I morse fick jag se på nätet att Robbie Robertson var död. Det gjorde mig smått sorgsen. Det är ju så, att ju äldre man blir, desto fler av ens hjältar går bort, vänner likaså. Min far blev 97, och ibland har jag tänkt lite slappt, att då kan väl jag också närma mig de hundra. Men är det nåt att sträva efter? Fan vet. Det är klart, är man frisk och så… men vid så hög ålder är risken rätt stor att man är mer eller mindre ensam kvar.
Men nu kom jag bort från mitt egentliga ämne: Robbie Robertson nämligen. Han var låtskrivare och gitarrist, mest känd säkerligen för att han var en viktig del i The Band, ett rockband under 60- och 70-talet som bl a stod för vad som senare kommit att kallas “Americana”, amerikansk rotmusik. Sin sista konsert spelade de på Thanksgiving Day, i november 1976. Den filmades av Martin Scorsese, och blev 1978 till en berömd konsertfilm med titeln The Last Waltz – en total kultfilm för min del. Jag har den på DVD, och minns att jag gjorde stora ansträngningar för länge sen, för att konvertera den till rätt DVD-format för mina amerikanska vänner. De fick den i present av mig, så att de skulle förstå hur riktigt bra amerikansk musik skulle låta.
Jag ser om den idag, till minne av Robbie R. Frapperande hur man på den tiden kunde stå på scen och spela och sjunga, och liksom låta musiken vara gott och nog . Man behövde inte vräka på med en h-es massa fyrverkerier och omkring-krimskrams som nuförtiden ofta anses nödvändigt. Melodifestivalen, eller Eurovisionen eller vad det nu heter, är största skräckexemplet.
Förutom Robbie R bestod The Band av Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel och Garth Hudson; alla från Kanada, utom Levon Helm som kom från Arkansas i södra USA. Och så gästades avskedskonserten av en mängd stora stjärnor, exempelvis Bob Dylan, Eric Clapton, Emmylou Harris, Joni Mitchell, Van Morrison, Ringo Starr, Muddy Waters, Neil Young. m.fl. I låten The Weight, skriven av Robbie R, framträdde gospelgruppen The Staple Singers. Dom var så bra att jag blev blixtförälskad i Mavis Staples på kuppen…
The Last Waltz börjar med att i stora bokstäver slå fast: THIS FILM SHOULD BE PLAYED LOUD! Efter en kort introduktion blir första låten i filmen sen den sista, alltså extranumret som avslutade konserten: Don’t Do It. Så jävla bra…
Jag kan verkligen rekommendera er att se filmen. Konstaterade dock att den inte går att streama gratis på nätet; kostar 39 spänn eller så. Det är den värd.
Annars är mitt favoritalbum med Robbie Robertson Storyville, från 1991. Bara topplåtar. Introt på orgel till första låten, The Night Parade, är så mystiskt och suggestivt att jag använt det i skolan som inspirationskälla för skrivande elever. Vad får du för associationer av det här? Vad inspirerar det här dig till att skriva?
Jaha, och nu så är han också borta. Vemodigt. Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld…
Liked this post? Follow this blog to get more.