Min Blogg

57 procent av universitetsstuderande i Storbritannien säger att de lider av mental ohälsa. I Sverige får en tiondel av befolkningen antidepressiva läkemedel som gör dem känslomässigt avtrubbade och dämpar sexualdriften. Liksom i fallet med ADHD- och autism-industrin menar kritikerna att samhället sätter in medicin mot diagnosen människa.

Som ni säkert alla har märkt, så är Ers Undertecknad (åh, älskar det där uttrycket! tror jag kommit på det själv – eller har nån sett det nån annanstans?) en synnerligen intelligent människa. Han är bra på att skriva, bra på språk överhuvudtaget. Han är bra på att plugga in saker och sen rapa upp dem på ett prov. Därför gick det bra för honom i skolan. Att sedan tänka kring dessa inpluggade fakta, att dra slutsatser, ja, då blir det genast svårare naturligtvis. Men jo, har är hyfsat bra på detta också. Han är inte en obildad rå sälle, utan strävar efter bildning i vid mening. Han tycker om att lära sig och försöka förstå, att få grepp om saker och ting.

Tilläggas bör dock för det första, att intelligens är ett svårdefinierat begrepp. Ingår exempelvis förmågan att bete sig rätt, och välja rätt strategi för att lösa praktiska uppgifter? Ja, i så fall är vår käre bloggist en dumskalle, skulle jag vilja säga. Han har svårt för slikt. Det märktes redan i barndomen, då han var väldigt sen med att lära sig knyta skorna, torka sig i rumpan, etc.

Kanske är det inte att ta i för mycket att påstå mannen i fråga lider av partiell idioti, mitt i all sin tankeförmåga. Hur han än försöker begriper han sig t.ex. inte på vissa ekonomiska begrepp. I åratal har han, som ordförande i en bostadsrättsförening med stort ekonomiskt ansvar, exempelvis försökt fatta vad begreppet ”avskrivningar” innebär. Omöjligt, tycks det. Han anar vad det är, men fattar inte vad det innebär.

Inte heller greppar han hur det kan vara möjligt, att (som 99,99 procent av alla politiker säger) förena ständig tillväxt, ja t.o.m. en exponentiell ökning av vår materiella förbrukning av en massa skit (typ rövkliare av plast); hur det således går till att förena en dylik oändlig tillväxt med Jordens ändliga resurser, i evigheternas evighet, amen.

Men ok, vi lämnar de där smärre avvikelserna. De är ju ändå futiliteter i sammanhanget; på det stora hela är ju eder gode bloggör en smart jävel (om uttrycket tillåts), det kan vi vara överens om. Är detta faktum då enbart till båtnad för honom (och eventuella närstående)?

Alls icke, om man ska tro en artikel i Dagens Nyheter jag nyligen läste, med rubriken: Därför blir du olycklig av att vara intelligent, av Kristofer Ahlström (DN 13/12). Studier visar, får man veta, att intelligenta människor tenderar att vara mer deprimerade än vanliga tokdårar och byfånar. Orsaken skulle vara att de kan se klart hur djävulusiskt illa allting är ordnat i världen. De säger sig oupphörligen, att är man optimist när det gäller hur det ska gå för mänskligheten, ja då har man helt enkelt inte läst på tillräckligt.

Intelligenta snubbar och snubbor inser hur komplicerat allting är. De fastnar då lätt i typiskt akademiskt handlingsförlamade resonemang av typen “å ena sidan – men å andra sidan…” (jfr Dostojevskijs källarman i Anteckningar från källarhålet).

Och visst, vi känner igen vår bloggerare i mycket av ovanstående karakteristika. Visst, vemod är hans grundtillstånd. Och ja, han funderar återkommande på om han borde beskrivas som en typisk misantrop (människan är den djurart han är mest skeptisk till; se tidigare inlägg).

Men ändå, och lik förbannat, rätt ofta har det funnits fog för att beteckna J.T. Larsson som ”en glad skit” eller liknande. Han kombinerar stundom sitt vemod och sin misantropi med en lycklig kortsynt ytlighet. Om han inser hur jävligt det mesta är i världen, hur i grunden tröttsamt jobbiga de flesta människor är i sina sinnesslöa aktiviteter – så ser han kanske också smarta vägar ut ur sina nedstämda tillstånd. Han kan t.ex. få för sig att skriva en kåserande text om huruvida intelligens ovillkorligen är kopplad till depression…

Den intelligente ser inte bara hur illa och svårt det är med det mesta, han bör också ha bättre förutsättningar att finna metoder att ta sig ur sina misstämningar, eller till och med motverka att de uppstår. Han har möjligtvis fantasi och kreativitet att tillgå, ett levande, nyansrikt språk att uttrycka sig med i tal och skrift…

Jag (vem fan är “jag” här?) är inte obekant med hur J.T. Larsson tänker. Han finner en njutning i att försöka vidga sin bildning, och försöka förstå något av det kaosomgivna kosmos vi lever i. Jag vet att ett av hans motton lyder: livet är ett kunskapsäventyr! (floskelvarning). Bara en sån sak…

Det kan nog finnas en viss koppling mellan intelligens och depressivitet, det skall icke förnekas. Men de individuella undantagen som bekräftar regeln äro legio. Ers undertecknad utgör sannolikt åtminstone understundom ett av dem.

Slipa slipa slipa, slipa slipa vägg
Värpa värpa värpa, värpa värpa ägg
Tänja sig och vänja sig vid ledan och tristessen
Förtränga känslan av att vara utestängd från festen
Tugga i sig livet om än det smakar skit
Man haver ändå baxat det från då till ända hit

(fritt efter Kjell Höglund)

Natten till måndag lyssnade jag på radioprogrammet Godmorgon världen. I det avslutande kåseriet pratade Emil Jensen om vår föraktfulla syn på andra djurarter, så som denna kommer fram i en mängd språkliga uttryck: din åsna! ditt svin! alla män är djur osv. Bland det värsta han kunde komma på var: Det här suger elefantröv! Onekligen ett mustigt misstänkliggörande av något man ogillar skarpt!

Uttrycket var nytt för mig. Lagrar det nogsamt, så jag kan aktivera det i rätt situation. Det är kraftfullt. Får sin kraft från två källor, som jag ser det. Dels är ju substantivet röv osedvanligt rått och vulgärt (där ligger exempelvis arsle i lä). Dels tror jag det faktum att en elefantröv är så ofantligt stor spelar in. Man tänker sig att det luktar mer från en elefantröv än från, säg, en musröv.

Jensen försökte ta udden av det hela genom att hävda att elefantrövar var det gulligaste som finns. Vi skulle överhuvudtaget sluta vända oss till djurriket när vi söker nedsättande uttryck och skällsord, tyckte han. Det vet jag inte om jag håller med om… Visst, det värsta djuret av alla är förvisso människan själv, det är sant. Men det är ändå ganska biologiskt naturligt att tycka att en egna arten är bäst, och se ner på alla andra. Svinaktigt, absolut, men va fan…

Nåt kraftfullare och mer nedsättande sätt att uttrycka sitt ogillande än: Det här luktar tamjefan elefantröv!, ja, det får man leta efter. Jag längtar efter att få pröva det…

Säg att man skulle träffa på den där Vladimir Putin vid nåt tillfälle. Då skulle man kunna utbrista (om man inte var rädd om livet): Hör du Vladimir, det där ni håller på med i Ukraina, det stinker elefantröv lång väg! (Kunde ju passa fint och kännas skönt, även om jag nog tycker Putin själv mer påminner om en plufsig blekfet manetröv, än en mäktig elefantröv.)

Här ett par bokstavliga bildbevis för att ge kraft åt det bildliga resonemanget ovan. Den fotografiskt välfångade, gigantiska elefantlurken bär syn för sägen…

• 

• 

Ers Undertecknad tillkämpade sig igår kväll förtjänstfullt den ärofulla titeln Tomtekrocketmästare. Han bemästrade bäst den trixiga hinderbanan nere i Biblioteksmuseets källarkorridorer. Tävlingen gick ut på att med hjälp av en krocketklubba så snabbt som möjligt förflytta ett krocketklot förbi ett antal hinder. Bankonstruktör var Bibliotekmuseichefen själv, Tommy Olsson. Min tid blev 1 minut, 8 sekunder (plus några tiondelar), och underträffade därmed med cirka 2 sekunder den näst bäste. Bäst när det gäller gäller!

Ett i sanning rekommendabelt sätt att kultivera fritiden!

• 

• 

• 

Till tjusningen med den spännande tävlingen bidrog i avsevärd grad den småputtermysiga museimiljön:

• 

• 

• 

• 

Eller rättare sagt: så som Ers Undertecknad associerade och uppfattade bilderna:

Bild A passar ihop med tolkning 3: Where is Thelma?. Jag associerar till den fantastiska filmen Thelma and Louise, en roadmovie med två revolterande kvinnor i centrum. Det var Louise som körde bilen, Thelma åkte med. På bilden här syns en ensam förare, Louise, och man undrar förstås: Var är Thelma? Dessutom slutar filmen tragiskt, såväl bilen som kvinnorna i den går åt helvete, vilket associerar väl ihop med det rostiga bilvraket på bilden här.

Bild B får mig direkt att tänka på: 10 Final Relaxation. Är det nån gång man får vila så är det väl efter döden. Skelettet intar också en väldigt relaxad position, med utbredda armar och ben. (Bilden från Skeleton Coast, Namibia, Africa.)

Bild C, en liten flicka i Lunds domkyrka, uttrycker i mina ögon med hela sitt kroppsspråk och minspel tolkning 9, Sorrow and Sadness. Jag blir sorgsen när jag ser henne.

Bild D, herr och fru Lejon, lägger huvudena mot varandra med stor, stilla ömhet. Passar med tolkning 2: Tenderness.

Bild E:s framåtlutade, flygande figur, med armarna utefter sidorna får mig att tänka på en av världens urtråkigaste tv-sporter, nämligen backhoppning (minns med leda Plex Pettersson från Garmisch Partenkirchen på Nyårsdagen…). Dock saknas ju skidor; alltså tolkning 1: Skidlös backhoppning.

Bild F med det lilla barnet (min systerdotterson Alfred f.ö.) som greppar den glänsande julgransglaskulan som lyser i det magiska julaftonsdunklet… Ja, det representerar tolkning 8 Förundran för mig. Tänk när man var liten med hela världen kvar att upptäcka…

Bild G parar jag naturligtvis ihop med tolkning 5 Frozen Dinosaur. Det är nånting med positionen och den långa halsen och benen. Jag har nyss sett serien Life on our Planet på Netflix, med gott om dinosaurier i. Kan vara påverkad av den.

Bild H föreställer egentligen ett par billyktor på Gånghestervägen en mörk novemberkväll. Men med hjälp av min fantastiska bildbearbetning associerar betraktaren snarare till nåt sorts hotfullt vilddjur. Därför passar tolkning 4 perfekt, inledningen till Gunnar Ekelöfs dikt Höstsejd ur diktsamlingen Dedikation (1934): Var stilla, var tyst och vänta, / Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer…

Bild I är från samma fototillfälle som Bild H. En gatlykta har fått avsiktlig oskärpa av den konstnärligt sinnade fotografen (J.T.), och dessutom bearbetats en smula i datorn efteråt. Resultat: Får mig att tänka på ett mänskligt Embryo, tolkning 6 alltså. Livets allra första början…

Bild J, med sin taggtråd i ett vitt ingenting, associerar jag fritt till taggtrådsinspärrat koncentrationsläger. Och koncentrationslägrens koncentrationsläger är väl förintelsens Auschwitz. Inskriptionen över ingången till Auschwitz var som bekant det falskt hoppingivande: Arbeit macht frei. För att apostrofera det lögnaktiga i inskriptionen lägger jag till ett nicht: Arbeit macht nicht frei, tolkning 7.

Häromsistens (vilket härligt adverb!) var jag bio och såg : And the King Said: What a Fantastic Machine! Det var en dokumentär-film som handlade om bildens historia och bildens roll i vår värld, från första fotografiet 1828 fram till vår bildnedlusade samtid. Uppskattningsvis en biljon bilder tas varje dag med våra mobiltelefoner, vi översköljs av bilder på sociala medier. Vi manipuleras lätt av bilder. Filmens regissörer, Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, vill bidra till ökad medvetenhet om bildens roll i våra liv. Vi måste bli bättre på att (kritiskt) tolka bilder, menar de.

Jag vill med detta inlägg dra mitt strå till detta angelägna projekts stack (alla projekt har ju en stack som man kan dra strån till; har ni tänkt på det?). Här får ni först 10 bilder att beglo och uppleva:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sen får ni 10 verbala bildtolkningar som ploppade upp i min hjärna när jag studerade bilderna. Jag är nyfiken på om vi associerar på samma sätt, ni och jag (eller om jag verkligen är så egendomlig som jag stundom uppfattar mig / uppfattas som). Vilken bildtolkning tycker ni passar ihop med vilken bild? Skicka gärna in svaret som en kommentar. Jag ska publicera min ihopparningsrad så småningom. Observera att det inte är frågan om något rätt eller fel här. Subjektivitet råder – eller möjligen sannolik intersubjektivitet (alltså att vi ändå tenderar att uppfatta någorlunda lika som grupp).

1 Skidlös backhoppning
2 Tenderness
3 Where is Thelma?
4 Var stilla, var tyst och vänta, / Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer
5 Frozen dinosaur
6 Embryo
7 Arbeit macht nicht frei
8 Förundran
9 Sorrow and sadness
10 Final Relaxation

Ja, fråga inte mig varför dom valt att heta nånting så knepigt… Men dom är bra, jäkligt bra! Musiken dom spelar är i en genre som inte är min på något sätt. Men jag har lärt mig att gilla flera av deras låtar skarpt. Jag har vidgat min vyer och bildat mig… Här en video med låten DBLT (uttytt: Don’t Be Like Them):

Bra låt, fantastiskt band! Eminenta musiker, inte minst gitarristen…

I april 2o16 besökte jag Kataloniens huvudstad Barcelona. Huvudmålet med resan var att gå på El Clásico, match mellan Barcelona Football Club och Real Skitmadrid. Det gjorde jag, trots att biljetten kostade 3-4.000 kr, minns inte exakt. Och visst var det en upplevelse att befinna sig på fotbollsstadion Camp Nou, tillsammans med ca 100.000 andra fotbollsfans, trots att Barca förlorade med 2-1.

Men den största upplevelsen i Barcelona var nog ändå att besöka La Sagrada Familia, den stora kyrkan, Antoni Gaudís verk. Påbörjad 1882, beräknas vara färdigbyggd 2026, 100 år efter Gaudís död.

Vet mig aldrig ha blivit så tagen av en byggnad, ett arkitektoniskt verk. Det var något med höjden, taket däruppe, en sådan rymdkänsla, ett sådant lyft… magiskt… jag vet inte. Det var en helig stund, att få ströva omkring därinne (trots att basilikan var fylld med jobbiga turister (av vilka jag var en); den heliga familjen är Spaniens största turistmål, med fem miljoner besökare årligen.

Här en bild av innertaket (se Flickr för mer bilder):

När besöket i Sagrada Familia var över, gick jag ut och skrev en limerick att skicka till min gode vän Georg (En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror / mot konungen jaget som härskar över dem):

En snajdig filifjonka från Barcelona
Om sin dygd intensivt tycktes måna
Att hennes fästman, alltså Näcken
Därvid dränkte sig i bäcken

För säkert 20 år sen skrev jag en låt, som numera kallas Rejäl runda (texten här). Den handlar om en man som tröttnar på sin deprimerande vardag och bara ger sig iväg. Det blir en rejäl runda, ett varv runt jorden helt enkelt. Den här idén fanns inom mig under lång lång tid, inte så mycket för att jag var trött på vardagen, utan mer som en dröm att uppleva Jordens storhet, och, inte minst, dess klotform. Att konstatera att man verkligen kom hem igen så småningom om man envist reste åt samma håll hela tiden. Som väl är bekant för de flesta av mina läsare, så förverkligade jag den här drömmen till slut. Mellan 7 okt 2016 och 4 april 2017 reste jag Jorden runt utan att flyga.

Låten Rejäl runda resulterade i en resa, kunde man påstå; verket omvandlades till liv, kunde man hävda. Vanligare är säkert motsatsen, att liv blir till verk alltså. Och så har det också blivit i mitt fall. Min Jorden runt-resa har avsatt ett ganska stort antal texter och även några låtar (i några fall flera år efter att jag kommit hem). Ett bra exempel är Point of no Return (texten här), som sammanfattar hela reseförloppet, och tematiserar det märkliga i att om man reser åt samma håll hela tiden runt ett klot (som Jorden t.ex.) så kommer man till en punkt där man utan att ändra färdriktning plötsligt inte längre är på väg bort, utan på väg hem!

Visst är det märkligt detta, eller hur!

Kom att tänka på det här i samband med nästa Soggy-gig, som blir ikväll, på Kom Musik & Bar i Göteborg (Karl Johansgatan 152). Kanske kommer vi bl.a. att spela de här två låtarna där. VÄLKOMNA om ni har vägarna förbi!