För vad skulle den annars med de här maskrosfröfallskärmarna?
Månad: maj 2025
Om ändar
Jo, allting har en ände, som saffa (=som sagt var). Nu har jag ju till och med vart (=varit) på Hebriderna. Det hade jag tjatat om i över ett år. Skulle åkt förra året, men det blev inte av. Till slut blev det av, och nu är det över. Det hade en ände med andra ord, ett slut.
Och likadant är det med kaffefiltren till exempel. Dom (de) är inte slut än i skafferiskåpet, men allt tyder på att de kommer att bli det. Eller ta det, slut alltså. För det var en stor hög från början när jag nyss hade köpt dom, och nu är det bara en liten hög kvar. Det kunde man aldrig tro från början, när man såg hur stor högen var. Och det går ju bara åt två om dan (dagen), för jag dricker bara kaffe två gånger om dan. Det märks knappt på högen att man har tatt (tagit) två filter. Men slut kommer dom å (att) ta, det är jag helt säker på.
För ingenting varar i evighet. Nä (nej), det har en ände. Det kan va (vara) en tröst att veta det ibland, när det är nåt (något) jävligt (illavuret) som pågår. Tatexempel (tag till exempel) dom här krigen som pågår, Ukrainakriget och Gazakriget. Dom kommer inte å pågå i evighet, även om det kan verka så. Fast det är väl en klen tröst förstås. Varenda dag tänker man att nu får ni väl för helvete (illvarmt ställe) sluta! Hur fan (Belzebub) orkar ni? Obegripligt.
Jag menar, jag tycker det kan va svårt nog å leva ändå. Till och med här på Trandared i Borås, utan större bekymmer än att man oroar sig för att Ivar vinner varenda gång i golfkrocket nuförtiden (med även det har en ände, he he…). Hur skulle det då inte va om man hela tiden måste hålla på och skjuta ihjäl folk eller oroa sig för att själv bli ihjälskjuten. Jag skulle inte orka med nåt sånt (sådant), det ska jag be å få tala om.
Och visst kan man bli lite otålig. Jodå, även såna som Putin (massmördare), Netanyahu (massmördare) o (och) Trump (på god väg) har en ände. Dom kommer att ta slut nån gång. Dom är dödens, helt enkelt. Men det tar ju alldeles för lång tid!
Men, och det är bäst å tillägga: efter alla ändor (ändar) så fortsätter det. Kanske inte på samma sätt förstås, men på nåt sätt så fortsätter det. Lika lite som att nånting nånsin har börjat från ingenting, lika lite slutar nånting nånsin utan att nånting kommer efter. För, som ni vet, även om formerna kan skifta så har ju allting alltid funnits och kommer alltid att fortsätta finnas.
På kort sikt har allting en ände, sen tar det slut. Mitt liv till exempel, rätt vad det är, vips (!) så tar det slut. Swish bom, så dör ja (jag) kan man säga. Men dom atomerna som jag består av fortsätter å finnas givetvis. Dom kanske slår ihop sej (sig) till nåt nytt, en maskros eller nåt, vad vet jag. Försvinner gör dom inte i alla fall.
På medellång sikt så rör sig allting i spiralformade vågor. Alla teser blir antiteser, pendeln svänger, ingenting är så ute som det som nyss var inne. Vad gäller det sköna läsandet o skrivandet (skönlitteraturen) till exempel så växlar förnuft å känsla. Ett tag tycker man det ska va realistiskt å sen ska det va romantiskt å sen realistiskt igen å så ändå romantiskt osv. Men varje gång realismen eller romantiken kommer tillbaka så är den lite förändrad, lite påverkad av vad som varit. Så det blir som en spiral, inte bara som vågor.
På lång sikt finns bara cirkelrörelse. På evighetssikt. För cirkelformen är ju evig. Tänk bara på min kompis Åke som skulle spela sketch med Siv Johansson tror jag det var (en av tvillingarna Johansson var det, det är jag säker på. Kan ha vart Maj också) när vi hade en sån där roligakvällenmedklassenföreställning. Han skulle gå in med Siv (eller möjligvis Maj då) å sätta sig framför allihop. Å så skulle han ta fram en ring å säga: “Min kärlek till dig är som denna ring, den har ingen ände.” Han blir röd i ansiktet varje gång man nämner det här, trots att det är minst sexti (sextio) år sen det hände. Å visst var det löjligt å ljug vad kärleken beträffar, han va ju inte ihop med Siv på nåt sätt (inte vad jag vet i alla fall). Men att ringen inte hade nån ände, det var ju helt sant, eller hur?
* * *
Så nu har jag alltså kommit fram till att det var lögn det jag skrev i början. Det är inte så att allting har en ände, utan det är så att ingenting har en ände.
Fast egentligen är båda delarna sant. Det är bara det, att det ena är på kort sikt och det andra är på lång sikt…
(Dom där tre prickarna betyder nog ungefär att fortsättning följer. Fast det tror jag knappt. Skulle va i tanken i så fall. Nåt mer skrivet i ändsaken blir det nog inte. Behövs inte när det nu ju ändå är klarlagt, en gång för alla, hur det ligger till med den saken [ändsaken].)

Skulpterad konst
Konst, i vid mening (litteratur, musik, bildkonst dans, film teater, etc.) är viktigt för mig. Dock brukar jag ondgöra mig över att jag inte har något speciellt förhållande till skulpturer. Skulpturer blir lätt livlösa statyer, i min ögon. Men det finns undantag förstås. Ett sådant är den fantastiska Käthe Kollwitz:

Att kunna få fram så mycket känslor ur den hårda stenen…

Ovanstående verk, i marmor, såg jag nyligen på Kelvingrove Art Gallery i Glasgow. Det gjorde starkt intryck. Många likheter med Kollwitz, insåg jag nyss. Denna information fanns att läsa:
This scupture was probably inspired by the death of Braecke’s cousin Pieter, who had seen a fishing boat sink in a storm in 1869. It focuses on the grief and anguish the fisherwomen must have felt as they helplessly watched their husbands and sons drown. The sculptor offers little hope, only solidarity in suffering.
Wives of Fishermen, 1914
Pierre Braecke
Marble
Är detta roligt?
Polisen söker sedan natten till tisdag efter en försvunnen kvinna hemmahörande i Skaraborg. Kvinnan ska senast ha setts i närheten av det tyska språkområdet där hon enligt vittnen balanserade på ett bindestreck mellan “sci” och “fi”. Kvinnan var vid försvinnandet klädd som en lindansös i vit trikå och vita ankelsockor av typen sockiplast. Missing Poets har kallats in i sökinsatsen som planeras fortsätta under onsdagen. Insatsledare Isabella Nilsson säger till Sveriges Radios utsända att man misstänker att kvinnan kan ha gått vilse i översättningen.
ur Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, 2025

(Ja, jag tycker detta är jävligt roligt, om ni undrar. Eventuellt återkommer jag med en analys av varför det är roligt [för att nu garanterat extrahera och destruera allt det roliga. För så går det om man försöker intellektualisera roligheter, men det skiter jag i…].)
Yngste ätteläggen redan två år fyllda
Tiden både kommer och går, den saken är klar. Och tempot är högt. Inte så lätt att hänga med för gamle farfar, som dessutom av filosofiska sinnesnärvaro-skäl har kommit fram till att man måste öva sig i långsamhet. Det går inte ihop.
Men sånt bekymrar föga den kaxige tvååringen Åke, yngsta barnbarnet. Han koncentrerar sig på att blåsa ut ljuset på tårtan, och äter sen upp alla hallonen innan nån annan fått chansen. Han är mycket nöjd med sitt kalas.
Uppskattad av vännerna
I Glasgow finns en imposant kyrkogård, kallad Necropolis. Den är väldigt viktoriansk, lejonparten av gravarna och gravmonumenten verkar vara från 1800-talet. Över 50.000 ligger begravda här.
En gravskulptur som sticker ut är den här:


På plaketten kan man i svensk översättning läsa: Restes av några av hans vänner som en hedersbevisning och tecken på deras respekt.
Jo jo, det må man säga. Vilka vänner! Och vilken respekt! Den där Charlie Tennant måste ha varit något alldeles extra; reko och hyvens så hälften kunde varit nog.
Han ser ut att ha det ganska gott där han sitter…

Stort stort vemod blandat med liten liten anspråkslös gnutta av hopp…
I’m tired of runnin’ ’round lookin’ for
Answers to questions that I already know
I could build me a castle with memories
just to have somewhere to go
Count the days and the nights that it
Takes to get back in the saddle again
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
And start talkin’ again,
when I know what to say
Lyssna en gång till, antingen på John Prine, eller på Aoife O’Donovan…
På sätt och vis ännu bättre…
Fast nja, jag vet inte. Bättre rent musikaliskt, absolut. Men med den här typen av låt… det tillför något att se så pass härjad ut som John Prine gör, att ha åldern inne, typ. Men jag blev ändå innerligt tagen av Aoife O’Donovan’s version av Blaze Foley’s Clay Pigeons. Hänvisar till mitt tidigare inlägg om denna låt.
Så här låter Aoife Donovan’s version:
Clay Pigeons
I’m goin’ down to the Greyhound Station, gonna buy a ticket to ride
Gonna find that lady with two or three kids and sit down by her side
Ride ’til the sun comes up and down around me ’bout two or three times
Smokin’ cigarettes in the last seat
Sing this song for the people I meet
And get along with it all
Go where the people say “y’all”
Sing a song with a friend
Change the shape that I’m in,
And get back in the game,
And start playin’ again
I’d like to stay but I might have to go to start over again
I might go back down to Texas,
Might go to somewhere that I’ve never been
And get up in the mornin’ and go out at night
And I won’t have to go home
Get used to bein’ alone
Change the words to this song
And start singin’ again
I’m tired of runnin’ ’round lookin’ for
Answers to questions that I already know
I could build me a castle with memories just to have somewhere to go
Count the days and the nights that it
Takes to get back in the saddle again
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
And start talkin’ again, when I know what to say
I’m goin’ down to the Greyhound Station, gonna buy a ticket to ride
Gonna find that lady with two or three kids and sit down by her side
Ride ’til the sun comes up and down around me ’bout two or three times
Smokin’ cigarettes in the last seat
Sing my song for the people I meet
And get along with it all
Where the people say “y’all”
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
Start talkin’ again
When I know what to say
Olämpliga fågelnamn
I USA och Kanada funderar man (en…) på att byta namn på 70-80 fågelarter! Det kan röra sig om fågelarter som fått namn efter enskilda personer, för att hedra dem. Men det kan också handla om namn som är kopplade till rasistiska eller sexistiska termer.
De svenska namnen på fågelarterna “lappuggla” och “lappsparv” borde kanske vara “sameuggla” och “samesparv”?
Nu tänker jag på vadaren roskarl… Stötte på en flock sådana på Barra nyligen. Det kan inte hjälpas att man grips av medlidande med de honliga individerna av denna art… Ska de också kallas roskarlar?
Jo jo, jag vet. Det har ingen betydelse vilket biologiskt kön dessa “roskarlar” har. Det är vad de identifierar sig som, som gäller. Handlar om vilket kön de känner sig som, ingenting annat. Om de känner sig som karlar har de naturligtvis all rätt att kliva in på herrtoaletten om de så vill, ingen tvekan om det. (Och vad gäller fåglar uppstår ju inte något problem, när fågelkvinnor ska försöka pissa i urinoaren. Hanliga och honliga fåglar pinkar, så vitt jag vet, på samma sätt.)
Men ändå. Låt oss säga att de kvinnliga roskarlarna faktiskt känner sig som kvinnor, ska de verkligen behöva tolerera att kallas roskarlar? Borde de inte heta roskvinnor, rosdamer eller rentav rosfruntimmer, eller nåt? (Vad är f.ö. motsatsen till “karl”?)
Här ser vi en manlig och en kvinnlig “ros-?”

Jag tvekar i denna livsavgörande fråga… Evad sägen I, kära bloggläsare?
Ha inte så bråttom…
Internet, alltså. Blir mer och mer övertygad om att avigsidorna med nätet, farorna, nackdelarna, särskilt med s.k. sociala medier, vida överstiger fördelarna. Men så händer det ju ändå gång på gång att man stöter på sånt man gillar, fynd, värdefullheter, sånt man inte visste innan…
I morse lyssnade jag på den australienske komikern, skådespelaren och musikern Tim Minchin. Han talade till studenter som tagit examen vid University of Western Australia; 9 Life Lessons kallade han talet.
Och jag tyckte det var så bra… Inte för att jag höll med om alla nio levnadsråden till fullo, men det var så bra gjort, så snyggt formulerat, så roligt. Och tonen i talet tilltalade mig så mycket; genomsympatiskt, smått självironiskt men ändå med stolthet…
Här är hans 9 Life Lessons i punktform:
1 You don’t need to have a dream. It’s ok to be micro-ambitious.
2 Don’t seek happiness. This is a futile pursuit…
3 Everything comes down to luck. Starting with your birth.
4 Exercise some…
5 Be hard on your opinions…
6 Be a teacher…
7 Define yourself by what you love…
8 Respect people with less.
9 Don’t rush
Håller med om det mesta. Roade mig med att översätta den nionde punkten:
- Ha inte bråttom.
Du behöver inte veta allaredan vad du ska göra med resten av livet. Jag menar inte att du ska sitta och röka brass hela dagen, men jag säger: ingen panik. De flesta människor jag känner som var säkra på sin karriärsväg redan vid 20 har medelålderskriser nu.
Jag sa i början av det här svamlet att livet är meningslöst. Det var inte ett nonchalant påstående. Jag finner det absurt: idén att söka efter ”mening” i en uppsättning omständigheter som råkar existera efter 13,8 miljarder års styrsellösa händelser. Att låta människor tro att universum har ett syfte för dem. Men jag är ingen nihilist. Jag är inte ens en cyniker. Jag är, faktiskt, ganska romantisk. Och här är min idé om romantik:
Du kommer snart att vara död. Livet kommer ibland att verka långt och hårt och, gud, det är tröttande. Och du kommer ibland att vara lycklig och ibland sorgsen. Och sen blir du gammal. Och sen dör du.
Det finns bara en förnuftig sak att göra med denna tomma tillvaro, och det är: fyll den. Inte filea den. Fyll. Den.
Och enligt min mening (tills jag ändrar mig), fylls livet bäst genom att lära sig så mycket man kan om så mycket man kan, av att vara stolt över vad du än håller på med, ha medkänsla, dela idéer, löpning (!), vara entusiastisk. Och sen finns det kärlek, och resande, och vin, och sex, och konst, och barn, och generositet, och bergsklättring… men allt det där vet ni redan.
Det är en otroligt spännande sak, detta ditt enda, meningslösa liv. Lycka till.
Tack för ordet.
Här kan ni läsa en utskrift av hela talet.