Men virus, det är alla dar…

… blott Jorden jordiska virus har!

Förkylningar orsakas ju av virus, så jag borde väl vara oerhört virusfientlig just nu. Och det är jag också. Men faktum är, att det finns väldigt mycket fascinerande ting att säga om virus. Och de gör mycket gott, inte bara sjukdomar och elände (varje mänsklig varelse kommer att tillbringa ett år av sitt liv i sängen, förkyld; det är virusarnas fel).

Jag äger en bok med titeln A Planet of Viruses, av Carl Zimmer (2011, rev uppl 2015). Därifrån hämtar jag nedanstående fakta.

Till att börja med är det osäkert om virus är levande varelser eller inte. Sanningen är, att de är både och. Som självständiga varelser saknar de förmågan att växa och föröka sig. Men när de tar sig in sina värdceller börjar de leva.

Vi bör för övrigt inte dra en skarp gräns mellan liv och icke-liv. Livet startade inte helt plötsligt genom att en stor kosmisk kontakt vreds om. Det är troligt att livet uppstod gradvis…

Sen är ju virus så ofattbart små. Säg att du lägger ett enstaka saltkorn på bordet. Det ryms ett tiotal hudceller utmed saltkornets sida, ett hundratal bakterier. Men du får plats med ett tusental virus längs saltkornets sida.

Men det kanske allra mest förbluffande är vad man kan läsa i A Planet of Viruses är det som sägs om virus i haven. Det finns ungefär 15 gånger fler virus i haven än alla andra varelser tillsammans; varje lite havsvatten innehåller cirka 100 miljarder virus. Om man placerade alla havens virus på en våg, skulle de väga lika mycket som 75 miljoner blåvalar! Om man lade alla havens virus på rad skulle de bilda en 42 miljoner ljusår lång linje.

Havens virus lånar gener av bakterier och bildar bakteriofager, den vanligaste livsformen på Jorden. Ungefär 10 procent av all fotosyntes på Jorden utförs med hjälp av virusgener, som bildar syre. Andas 10 gånger; ett av dessa andetag har vi virus att tacka för.

En annan bra grej: När mikrober i oceanen dör (oräkneliga mängder dödade av bakteriofag-virus), regnar en del av deras kol ner mot havsbotten. Över miljontals år har detta mikrobiska kol-snöfall stadigt gjort planeten svalare.

Slem och snor – viktigare än du tror

Tänkte först jag skulle skriva en dikt som började med de här två fina rimraderna. Men inspirationen tröt. Det är väl helt enkelt så, att slem och snor knappast kan ses som positiva faktorer, vilka sätter fart på kreativiteten och skaparlusten. Inte i mitt fall i alla fall.

Men jag hajade till inför fastslåendet av följande ovedersägliga fakta, framgooglat på nätet:

Snor och slem förknippas ofta med förkylning, sniglar och dreglande bebisar.

Blixtsnabbt och skarpt intelligent konkluderade jag: Är jag en kanske en snigel (typ skogs- eller mördarsnigel)? Svar: Nej. Är jag en dreglande bebis? Svar: Nej. Alltså är jag förkyld! Var det inte det jag trodde! Här har vi förklaringen till min i detta nu slemmiga och snoriga uppenbarelse.

Om mänskor och träd

Georgia O’Keeffe har länge varit en av mina absoluta favoriter bland bildkonstnärer (se inlägg ett, två, tre). 2013 besökte jag Georgia O’Keeffe Museum i Santa Fe, New Mexico. Bland alla fantastiska tavlor på väggarna hängde också en del O’Keeffe-citat på väggarna, bl.a. det här:

Denna sentens har jag tänkt mycket på sen dess. Inte minst på sistone, i ljuset av vissa människors jävla jiddrande överallt i världen (inte minst i Örebro t.ex.).

Men fan vet. Om vi kollar på de här två bilderna…

… och tänker oss att människorna på bilden till vänster (mina reskamrater från Madagaskar; mycket angenäma bekantskaper de flesta…) så att säga har innefattats och inneslutits i baobab-trädet på bilden till höger, så är det klart att… Tja, lite livlöst kanske… Djupt, men mindre för stunden kommunikativt, typ. Klart man kan prata med träd, men svårt å tjôta så där lite lagom ytligt om det som precis for runt i skallen…

Tja, jag vet inte. (Det är det enda jag är säker på.)

Barnen i Berlin

Besökte Berlin under några dagar i maj 2018. Tänkte skriva lite under rubriken “Minnesvärda resor 13”. Men så fick jag se de här bilderna på barnen, och tänkte att det är precis vad vi behöver nu. Lite hopp. Lite framtidstro. Det händer att man blir glad av barn…

Ja, glad av vad som uppenbaras i barns ansikten. Så kan man hjälpligt översätta några rader i en låt med Hannes Wader från 1972 (honom kommer ni väl ihåg?), som jag plötsligt kom att tänka på. Schon so lang (Sen så länge) är full av krig och nöd och elände. Men i de sista stroferna finns lite hopp:

Nicht nur Greuel geschehn
Schon so lang
Hab die Liebe gesehn
Schon so lang
Seh die Hoffnung, den Mut
Seh den Glauben, die Glut
Und was sich in Gesichtern von Kindern tut
Schon so lang

Inte bara skräck har hänt
Sen så länge
Har sett kärleken
Sen så länge
Ser hoppet, modet
Ser tron, glöden
Och vad som uppenbaras i barns ansikten
Sen så länge

Hannes Waders vinylalbum 7 Lieder står i en drickaback ute på vinden. Den är jävligt bra, faktiskt. Att den har 53 år på nacken har ingen som helst betydelse i sammanhanget…

Masskjutning

Det är svårt att samla sig till att skriva något över huvud taget efter vad som inträffade i Örebro igår. Om det nu är så att masskjutningen där utfördes av en ensam psykiskt störd (får man ju förutsätta) man, får man nog tyvärr konstatera, att sådana händelser i princip är omöjliga att helt skydda samhället från.

Men vad man trots allt kan göra, är att arbeta för att det ska finnas så lite vapen som möjligt i samhället. Och självklart (FÖR HELVETE!!!) ska det inte gå att få licens för automatiska eller halvautomatiska vapen av vad slag det vara månde! Det sägs ju, att Örebro-mannen utförde sitt dåd med jaktvapen som han hade licens på. Kan någon vettig människa förklara vad man ska jaga med sådana här vapen? Se länk.

Tvåpipiga gevär möjligen, mer behövs inte för någon form av jakt, enligt min mening. Eller ska vi sträva mot att ha det som i USA, som haft upp emot 40 masskjutningar (definierat som skjutningar med minst 4 dödsoffer!) om året, de senaste två åren? Där man kan köpa i stort sett vilka vapen som helst i affären. Det är ju fullständigt sanslöst och otroligt att detta kan få fortgå år efter år efter år. Inte tänkte sig the founding fathers när dom skrev den heliga konstitutionen på 1700-talet, att vem som helst som hade lust och mådde lite dåligt skulle kunna köpa sig ett kulsprutegevär och meja ner några dussin oskyldiga skolbarn när som helst och var som helst!!!

Det är mänskligt att känna empati och ta hand om varandra. Men det är också mänskligt att köpa ett automatvapen och använda det för att skjuta ihjäl så många som möjligt på så kort tid som möjligt…

Ibland blir jag bara så led vid människorna och all skit vi håller på med…

Låt nr 101

Visst, samma nummer som vårt gamla telefonnummer i Broaryd: 101. När jag skulle ringa min kompis Sven, som bodde på Larsberg, inom Landeryds telefonområde, så fick jag veva på veven, vänta på svar: “Broaryd”, från den gamla (tror jag) telefonisten som förhoppningsvis höll sig vaken framme på telefonstationen (såg ut som ett vanligt hus). När hon hade svarat, begärde jag: “Landeryd”. Och så blev jag kopplad till Landeryd, där jag fick uppge Svens telefonnummer: 192, varpå han svarade (om han var hemma och inte hade begett sig ner till Tunnerbohultasjön för att ta sig en roddtur; såvida nu Nisse på Såget äntligen hade lagat åran).

Nu var det inte detta jag skulle tala om, utan låt nr 101. Den heter i nuläget Ragnar Rök (men skulle också kunna komma att heta Janne Hård, vet inte riktigt). Här är i alla fall texten. Melodin finns, men är än så länge instabil.

Ragnar Rök

Ragnar Rök han drog iväg
när livet honom svek
en stilig skugga av en man
för ödets grymma svek
Dom sa han lämnade en kvinna
med ett hjärta vasst som sten
o en grabb runt tio fyllda
med en kind så mjuk o len

Det sas nåt om en stöt
om bytet som grävts ner
Ragnar fick ta höjd o fly
tills ingen såg honom nåt mer
En del sa att han sköt en man
till döds med sitt gevär
Men det var int’ens hälften sant
för ingen såg nåt lik, jag svär

chorus/stick 1:
Nej Ragnar Rök var lång o tunn
ömskinnad som ett blad
Aldrig att han slogs och svor
en sorgernas nomad

Han luffa runt från stad till stad
från Åmål till Pernod
folk undra vad han var för sort
ja, det kan man väl förstå
En del sa han var svag och slut
dansar redan på sin grav
men den som titta noga såg
av vemod fullt: ett hav

chorus/stick 2:
Om någon fråga Ragnar: “Du
vad flyr du så ifrån?”
“Tja, int’ har jag väl gjort nån mänska
ont, eller ens begått nåt rån!”

Och helst i utomhuset
i skogen höll han till
med vildrosor och fågelsång
på våren i april
Men Ragnar gjorde rätt för sig
tog dom jobb han kunde få
plocka frukt och skotta snö
slet ont och jobba hårt för två

Om gurgla sig med whiskey
om nån gång han tog en tår på tand
så var det välförtjänt och bra, man sa,
från Hjo till Samarkand
Ja, det var nåt mer med Ragnar Rök
än blott en sliten slusk och narr
han lira som en gud, han var
en jävel på gitarr

chorus/stick 3:
Ragnar sadla sin Rosinante
när solen röd gick ned
“So long”, han sa, och drog iväg
hans led var svår men bred
(troligtvis x 2)

Och så här såg han ut (tyvärr inte längre med oss):

Fast egentligen handlar det förstås om mig, på nåt plan i alla fall…

Vårtecken!

Saven stiger!

Mossan glöder!

Lavarna slår ut och lindansbalanserar i pur vårglädje!

Knopparna förbereder sig och bladen (visserligen fjolårets, men ändå…) glöder i vårsolen!

Fröerna är här!

Och snön försvinner i vårliga slukhål!

Antiteist

jag är ateist
ja jag är mer än så
jag är antiteist
jag är emot
gudar
ö.h.t.

ok
såna gudar
som nöjer sig
med att stillsamt
finnas i bakgrunden
och liksom leva
sitt eget liv
dom kan jag
acceptera

men dom som
kräver
att man ska
dyrka dom
offra till dom
och hålla på
göra precis som
dom vill osv –
annars
dom kan jag
inte med bara
verkar vara
nån sorts
egotrippade
narcissister
hela bunten

antiteist alltså
mot-gudist typ
så vad är jag
för?
Jo, det stora
finnas till-
mysteriet,
den trösterika
gåtan
vördar jag
så gott jag kan
med lugnt
glädjefyllt
allvar…

Förnimmelser

Jag har blivit smått förälskad i ordet förnimmelser. Det innefattar ju i högsta grad sinnesförnimmelser, och jag skulle vilja säga, att allt vi känner och tänker är beroende av våra sinnesintryck och sinnesförnimmelser. För inte kan vi tänka (intellektualisera) eller känna (emotionalisera) något över huvud taget, utan att vare sig se, höra, lukta, smaka eller känna (i betydelsen beröring)?

Men förnimmelse har också betydelser som aning, förkänning, varsel, intuition, skymt osv.

I en bok jag läste (Olive igen av Elisabeth Strout) för två av karaktärerna en dialog om magiska ögonblick i livet, då man tycker sig ana det stora mysteriet… Svårt att i ord uttrycka det där, men jag kände igen mig. Jag har varit med om några få sådana tillfällen. Och det slog mig att ordet förnimmelse kunde passa bra för att beskriva det man känner och tänker i sådana lägen; det som egentligen inte går att beskriva med någon form av klarhet.

Det här fick mig att plita ner två små dikter. De handlar om ett sådant där magiskt ögonblick. Poesi ska ju vara en bra form för att uttrycka det outtryckbara… Det här är den ena; att läsas helt otidsenligt sakta och begrundande:

finnas till

att ha en förnimmelse av helhet
att känna sig vara en del av alltet
att förnimma kosmos i kaos
ögonblick av känslig insikt
sällhetsögonblick
att förnimma mysteriet
och inte finna mysteriet
skrämmande
att finna gåtan
trösterik
livets gåta
inte mitt eget liv
men att det finns liv
över huvud taget
allt detta före detta döda
som nu är levande
en stund
för att sen återgå
till det dödas rike igen
att det finns något
över huvud taget
att den tillfälliga anhopning
av molekyler
som jag kallar jag
och andra kallar du
finns till

lägg därtill
ännu mycket märkligare –
att jag är
medveten
om att jag finns till!

och att ovanför
och under mig
omkring mig
finns hela den stora
vida världen
hela universum

det är stort
rentav oändligt
stort