Fast jag tycker faktiskt det. Tycker denna fönsterblomfluga är synnerligen märkvärdig. Och det står jag för, även om: “Fönsterblomflugan finns allmänt i hela Sverige utom i fjällmarkerna. Den finns i större delen av Europa och österut till Stilla havet och Japan.” (Wikipedia) Det kan väl hända att den finns överallt, men jag hade då aldrig sett nån förut. Och den är snygg, förbannat snygg, om jag får säga min mening (och det får jag här på bloggen, brukar aldrig va nån som säger emot). Enligt min ringa mening torde märkvärdigt i det här fallet få betraktas som bara förnamnet…
Pratade just med en god vän på telefon (i 1 tim o 12 min). Han hade nyligen varit på cinematografen, och samman med sin hustru insupit den rykande färska storfilmen The Odyssey, regisserad av Christopher Nolan. De, liksom så många andra, hade alltså gripits av den s.k. hypen kring denna rulle. Han var inte överdrivet entusiastisk över vad han sett, och vi förundrades gemensamt över hype-fenomenet, rent generellt, som kan få folk att till varje pris helt enkelt måsta vara med på näst intill vad som helst.
Otroligt nog ryktas det om ringar på vattnet: Homeros Odysséen går svårt att få tag på! Den köps, lånas, läses (?). Onekligen glädjande, det är episk, suggestiv klassiker-litteratur som skrevs ned för 2.700 år sen, muntligt berättad långt dessförinnan. Tips till er som inte läst den, och inte kunnat få tag på den pga hypen: Här kan ni läsa den i sin helhet.
Själv måste jag erkänna, att jag länge hade rätt stora problem med det högstämda, omständliga, hexametriska berättandet i originalet. Föredrog och älskade Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946), en omdiktning av Homeros story, med den mångförslagne Odysseus i huvudrollen, inte bara till det yttre, utan långt in i själens allra mörkskrymsligaste vrår.
Men så småningom har jag lärt mig att uppskatta också Homeros original, inte minst på grund av den sexiga hexameterversen. Det är sex tryckstarka stavelser per rad, antingen daktyler (DAM ta da; ex.ord: irrfärder) eller trokéer (DAM ta; ex.ord: resan). Radslutet är alltid en daktyl + en troké; ex. ständiga resan).
Den sköna slutraden av andra sången har följt mig genom livet (bl.a. genom Harry Martinsons förmedling): Natten gick hän och det grydde till dag och de seglade ständigt.
Och jag har inte bara skrivit om hexameter i tidigare inlägg, jag har också skrivit en del på hexameter. Här får ni första strofen till dikten Drapa – småländskt hjälteepos, mestadels på hexameter och elegiskt distikon; eller Livet är en fest. För att ni ska kunna öva er att skandera på hexameter har jag fetat de betonade stavelserna:
Dagen fördunklades sakta, ren anades stundande natten Gislaved, småländska metropolen, till vila sig redde Icke så vår Athos, ej Portos, ej Aramis heller Samman med D’Artagnan de sutto, vännerna såta Samlade alla kring hyresrumsbordets vanskliga skiva Damer dem lekte i hågen, damer med doftande barmar Damer med vällustigt snidade spiror och ivriga midjor Ack huru luften står tät omkring dem av ungmanlig åtrå
(Ett intressant spörsmål är förresten hur många (de berömda) musketörerna var egentligen, tre eller fyra? Titeln på Alexander Dumas roman från 1844, Les trois Mousqetaires, säger tre: Athos, Porthos och Aramis. Men så tillkommer ju den illustre gynnaren d’Artagnan, som ligger bakom det berömda mottot: En för alla, alla för en, och då är dessa alla onekligen lika med fyra.)
Råkade se en reel på facebook häromdagen. Den handlade om myrspoven, som har världsrekordet i lång nonstop-flygning. Myrspovarna flyger från Alaska till Nya Zeeland i ett enda svep. (De är vadarfåglar, och kan inte landa på vattnet, ens om de skulle vilja.) De flyger 1100 mil över öppet hav på 8-10 dagar, med en medelhastighet på cirka 55 km/tim. De äter upp sig till dubbla kroppsvikten innan de startar, för att få bränsle till färden. Jag blir stum av beundran när jag hör dessa siffror, och förgäves försöker föreställa mig en sådan prestation. Undrar också verkligen hur evolutionen kan ha mejslat ut ett sådant här beteende, som att det skulle vara gynnsamt för arten….?
Lite mer från Wikipedia:
Fågelns interna kompasser
Jordens magnetfält: Myrspoven har ett sorts “bortglömt sinne” i form av en inbyggd magnetkompass. Särskilda proteiner i fågelns ögon (kallade kryptokromer) reagerar på blått ljus och gör att den kan registrera samt “se” jordens magnetiska linjer. Detta hjälper den att hålla en exakt kurs även vid totalt mörker eller tät dimma. [1, 2, 3]
Stjärnor och sol: Under molnfria dagar och nätter orienterar sig fågeln efter solens position (inklusive soluppgång och solnedgång) samt stjärnhimlens stjärnbilder. [1, 2]
Meteorologisk navigering: Myrspovar är experter på att läsa av lufttryck och vädersystem. De kan känna av stormar på långt håll och anpassar sin rutt för att undvika farligt väder samt för att ligga rätt i förhållande till de stora vindbältena. [1, 2]
Halv sidosömn: För att kunna navigera dygnet runt i upp till tio dagar kan myrspoven vila en hjärnhalva i taget. Den flyger alltså vidare och håller ett öga öppet för navigering medan den andra halvan av hjärnan sover. [1]
I början av juni stötte jag på ett par myrspovar på Morups Tånge, i Halland. De var säkerligen på väg norrut för att häcka nånstans vid Ishavskusten eller på ryska tundran. De europeiska myrspovarna flyttar inte så långt som sina Alaska-Nya Zeeland-fränder, “bara” till Västeuropas kuster, eller till Afrika.
En klassiker… Skön att lyssna på när man till exempel måst ta avsked av någon man tycker om, och som man vet att man kommer att sakna mycket. Och denna version slår det mesta…
The Parting Glass
Of all the money that e’er I had I spent it in good company And all the harm I’ve ever done Alas it was to none but me And all I’ve done for want of wit To mem’ry now I can’t recall So fill to me the parting glass Good night and joy be to you all
So fill to me the parting glass And drink a health whate’er befall And gently rise and softly call Good night and joy be to you all
Of all the comrades that e’er I had They’re sorry for my going away And all the sweethearts that e’er I had They’d wish me one more day to stay
But since it fell unto my lot That I should rise and you should not I gently rise and softly call Good night and joy be to you all
Ett sista glas
Åh, alla pengar som jag haft De lät jag gå i vänners lag För allt det onda som jag gjort Fick ingen sota utom jag Och allt det dumma som jag sagt Det vill jag inte minnas mer Så låt oss ta ett avskedsglas Godnatt, må glädjen lysa er
Åh, alla vänner som jag haft De tycker det är synd jag far Och alla kärestor jag kysst De önskar nog jag stannat kvar En stöter ut, en lägger vid Och livet tar och livet ger Jag går min väg, men stanna ni Godnatt, må glädjen lysa er
Åh, om jag haft ännu en slant Och lite tid att dröja kvar Så finns en flicka här i stan Med rosig kind och panna klar Han har mitt hjärta i förvar Men aldrig ser jag henne mer Men drick med mig, ett sista glas Godnatt, må glädjen lysa er
The Parting Glass has roots in Armstrong’s Farewell, a poem written by a Scottish Border Reiver on the occasion of his imminent execution for the murder of Sir John Carmichael, Warden of the Scottish West March, in the year 1600.
It remains a hugely popular farewell song in Scotland and Ireland. Despite being commonly sung at merry social occasions, it has not lost its implied relevance to humankind’s ultimate, mortal farewell.
Jo, så här var det. Min salig mor brukade kalla åkerväddar för bröllopsknappar.Åkervädd är en vanlig blomma med knappliknande utseende.
Och således, på en annan bröllopsknapp, inte långt från den på vilken stenhumlan (ev.) och den mindre tåtelsmygaren moonade och visade sitt förakt för fotografen, så satt det ett par andra tjusiga insekter. Och jag låg bredvid och fotade så sensorn glödde.
Det handlade, som ni kan se nedan, om en bandad humlebagge och en sexfläckig bastardsvärmare (mmmm… vilka namn! mums!):
Ja, vad det var för gynnare som moonade i förra inlägget alltså. Jomen den till höger ser man ju direkt att det är en mindre tåtelsmygare. Här en bättre bild på en dylik:
Men humlan till vänster är jag osäker på. Skulle kunna vara en stenhumla, eftersom den är rödorange i rumpan. Har tyvärr ingen egen bild på en sådan (vågar inte knipsa en från nätet; har fått böra 3.000 lusidorer för ett sådant tilltag tidigare). Men ni kan ju googla själva och kolla. Tror ni att det är någon annan humleart, så hör av er.
Termen makrofoto kommer av det grekiska ordet makros, som betyder stor. Makrofoto går ut på att fotografera väldigt små saker, lustigt nog. Men idén är att gå väldigt nära motivet, och låta det pyttelilla motivet bli väldigt stort på sensorn och sen bilden. Upptäcka oväntad skönhet i tidigare aldrig observerade detaljer…
Myxomyceter-foto, som jag pratade om i förra inlägget, är förstås den allra mest extrema form av makrofotografering man kan tänka sig. Men långt innan man kommer så långt i detaljeringen av det okända hittar man så gott som alltid intressanta motiv när man har makrolinsen på kameran – och makroögat påkopplat, så man ser och upptäcker…
Så var det för mig häromdagen. Först tyckte jag allt var välkänt och tråkigt på min vanliga promenad. Men så fick jag upp ögonen för något, och vips fanns det fullt av mikroskönhet överallt.
Nej, det här är ingen myxomycet. Vet du inte vad en myxomycet är för något? Kolla då in tidigare inlägg myxomycetermöten ett och två.
Mina myxomycetermöten skedde på Abecita Popkonst & Foto, och dom kommer jag inte att glömma i brådrasket. I naturen har jag inte sett några. Dom är så små, och inte vet jag hur dom ser ut heller.
Men det här pyttelilla fröet (tror jag det är; bara ett par tre millimeter stort) mötte jag i det fria idag. Det hade fastnat i en spindelväv. Det rörde sig i vinden, och jag hade stora svårigheter att fokusera det. Men en hyfsad bild fick jag. Och den kom mig att tänka på myxomyceterna. Det här är nog så nära ett myxomyceter-foto jag någonsin kommer att komma…
