I huvet på Jörgen T
En knapp halvtimme kvar
på det gamla året
Mörkret har
sedan länge
lägrat sig
över staden
Än har inte raketerna
och nyårsskotten
riktigt börjat
skjuta blixtar
mot den kolsvarta
Boråshimlen
Finns något ljus
där på andra sidan
tolvslaget?
Tja…
Om den stora världen
är jag realistisk
pessimist
Om den lilla världen
är jag orealistisk
optimist
Ett lite bättre 2025
än 2024
tillönskar jag Er
kära bloggläsare
Ett någorlunda
Gott Nytt År
till Er alla!!!
Ok, jag vet, det är fel tid för ett inlägg som kräver tankeverksamhet så här på nyårsafton. De flesta av er läsare har väl kanske redan hunnit fyllna till lite grann vid det här laget. Eller så är ni upptagna av att laga mat eller av att äta den. Och av att umgås så det står härliga till, och prata prata prata… Troligen har ni det utomordentligt trevligt. Men va fan, ni kan väl läsa i morgon då, om ni har lust. Jag är inte lika upptagen av ovannämnda aktiviteter, utan funderar på lite av varje. (Lovar att återkomma med roligare inlägg närmare tolvslaget.)
Ok, ska försöka fatta mig kort i alla fall. Vi kan börja med Gustav Frödings dikt Idealism och realism (Nya dikter 1894). Sista strofen är ofta citerad:
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Ska man vara idealist eller realist? Är det rimligt att upprätthålla några som helst ideal i denna onda tid av krig och elände, klimatkris och massartutrotning?
Tja, vad vet jag. Brukar beteckna mig som realistisk pessimist, när det gäller den stora världen. Vissa smärre drag av idealism beträffande lilla världen finnes dock eventuellt. (Skratta inte, men jag är fullblodsidiotromantiker… )
Och så kommer jag att tänka på Don Quijote, Miguel Cervantes fantastiska roman från 1605. Där kan man säga att Don Quijote personifierar idealismen och Sancho Panza är realisten. Och det är ju väldigt förnuftigt att hålla på realisten Panza, och inte på galningen Don Quijote, som stormar väderkvarnar och kämpar för damer som inte finns, eller åtminstone inte vill veta av honom.
Men men men… Jag är svag för riddaren Quijote… Inte fan kan man vara tråkigt jordbunden realist jämt… Då är väl knappast livet värt att leva, eller?
Här ska ni få ett par tidlösa Quijote-citat att tänka på:
När livet självt verkar vansinnigt, vem kan då säga var galenskapen sitter? Kanske att vara alltför praktisk och pragmatisk är galenskap. Att ge upp sina drömmar – detta kan vara galenskap. Alltför mycket sunt förnuft kan vara urbota dumt – och kanske allra största idiotin: att se livet som det är, och inte som det borde vara!
För om Don Quijote ska sägas, att även om han inte gjorde stora ting, så dog han åtminstone av längtan att göra det.
Jag förstår så väl, att de flesta av er inte på något sätt är intresserade av någon utredning av hur ett distikon fungerar metriskt, alltså taktmässigt. Men, ledsen att säga det, det skiter jag i. Den här bloggen är ju trots allt mest till för att roa mig själv, eller hur?
Dessutom har det funnits ett flertal tidigare inlägg på denna blogg, med smärre rytmiskt pedagogiska syften, t.ex. det här, eller det här, eller det här, eller, inte minst, det här. Klicka er gärna tillbaka igen, öva, lek och lär!
Så så här funkar det alltså, enkelt uttryckt, om du vill skandera ett distikon, dvs. läsa det på ett överdrivet taktfast sätt. Tryck alltså till rejält på de fetmarkerade stavelserna:
Elegiskt morgondistikon
Sömndrucken trött och stum och uppfylld av nattens demoner
vakar jag matt i min säng, orkar inte gå upp.
DAM-da-da-DAM-da-DAM-da-DAM-da-da-DAM-da-da-DAM-da
DAM-da-da-DAM-da-da-DAM cesur/paus DAM-da-DAM-da-da-DAM
Likgiltigt fingrar mobiltelefonens lysande knappar.
Slumpmässigt finner Kvartal, Olas bokklubb jag hör.
Wong med Sixtensson och Victor Malm Vergilius dryftar;
Cerebral eufoni, ren litterär magi!
Mästerverk Aeneiden, därom äro de ense.
Men i vår onda tid, vem gitter läsa slikt?
En hexameterrad består av trokéer (ex: orkar/DAM-da) eller daktyler (ex: uppfylld av/DAM-da-da). Sammanlagt ska det bli sex/hexa tryck (stavelser där man trycker till, betonar) på raden. Men slutet av varje hexameterrad skall alltid bestå av en daktyl plus en troké (ex: nattens demoner/DAM-da-da-DAM-da).
Första raden i ett distikonpar är alltid en hexameterrad, men andra raden är en s.k. pentameterrad. Detta är förvillande, för också denna s.k. penta/fem-meter har sex tryckstavelser. (Benämningen kommer från antiken, som kvantifierade vers på annat sätt än genom tryckstarka stavelser.) Det utmärkande för pentameterraden i ett distikon är cesuren, eller pausen, mitt i raden. Första radhalvan slutar betonat, sen kort paus, varefter andra radhalvan också börjar betonat; exempel: Vakar jag matt i min säng PAUS orkar inte gå upp.
Slutet på raden är också annorlunda jämfört med hexameterraden; det är betonat (kallas spondé), liksom slutet av första halvan av raden, före cesuren/pausen.
Testa nu att skandera. Gick det bra? Jaja, hur det än gick så får ni här en belöning. Ni får läsa mitt storverk Drapa – småländskt hjälteepos, mestadels på hexameter och elegiskt distikon – eller Livet är en fest. Som ni kommer att märka är hela dikten (som behandlar hur det gick till anno 1967 i anslutning till lördagsdanserna på danshaket Riverside) avfattad på klassisk hexameter, förutom sista strofen, som är skriven på elegiskt distikon, exakt som Elegiskt morgondistikon ovan. Här är sista strofen:
Sorgligt, oändligen sorgligt, grymt det är att förtälja
Alla förhoppningar sveks, ingen följde dem hem
Fyllda av hopp drog de ut, men vände i ruelse åter
Bitterhets beska drank, bakfyllans surliga stank –
”Men, stor sak! Om en vecka!” de utbrista rörande ense
”Då bullrar var musketör, då brinner hoppet igen!”
P.S. Alla likheter med Nationalteaterns Livet är en fest är en ren tillfällighet. D.S.
underlig människa, ensling, enstöring, särling, original, stofil, excentriker, avvikare, konstig kropp, udda figur, kurre, prisse, krumelur, knäppskalle, mumrik, sonderling, uddamänniska, underlig kurre
användarnas bidrag: typ, mupp, bohem
Gillar det där ordet: kuf. Lika med en underlig gynnare, ibland kanske en nörd, som är besatt av något visst ämne, någon hobby eller liknande. Funderar ibland på min egen kuf-status. Är jag underlig på nåt sätt? Egendomlig? Ovanlig?
Tja, själv tycker jag att jag känns väldigt vanlig, men… När jag tänker på hur det var i morse, så tilltar mina misstankar om min egen kufiskhet.
Vaknade tidigt i morse, kunde inte somna om. Kände mig trött och matt. Ville inte stiga upp. Telefonen låg bredvid mig i sängen. Eftersom jag inte riktigt hade lust att läsa (torra ögon) så tänkte jag lyssna på nåt på telefonen. Råkade zooma in på Kvartal, en mycket bra internet-plattform med god information enligt mottot: tänk själv. Varken höger eller vänster.
På Kvartal finns bl.a. “Ola Wongs bokklubb”. Det är en podd, där Wong bjuder in ett par personer åt gången för att diskutera en specifik bok. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger, oftast med god behållning. Dock har jag undvikit det avsnitt där Wong skulle diskutera den romerske författaren Vergilius verk Aeneiden. En klassikernas klassiker, visst. Status i paritet med Iliaden, Odysséen, Den gudomliga komedin, m.fl. Men tråkig som fan, har jag alltid tänkt. Men nu fanns liksom inget annat tillgängligt, så jag tänkte att ok då.
Det blev en fullträff. Ola Wong besöktes i podden av Fredrik Sixtensson (prof. i grekiska) och Victor Malm (Expressens kulturchef). Dessa tre samtalade alltså om Aeneiden, och detta på ett sätt som verkligen fascinerade mig. De framstod som så kunniga, bildade, de spårade ut från ämnet på det mest intresseväckande sätt, med humor, vitterhet… Intellektuellt/cerebralt fyrverkeri var uttryck som jag associerade till. En ren njutning…
Så småningom kom jag upp ur sängen, och satte igång att googla på diverse ting som dykt upp när jag lyssnade på podden. Lånade Aeneiden som e-bok på Knallebiblioken.
Ännu mer: allt det här fick mig att själv hitta på ett elegiskt distikon, med morgonens poddlyssning som tema. Ok, jag är visserligen expert på sånt här, har doktorerat i metrik (alltså lika med verslära ungefär; rytm, rim etc.). Men ändå. Det är sannerligen många år sen jag präntade ner nån hexameter eller pentameter, det ska gudarna veta. Men nu blev det den här lilla ansatsen:
Elegiskt morgondistikon
Sömndrucken trött och stum och uppfylld av nattens demoner
vakar jag matt i min säng, orkar inte gå upp.
Likgiltigt fingrar mobiltelefonens lysande knappar.
Slumpmässigt finner Kvartal, Olas bokklubb jag hör.
Wong med Sixtensson och Victor Malm Vergilius dryftar;
Cerebral eufoni, litterär kvalitet, ja magi!
Mästerverk Aeneiden, därom äro de ense.
Men i vår onda tid, vem gitter läsa slikt?
Första raden i varje verspar är skriven på hexameter, andra raden på pentameter. Kanske återkommer jag och förklarar vad detta betyder, kanske inte.
Det väsentliga är att säga, att denna min morgon, som jag beskrivit ovan, det en riktig höjdarmorgon för min del! Jag njöt i fulla drag. Tänkte att är det inte fan i mej fuckinfantastic att jag kan gå igång så till den milda grad på nåt sånt här! Om någon tittat in i min påvra lägenhet hade denna någon inte sett nåt speciellt, snarare tvärtom. Fan vad trist det ser ut, den där gamle lönnfete 74-åringen som trynar i sängen, inte orkar upp… Osv.
Men inne i huvet försiggick det mängder av saker, det kan jag försäkra; tankar mest, men också en hel del känslor.
Så då blir min fråga: Allt det här lär väl göra mig till en tvättäkta kuf i alla läsares ögon, eller tror ni inte, kära läsare?
Jaja, det får vara som det vill med den saken. Jag är en tillräckligt gammal hund för att inte kunna lära mig sitta på nåt avgörande nytt sätt. Så är det och så lär det förbli.
I en stad inte långt från Tasjkent
Där en kärnkraftsolycka nyss hänt
Där bodde en krake
Med fyrbent stake
Dom kallade honom för “Advent”
Som sagt, grym limerick – i alla bemärkelser…
Omkring 73.000 amerikaner dör varje år pga överdoser av opioider, dvs. smärtstillande och rusframkallande preparat släkt med opium. 200 dör varje dag! Den mest dödliga drogen är fentanyl, hundra gånger starkare än morfin. Alla opioider är extremt beroendeframkallande, otroligt svåra att sluta med.
Serien Dopesick i SVT Play är en dramadokumentär, som handlar om hur läkemedelsföretaget Purdue Pharma genom samvetslösa lögner och reklam slår rekord i försäljningen av Oxycontin. Det är en mycket bra serie, både spännande och rörande. Var som sagt tvungen att se färdigt alla avsnitten (8) igår kväll; rena frosseriet. Är lite dagen efter idag, men det var det värt…
Smärta är en del av att vara människa.
Sorry to say, but I’m binge-watching the series Dopesick on SVT Play. It’s so fucking good I can’t get back to you until I’ve seen the final episode. Beware! Don’t look at it, or you’ll be caught too! It’s dangerous!