Kategori: Allmänt

Botemedel mot svartsyn

Efter att Barca fått en man utvisad och förlorat första kvartsfinalen i Champions League igår (i kombination med den rådande situationen i den övriga s.k. världen) formulerade jag följande tänkvärda aforism:

Världen är en svart väv av vederstyggligheter.

Men så var det något som fick mig att associera till Isabella Nilsson, så jag plockade fram de två böcker av henne jag köpt för ett par år sen. Slog upp En bok för ingen på måfå och läste lite grand…

…. och genast blev jag lite gladare…!

Det är bara så jäkla bra. En bok för ingen består av 275 korta avsnitt. Avsnittsrubrikerna är hämtade från Friedrich Nietzsches bok Den glada vetenskapen (som jag nu reserverat på biblioteket). Om varje rubrik skriver Isabella N ett kort textstycke; betraktelser, reflektioner, mer eller mindre (oftast mer!) smarta och roliga, av och till till och med världsvisa funderingar. Ibland fattar hon sig väldigt kort, landar i aforistiska små mästerstycken. Här får ni er till livs de avslutande avsnitten 268 till 275, som är av detta koncisa slag; Nietzsches frågerubriker, Nilssons svarsformuleringar:

268.
Vad skapar heroism?
Bristande impulskontroll i ett gott hjärta.

269.
Vad tror du på?
Ett fniss i mörkret.

270.
Vad säger ditt samvete?
Det säger ingenting så har det ingenting sagt.

271.
Var ligger de största farorna för dig?
Ordvitsar. Min oförmåga att lämna dem ovitsade.

272.
Vad tycker du om hos andra?
Deras ensamhet.

273.
Vem kallar du dålig?
Den som begåvats med ett extraordinärt skönhetssinne, men som av rädsla för sin ställning och sitt anseende inte törs använda det.

274.
Vilken egenskap är för dig den mänskligaste?
Den märkligaste.

275.
Vad är inseglet på den uppnådda friheten?
Att veta det rätta men göra sitt vackraste.

(Så där. Nu vet ni vad som får mig att stå ut och till och med bli lite glad ibland.)

Håll snattran!

Fast det behöver inte de här två tänka på, trots att de går under namnet snatteränder. Andra änder må väl snattra som fan, men snatteränder snattrar inte mycket, de är lågmälda och försynta. Ser inte mycket ut för världen heller, med sin svarta arslen och vita vingspeglar.

En del fôlk däremot, de kan aldrig hålla käft. De snattrar och pladdrar hela tiden. Man kan bli tokig för mindre. Jag dristar mig att citera några rader ur en ilsken låt av mig: Kajorna umgås heter den. Ett avsnitt av texten lyder så här:

ja, dom som åker med
i pladdrande led
på klotet så klart
som i en go-kart så rart
i en helvetes fart
genom hela satans vida världen
fuckin’ atmosfären
neben über unter vor zwischen rymden
och alla satans svarta hål
ruttna rovor snorig kål
under tyngden under tyngden
under tyyyyyyyyngden!!!

Det blir lite knepigt på slutet där med tyska prepositioner och allt. Men det betyder bara att jag är arg förbannad rasande!!!

Hela texten till Kajorna umgås finns på Låttexter. Och musikalisk tolkning finns på Låtar från hemmastudion. Jag tycker det är en skitbra låt, men det är det kanske inte så många andra som tycker…

Likafullt…

Som sagt, domedagen närmar sig (se föregående inlägg), men likafullt… Det finns en del att glädja sig åt på vägen dit. Jag är inte religiös, det har ni nog märkt; inte på det där religionsviset. Däremot försöker jag vårda min andlighet. Det är mycket viktigt i vår ytliga, glassiga, materiella tid. Jag har i ett tidigare inlägg länkat till de här sex männen, som börjar sjunga i en kyrka och sen fortsätter ute i naturen.

Vad de sjunger? Jo, de sjunger den evigt gröna klassikern Amazing Grace. Och sättet de sjunger den på fyller varje por i kroppen med andlighet, ja med en känsla av helighet till och med, skulle jag vilja säga.

De börjar med en vers i Fiss dur, går därefter sömlöst över till två verser i B dur, följt av en vers i E dur, och avslutar med en femte vers, tonartshöjd från E till F dur. Tre barytonverser (på ett ungefär), en basvers, och en hög tenorvers… Helt underbart…

Klicka här, och kolla om jag talar sanning (spela låten HÖGT!).

“Amazing Grace” är en av världens mest kända engelskspråkiga psalmer, skriven av John Newton 1779. Sången handlar om försoning, Guds nåd och att finna hopp i mörker. Den är känd för sin tröstefulla text, ofta använd vid begravningar, och har framförts av otaliga artister genom åren.

En saga om en saga

Det var en gång en man som hette Bigboss Bullysson (BB). Han var oerhört mäktig (det hörs ju på namnet) och kunde i princip göra vad han ville. Men grejen var den att han ibland hade lite tråkigt. Vad skulle man kunna hitta på som är lite skoj, funderade han på.

”Jo, jag vet! Jag skapar en värld och fyller den med växter och djur! Häftigt! Och som kronan på verket skapar jag ett par, en hane och en hona, som är lika mig; min avbild, typ.” (Honan var lite av en restprodukt; hon skapades av ett av hanens revben.)

Han kallade dem människor.

Sagt och gjort. Det tog en knapp vecka, sen var det klart. ”Nu ska vi se”, tänkte B.B. listigt, ”om människorna kan uppföra sig… Jag sätter upp lite regler, och följer dom inte reglerna så skickar jag dom till helvetet, där han den där jäkla Satan Satansson (SS) regerar. Då får dom nog fan vad dom tål! Men sköter dom sig så får dom komma till himlen hos mig.”

Det gick som man kunde förvänta sig. Eftersom människorna skapats till BB:s avbild så gjorde de lite som de ville. Jo jo, de gjorde väl en hel del fina grejer – men herregud (!) vad dom syndade!

Och inte nog med att dom bröt mot BB:s regler i parti och minut, dom var skittaskiga mot alla andra levande varelser i den där världen som BB hade skapat. Visst, dom jobbade hårt med att göra BB nöjd och bad honom om en massa saker (så många och så mycket att han inte hann hålla reda på allt). Men lika ofta höll dom sig till SS och gjorde sånt han tyckte var kul (“snus å knulla å travet” som Allan Edvall kallade det i en visa).

BB brukade göra stor affär av att han var en enda (mono, typ, inte stereo) och hade veterligen heller aldrig varit ihop med nåt fruntimmer, men lik förbannat lyckades han lura i folk att han skickade sin son (!) till världen och att sonen skulle rädda alla de där människorna – som bara gjort precis man kunde förvänta sig, just så som de var skapta (av BB själv!). Räddas från vad, kan man fråga sig. Ok, från SS kanske? Det kan så vara.

Men att de skulle räddas från den så kallade synden (som det troligen handlade om) genom att BB skulle låta en del av sig själv (som näppeligen kunde finnas ens om BB var mono som det sas) döden dö (på låtsas, ett par dar bara i och för sig, men ändå)…? (Han hade en viss Heliga Ande också vid sidan av; var kom han ifrån?) Nä, nu blev det rörigt över hövan…

Och tiden gick. Nu hade människorna varit igång och härjat flera tusen år. Nä, det här går inte an, tyckte BB – som förresten hade kommit att kallas Chefen/Direktören för det hela vid det här laget. Chefen/Direktören var en ganska egotrippad typ, om man ska vara ärlig, så han blev mäkta upprörd över att de otacksamma människorna han skapat inte gjorde som han ville. De bröt mot Direktörens bestämmelser stup i kvarten, och tänkte att det fixar sig väl om man bara ber om förlåtelse efteråt.

Det sas att Chefen var både allsmäktig och god, men så var det inte, i alla fall inte på samma gång. Hade han varit allsmäktig så hade han väl inte låtit den där SS hålla på och ställa till det som han gjorde med krig och elände. Och hade han varit god hade han väl inte fördömt alla som inte ens hört talas om honom eller de som hade hört om honom men som ändå syndade. Nä, problemet var att dom inte gjorde precis som Direktören ville, att dom inte var tillräckligt underdåniga, helt enkelt.

Men såna tankar och hårklyverier brydde sig inte Chefen om. Han planerade för räfst och rättarting, för domedagen! Det skulle bli en häftig upplevelse, kände han, att sitta där och döma alla levande och döda.

“Armagedon, apokalyps, ragnarök! Vad härligt!” skrockade Chefen.

Människornas enda mot/bot-medel mot allt det här var upplysning, vetenskap, förnuft och all god vilja de kunde uppbåda. Men de var inte så bra på detta. I stället skrek och ryade en del (många) om att det var en annan Chef som gällde, inte Bigboss Bullysson, utan en annan (som var precis lika egotrippad han). Och så blev det bråk mellan de olika cheferna/direktörerna, vilket ledde till att världen i stort sett blev helt renons på förnuft, när det behövdes som bäst.

Oklart hur det ska gå med allting, när detta skrivs. Det får framtiden utvisa, som det så floskeligt heter.

Men det ser fanimej inte vidare lovande ut…

Avslutar med lite passande musik att lyssna till, så här en tid före domedagen: Black Cat, med Janet Jackson.