… som kanske bara (inte så bara!) lyssnat till Albatross, och tänkt: Vilken fantastisk låt! Och därvid missat att verkligen uppfatta texten (själv hör jag aldrig vad nån sjunger numera; måste kolla på nätet i efterhand), eller kanske störts av att den är på utrikiska (englisch). För alla er kommer här en frivers-textversion på svenska. Låten finns att avnjuta på sidorna Únderfúnder, Låtar från hemmastudion och Hemmamusikvideor.
Albatross
Albatrossen mäter oceanens vidd med väglöst, tidlöst mått Glider motståndslöst mot motvinden den dånande, vinande kommer från Kap Horn i fjärran väster i lättjefulla spiraler på väg mot det stormomflutna Kap Horn i öster cirklar runt södra polen in the roaring forties ursprungslöst mållöst
Nuddar Påskön gör en avstickare till Tristan da Cunha betraktar med neutral blick sin egen födelses klippa passerar utan ansträngning Macquarietröskeln överkorsar utan ängslan Sydpolarbäckenet villkorslöst viljelöst vilar på vingarna dit vinden vill eller inte vill
Vilar…
Blott den som förstått göra levandet till skön konst vilar motståndslöst i motvind
(Oj, kom på att det här inlägget nog snarast är en upprepning av Albatrossmagi… Men allt eländigt som sker i denna värld… Kände att jag måste ut och bort..)
Det här är ingen morgonhumla utan en eftermiddagshumla:
Upp kom jag i morse, men inte ut. I stället jobbade jag med en låt om humlan; hon som gör det omöjliga varje dag: egentligen för tung och för små vingar, men hon flyger ändå! Det är en hoppfull låt:
Morgonhumla
humlan mumlar slumrig för zum zum zum så möjligt hon kan så ut sin sömn vill dryga så dum så dum som tror sig kunna flyga
för tung för tung alldeles för tung för zum zum zum för vingar små att tumla rumla runt i himmel blå
men hu för regn och rusk utur moln så grå! och kyla därtill så näst intill olidligt ändå! humlande pumlande sin pollen- pernod
humlan fumlar zömnigt tankspridd för zum zum zum aååååå… vingar på tå för hej o hå o hur ska det gå?
flyger ändå… uti himmelen blå hallå hallå! knappt henne ens mer ett öga kan nå! hallå hallå flyger ändå ändå!
Jag utmanar alla – särskilt alla ni robotar som läser det här! Kan ni skandera (rappa) den här fibbledikten?! Det ska vara exakt, så att varje fetstilad stavelse får rejält tryck. (P) betyder ett extra mentalt slag under tystnad, för att fyrtakten ska gå ihop. Fyra fyrslagstakter eller fyrslagsräckor handlar det om. Ibland passerar stavelserna förbi jäkligt snabbt, och det gäller att förbereda nästa takt redan i slutet på den föregående, annars hinner man inte med! Vasa?! Ni fattar ingenting? Nå, men så sätt då igång och öva åtminstone, så kanske det klarnar så småningom. Ni får hjälp med kompet.
Jag är fibbla jag tralala (P) Jag står och fibblar mig vareviga dag (P) Och när som solen den går opp lysa gult jag får så brått När den går ner jag viskar: Mer! Jag vill ha mer! (P)
Denna blogg hade 340 “besökare” och 990 “besök” under gårdagen, enligt statistiken. Det är nytt rekord med god marginal. Jag drar slutsatsen, att det är nät-robotar i faggorna… Kanske AI-styrda, vad vet jag. Jag kan alltså inte se vilka besökarna är, bara deras antal.
Men om det är några därute som läser, och som inte är robotar, får ni gärna skicka en liten kommentar till detta inlägg: “Hej, jag är ingen robot.” Eller, lite mer underdånigt gentemot dem som snart tar över: “Hej, inget ont om robotar i och för sig, men jag är ingen.”
Ja, en bärfis till i bildarkivet alltså. Dock är det mig obekant vilken art det rör sig om. Så nu är jag osäker på om jag 5.997 eller 5.998 kvar att kryssa. Om någon känner arten, så please säg till:
Dagens lilla utflykt ställdes till Ryssby klint, beläget inom det så vittbesjungna (i Elfsborgs-låten bl.a.; fast jag tror de har bytt låt nu) naturområdet Rya åsar. Fanns till en början ingenting speciellt att se där. Den relativt fula (åtminstone obemärkta, till inga större sinnesrörelser lockande) staden låg där i sin håla som vanligt. (Ryssby klint är försedd med s.k. utsikt.) Gick en sväng. Trots allt inga kalhyggen eller granplantager inom synhåll. Åt detta måste man trots allt glädja sig, denna jämngröngrå dag.
Men så kom jag till en gammal träbänk. Den var strängt taget upptagen, såg jag. På bänken satt nämligen en rödbent bärfis / rödbent stinkfly (pentatoma rufipes) och vilade sig. Jag frågade om hen hade något emot att dela bänk med en homo sapiens. Fick inget svar, varvid jag så slog mig ner försiktigt.
Att det var just en rödbent bärfis – och inte någon annan av de cirka 6.000 arter som finns (!) – har jag klurat ut i efterhand. Visste också att bärfisar kan ge ifrån sig en obehaglig lukt (därav namnet, får man förmoda) om de känner sig hotade. Så jag uppförde mig ordentligt, försökte bara konversera lite försiktigt. Gick dåligt, fick inga svar. Då även min fråga, om huruvida vederbörande hade något emot att jag tog en bild av henom, förblev obesvarad, aktade jag icke för rov att ändock avfotografera min bänkgranne:
För nästan precis tre år sen mötte jag en släkting till den rödbente, en grön bärfis (palomena prasina). Den var också väldigt fin; såg ut så här (se inlägget En nymf i det gröna…):
I morse fick jag se på nätet att Robbie Robertson var död. Det gjorde mig smått sorgsen. Det är ju så, att ju äldre man blir, desto fler av ens hjältar går bort, vänner likaså. Min far blev 97, och ibland har jag tänkt lite slappt, att då kan väl jag också närma mig de hundra. Men är det nåt att sträva efter? Fan vet. Det är klart, är man frisk och så… men vid så hög ålder är risken rätt stor att man är mer eller mindre ensam kvar.
Men nu kom jag bort från mitt egentliga ämne: Robbie Robertson nämligen. Han var låtskrivare och gitarrist, mest känd säkerligen för att han var en viktig del i The Band, ett rockband under 60- och 70-talet som bl a stod för vad som senare kommit att kallas “Americana”, amerikansk rotmusik. Sin sista konsert spelade de på Thanksgiving Day, i november 1976. Den filmades av Martin Scorsese, och blev 1978 till en berömd konsertfilm med titeln The Last Waltz – en total kultfilm för min del. Jag har den på DVD, och minns att jag gjorde stora ansträngningar för länge sen, för att konvertera den till rätt DVD-format för mina amerikanska vänner. De fick den i present av mig, så att de skulle förstå hur riktigt bra amerikansk musik skulle låta.
Jag ser om den idag, till minne av Robbie R. Frapperande hur man på den tiden kunde stå på scen och spela och sjunga, och liksom låta musiken vara gott och nog . Man behövde inte vräka på med en h-es massa fyrverkerier och omkring-krimskrams som nuförtiden ofta anses nödvändigt. Melodifestivalen, eller Eurovisionen eller vad det nu heter, är största skräckexemplet.
Förutom Robbie R bestod The Band av Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel och Garth Hudson; alla från Kanada, utom Levon Helm som kom från Arkansas i södra USA. Och så gästades avskedskonserten av en mängd stora stjärnor, exempelvis Bob Dylan, Eric Clapton, Emmylou Harris, Joni Mitchell, Van Morrison, Ringo Starr, Muddy Waters, Neil Young. m.fl. I låten The Weight, skriven av Robbie R, framträdde gospelgruppen The Staple Singers. Dom var så bra att jag blev blixtförälskad i Mavis Staples på kuppen…
The Last Waltz börjar med att i stora bokstäver slå fast: THIS FILM SHOULD BE PLAYED LOUD! Efter en kort introduktion blir första låten i filmen sen den sista, alltså extranumret som avslutade konserten: Don’t Do It. Så jävla bra…
Jag kan verkligen rekommendera er att se filmen. Konstaterade dock att den inte går att streama gratis på nätet; kostar 39 spänn eller så. Det är den värd.
Annars är mitt favoritalbum med Robbie Robertson Storyville, från 1991. Bara topplåtar. Introt på orgel till första låten, The Night Parade, är så mystiskt och suggestivt att jag använt det i skolan som inspirationskälla för skrivande elever. Vad får du för associationer av det här? Vad inspirerar det här dig till att skriva?
Jaha, och nu så är han också borta. Vemodigt. Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld…
Jag läser Nonsensprinsessans dagbok av Isabella Nilsson. Den kom ut 2019, och nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2019. Bakgrunden är följande:
Men så här var det: Jag var väldigt sjuk. Jag hade tvångstankar och paranoida vanföreställningar, jag var fobisk, deprimerad, sömnlös, isolerad och min kropp var borttynande i anorexia. Jag var livrädd för mig själv, för min omvärld och för livet självt. Jag var så livrädd att jag bestämde mig för att jag inte vågade leva längre. Jag ville dö för säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan. Jag började tänka på den andra sidan som den säkra sidan. Jag började förbereda mig för att lämna in.
Men mamma övertalade mig att stanna vid hennes sida, de levandes sida, i Snälla Bara Ett År Till. […] Jag älskar min mamma. Så jag lovade att inte ta livet av mig under år 2016.
Här någonstans kommer den här dagboken in i bilden. […] Vem skulle trösta hjärnan när den var så nojig att den inte vågade ta sin lugnande medicin?
Jo, det skulle Nonsensprinsessan göra. Mitt alter ego, inre bokstavsbarn och andliga lekledare. Under 2016 passade vi min hjärna i skift. Vi löste korsord, lekte med ord, flätade rimflätor, slog språkkullerbyttor, bakade moralkakor, drog roliga historier, spelade sagospel för gallerierna, ordnade verklighetsutflykt, besökte alla de osynliga städerna; forntida hoppborgar och romantiska luftslott. Vi hjälptes åt, Nonsensprinsessan och jag, att med hjälp av Kreativ Sjukskrivning (ping: Försäkringskassan!) filtrera sjukdomshelvetet genom sagoskimmer och älvstoft, innan vi presenterade det för hjärnan i så att säga hyfsat hanterbara doser. Språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring. Vita lögner och rent nonsens: “When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing” (Beckett).
Boken är alltså en rent terapeutisk handling; based on a true story. Den innehåller, förutom korta utredande texter i början på var och en av årets tolv månader, en dagboksanteckning per dag under ett år. Här några exempel:
18 jan. Ekorexia. Vegeterande verksamhet för tillväxtkritiker.
25 jan. Livet som pågår en liten stund mellan trotsåldern och trotsalltåldern. Detaljerna som rafsar åt sig vad de kan, av betydelser och guldkanter, ur miss Universums smyckeskrin.
29 jan. Jag knölar in fågel Fenix i mikrovågsugnen och vrider på full effekt. Samtidigt: i Pandoras ask ligger Hoppet och övar sig i att tänka outside the box.
1 feb. Barfota och endast iför bärsärk ger jag mig av för att bygga en bombsäker flickbunker, ett Barbiebarsebäck med kärnkraftsomstrålade kawaiikatakomber i vars knallpulverkapslar den androidavlönade arbetskraften kan ligga vaken och grubbla i varsin vallmoartificiell bubbelgumsbubbla.
3 feb. Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.
Allt är inte bra. Men en del är rent genialt, tycker jag. Och bakgrunden till boken är otvivelaktigt fascinerande. Passar mig bra att läsa också, eftersom synen på mitt högra öga är så där, och eftersom jag har svårt att koncentrera mig på långa, feta romaner (somnar lätt).
Metaforisk representation av min för närvarande läshastighet.
