år med elgura. I mitt sjuttionde levnadsår, i nådens år 2020, tog jag mig före, att till slut (efter alla dessa år) införskaffa denna skönhet, en Shure-gitarr, snäppet finare och bättre än motsvarande Fender Telecaster (inte för att jag förtjänar det iofs; kan inte spela på långa vägar lika bra som den här gitarren är fin).
På avdelningen Hemmamusikvideor kan ni höra hur tufft gurun J.T. kliar på guran i Blues nr Covid 19 (börjar ju bli aktuellt igen med den där coviden).
Så vad kunna vi lära av detta? Måhända att inte allting alltid är så för sent som man tror… 70 är det nya 30 vad gäller elgura-köp och -spel!
Jag har lånat en bok till (förutom Ekelöf-biografin; se tidigare inlägg Jaaa!!!) och lagt på min nya läsplatta. Den heter Kapitalismens slut: myten om grön tillväxt (2023), och är skriven av den tyska ekonomen Ulrike Herrmann. Lite tråkig i början kanske, men blir väldigt bra sen. Jag läste den ivrigt tidigt i morse. Men jag har mycket kvar; är på sid 104 av 270. Här en sammanfattning av vad jag fått ut av läsningen hittills:
Ulrike Herrmann börjar med att slå fast att kapitalismen har skapat ett materiellt välstånd utan motstycke i mänsklighetens historia. Hon skildrar kapitalismens historia; hur den började i England efter 1760, pga att lönerna var högst i världen där, varför det var väldigt lönsamt att ersätta arbetarna med maskiner. Maskinerna köptes med lånade pengar. Lånen kan betalas tillbaka och nya lån tas utan problem, eftersom produktiviteten ökar; allt ökar, tillväxt råder.
Ja, för kapitalismen kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Tillväxten skapar arbetstillfällen, så arbetarna som blev ersatta av maskiner blev inte arbetslösa. Och det var viktigt att de hade tillräckligt höga löner, så att de kunde köpa alla de produkter som maskinerna spottade fram.
Kapitalismen drivs av – hade inte varit möjlig utan – till synes obegränsad tillgång på billig fossil energi: kol, gas, olja.
Kapitalismen medförde stort välstånd, som sagt. Miljoner människor lyftes ur fattigdom, fick bättre sjukvård, levde längre. En enorm befolkningsökning kunde äga rum. Fler och fler relativt välmående människor kunde köpa fler och fler varor, tillväxten kunde fortsätta.
Men priset för allt detta blev ofattbart stort. Kapitel 8 har rubriken: ”Välståndets pris: världen förstörs”. Ständig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Den fossila förbränningen gör att koldioxidhalten i atmosfären ökar, vilket ger en växthuseffekt, jorden blir varmare. Klimatkris råder. De många människorna tränger ut allt fler andra arter, de ekologiska systemen rubbas och förstörs. Vi lever i den sjätte massutrotningen av växt- och djurarter.
Herrman visar med all önskvärd tydlighet att idéerna om att en ”grön tillväxt”, möjliggjord av tekniken, skall låta oss fortsätta att producera och konsumera i oförändrat ökande takt är en myt.
Vad som behövs enligt Herrmann är tvärtom ”grön nedväxt”. En sådan skulle kunna ske enligt principer hämtade från den brittiska ransoneringsekonomin under andra världskriget, efter 1939.
Epilogen har rubriken: ”Överlevnadsekonomin” är redan här…
Jag ser fram emot läsningen av (den deprimerande) fortsättningen av boken. Det kommer att bli mycket lärorikt, det är jag övertygad om. Gören I detsamma, om er så lyster. Jag lovar att återkomma när jag läst färdigt.
…som tur är…
…på gott och ont…
prefixigt
ett otal
misslyckade
missfostrigt
ainhiberade
desinformerade
automatiserade
ARSLEN
satte sig
på min näsa
gnuggade sig
gnidgnällande
i outhärdlig
vällust
hellhavre
hellkorn
hellråg
HELLVETE!
Nån gång på sommarn 2015 gjorde min gode vän Christer och jag en liten exkursion till Värmland och Dalsland. Vi ville vältra oss i avfolkningsbygder och få plåtat några estetiserande retrografier / uddografier / pittoreskografier / misärografier – kalla’t va ni vill. Jag har skrivit om dessa begrepp tidigare på bloggen; se inlägget Foxton – ett eldorado för den pittoreskografiskt sinnade.
Ni tror kanske att jag strävar efter att ta dokumentera eller ta vackra bilder med min kamera? Nej nej nej, det vore alldeles för simpelt. Som semiprofessionell fotonörd kan jag lika gärna vara på jakt efter det anskrämligt fula. I Töcksfors i Värmland, nära den norska gränsen, fann vi exempelvis nedanstående ganska avskyvärda köpcentrum (avsedd för norrmän):
En orgie i smått äcklig (iaf om man råkar vara vegetarian) animalianism:
Eller varför inte några smaskiga retrografier illustrerande den lokala raggarkulturen:
En avstickare till Oslo (och snabbt tillbaks igen; för dyrt i Norge…) och ett besök på Munch-museet fick fungera som ett estetiskt renande bad.
Fler bilder från resan till Värmland och Dalsland på Flickr.