Min Blogg

Koltrastens våta dröm

När jag fick se denna giant worm slog det mig genast: Att finna och få tag på en sån bautamask måste väl vara en koltrasts ultimata våta dröm! Tänk, mat för en hel månad (eller åtminstone en vecka) på en gång. Kanske funderingarna trängde sig på: stuva, sylta, safta, stycka, frysa in, salta? Hur bevara denna gudagåva för familjen? Men ändå, fyndlyckan… Var det så här guldgrävarna i Klondyke kände sig när de funnit den där once in a lifetime-guldklimpen…?

Masken (som inte ryms i maskabôllen, dvs, maskburken) återfinns i den ecuadorianska molnregnskogen, där jag just nu befinner mig. Stentufft program idag: upp klockan fem utan frukost, en timmes skumpfärd på urusla vägar till det här stället:

Där stannade vi i två timmar och beskådade och fotade ett stort antal overkligt vackra fåglar; bergstukan t.ex. Kolibrier svävade omkring överallt. (Att de var så många och så nära hade förstås mycket att göra med att de fick mat här; bananer, sockerlösning för zumzum-kolibrierna, m.m.)

Sen tillbaka till Bella Vista, där vi bor, via ytterligare en timmes njurbälteskrävande bilfärd. Frukost klockan nio. Sen tre timmars vandring med guide i regnskogen. Varenda liten uppförsbacke får mig att flåsa som en blåsbälg i den tunna, syrefattiga höghöjdsluften.

Efter lunch drar jag mig totalt utpumpad tillbaka till en stunds horisontalläge. Sen gäller det att ta hand om alla hundratals bilder; spara ner dem på extern hårddisk.

Och nu sitter jag här, i restaurangen där det finns wi-fi, och skriver det här. Klockan närmar sig sex på kvällen, och mörkret sänker sig. Hård men multumligt givande dags färd mot natt…

Molnregnskog är, som namnet antyder, regnskog uppe bland molnen; runt 2.000 m.ö.h. Ser ut så här:

Till sist en bild på ett av världens svåraste fågelfotoobjekt, en kolibri. De är så otroligt snabba, supersvåra att fokusera. Men den här lilla juvelen är fotograferad med min mobiltelefon, på några decimeters avstånd! Inte illa (om än bildkvaliteten inte är den bästa).

Long Time No See

Nej, kära bloggläsare, jag är inte död! Jag har bara tillbringat fyra utomordentligt fina dagar i Amazonas djungel i Ecuador, utan internet. Mitt ressällskap (6 pers) och jag gästade en lodge vid Tiputinio-floden (biflod till Napo-floden, som är ett av Amazonflodens största biflöden). Den drevs av quicha-folket, i sann ekologisk anda (förutom starka motorer till kanoterna; behövs när motströmmen är stark). Superbra guidning; fick reda på allt värt att veta om fauna och flora och quichafolkets kultur. Supergod mat dessutom. Mellan 20 och 30 grader varje dag. Regn ibland, sol ibland.

Någon kontakt med omvärlden hade vi inte, som sagt (skönt). Men jag vann blåsrörstävlingen, kan jag avslöja. Träff på den fiktiva fisken på första blåsningen (o-förgiftade pilar). Här en bild på reskompis Tomas när han prövar på att blåsa. Vår guide Ramon hjälper till att hålla upp det 3-4 meter långa blåsröret.

Nu i molnregnskog några mil norr om Quito. Fullt med kolibrier, men regnet öser ner…

Mot Chimborazo!

Chimborazos topp, den punkt på jordens yta som befinner sig längst bort från dess kärna.

Ja, jag tyckte det var en smaskbraskande rubrik: Mot Chimborazo! Nu ska jag inte på något sätt kliva upp på denna utslocknade vulkantopp, inte alls. Därtill är åldern för hög och astmatismen för svår. Men faktum är att vi (liten fotoresegrupp) på vår resa till Ecuador skall ta oss upp till 4.800 meter över havet (med buss), med option på 5.000 meter medelst apostlahästarna, för den som är hugad därtill (jag är ohugad). Från denna punkt skall vi kunna betrakta Chimborazo på närafjärran håll (såvida nu inte alltihop är insvept i moln förstås). Resan startar tidigt i morgon bitti.

Kom att tänka på gamle Ekelut och hans undersköna dikt Eufori, som jag ofta gör när jag ska iväg nånstans lite längre. Saxar ur den:

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
[…]
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

Med ena benet i Ekelöfs dikt skaldar jag så för kvällen:

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa,
nej, det är sista kvällen före en lång, lång resa
Jag sitter vid kvällsvardsbordet med resterna av den krämiga kokosgryta
med spenat och kikärtsfräs som jag tillredde igår
Jag har biljetten i ryggsäcken och äntligen nästan allt packat
Jag kan förvisserligen ana de fjärran ländernas närhet
förnimbara genom magpirr i den högre skolan bl.a.
Huvet är fullt av detaljerade hugskottspolar hit och dit
om vad jag inte får glömma att komma ihåg
Och visst är allt (vad nu det är för nåt?) till stor del i allt,
på en gång på många sätt både sitt slut och sin början
visst är här och nu på Söderljungsgatan både min avfärd och min hemkomst
[…]
Och visst är allt (en hel del i alla fall)
åtminstone något mer åt outsägligt och nära-hållet
än det outsägligt och fjärran-läge
det (allt, alltså) annars med förkärlek intar

Men låtom oss nu inte på något sätt
ta ut något i förskott
Var dag har nog av sin egen glädje

Om cirklars rubbande

Det har nu gått tre (!) dagar sen mitt förra inlägg på denna blogg. Det hör inte till vanligheterna att det dröjer så länge. Har källan sinat? undrar ni kanske (liksom jag). Ja, kanske det, vad vet jag. Men det kan också ha att göra med att jag just nu laddar för en resa till Ecuador. Flyger nu på fredag, kommer hem 5 februari, om allt går som planerat. Det är en del att tänka på, typ.

Och så hoppas jag förstås att denna resa skall rubba mina invanda, alltmer icke kreativa cirklar. Det är ett av skälen till att resa överhuvudtaget, menar jag. Cirkelrubbningar kan leda till perspektivskiften, i sin tur ofta en positiv bildningsfaktor. Jo, jag reser faktiskt för att bilda mig… (hur jag definierar bildning kan vi återkomma till).

Alltnog, dessa tankar fick mig att tänka på en liten essä jag skrev för 20 år sen, 2003 (publicerad i BT, när det begav sig), om just cirklars rubbande. Den tillkom efter ett besök down under, i Australien, på andra sidan jordklotet. Ok, så långt bort ligger inte Ecuador, bara precis på ekvatorn, som namnet säger. Men ändå, nog ska det vara tillräckligt för att lyfta från fesoset och januariregnandet här hemma.

Här kommer texten från anno dazumal:

AustralienEttKort

Gammal skåpmat?

Min dators hårddisk är en näst intill outtömlig källa till diversigheter; ömsomt högkvalitativt, ömsomt skåp-, alternativt skräpmat. Just i ögonblicket digitalsnubblade jag över en dikt, som skrevs på första lastbåtsetappen på min jordenruntutanattflygaresa, från Hongkong till Auckland, och sedan också publicerades på min reseblogg under rubriken Ute på havet.

Dikten spårar visserligen ur i någon mån, kan man hävda, frotterande sig i allsköns vulgariteter. Men det är den inte ensam om; likalunda gjorde sig den gode Carl Michael Bellman skyldig till mången gång; så t.ex. i Fredmans epistel n:o 80, som inleds elegant med lillfingret i vädret, men slutar i ett smaskigt samlag mellan (“samlag mellan…”, heter det så?) Ulla Winblad och Mollberg. Tilltagande närhet till Gustav III:s hov för Bellmans del gjorde det mer och mer nödvändigt att maskera snusket medelst blomsterspråklig elegans.

Alltnog, här följer dikten jag talar om ovan:

Jag måste dra ut

Jag måste dra ut på havet igen, till vindens och vågornas land
som flyger och far som de vill och behagar till himmelhorisonternas rand
en båt av bark, ett segel av lärft, det är allt vad en mänska behöver
en kasse med öl, lite brunrom därtill, det räcker så väl och blir över

Nå men mat då, något att stoppa i krävan får seglarn väl inte förglömma?
Inte är det väl vist att med magen mullrande tom under stjärnorna drömma?
Jomenvisst, med skeppskorpor skadar nog ej att omsorgsfullt fylla vår skans
Skorpvivlarna knackar vi ut på vår durk till att tråda en ysterlig dans:

Femton vivlar på död mans kista, tjolahej och en flaska med rom!
Sitt nu inte på land där och vela, släng dina måsten och kom!
Så sätter vi segel och rullar och rollar oss ut på de vidaste haven
dit där ingen landkrabba nånsin har legat och feset på nedersta laven

Skepp ohoj! Kast loss! Skjut ut alle man och kölhala kölsvinets akter
Ryck upp dig och ta dig i kragen ta mig fan och visa dina sjömannatakter
Njut av stunden, f-k eftertänksamhet, f-k tomorrow’s beslut
Sip your whisky, smoke your cigs, tills djävulen själv tittar ut

Och natten gick hän och det grydde till dag och de seglade, seglade ständigt
Bort från demonerna, bort från allt jävelskap, bort från allt jämmerligt eländigt
Allt vad som fanns, det finns inte mer, natten är dagens mor
Snyt dig i näven, rispa ditt skinn, blott oceanen är stor

http://www.zmina.com/Halloween.jpg

Soggy Goes Studio

Låtar i paipelainen…? Jomenjavisst. Men många paiplainer är för tillfället upptagna en massa elektricitet som växelvis strömmar hit och dit (växelström). Så det kan ta sin tid. Möjligen förr, men troligare senare, kommer det nåt. Och då står glädjen högt i tak i Kapernaum (annat namn för Borran)!!!

Trettondagsafton

Detta är en exakt kopia av mitt inlägg för exakt ett år sen. Ursäkta, men jag tycker det var så bra och på pricken för dagen, så det förtjänar att upprepas.

“Sitter och funderar på vad De Tre Vise Männen gjorde när dom hade lämnat fram sina gåvor till Jesusbarnet. Tänker mig att dom kände sig väldigt glada och uppåt, dom hade ju fullgjort sitt uppdrag! Har hört talas om att dom for omkring och lade en massa julklappar i alla gamla skor, som barnen i Spanien av någon anledning hade ställt ut på fönsterblecket (Los Reyes Magos). Men jag tror inte dom nöjde sig med det. Jag tror dom var på festhumör! Jag tror dom sjöng på sin Festarvisa, där dom vaggade fram i öknen på sina kameler! (Melodi: Rövarnas Visa; ni vet den där med Kasper och Jesper och Jonatan.)”

Nu ska vi ut och festa och partaja så det ryker
Och måla hela staden röd så aktiekursen dyker
Vi jazzar och vi dansar fram
På gräs och grus och makadam
Vi stimmar och glammar och röker cigarr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Häng med och spela rock och roll som väcker upp dom döva
Sitta hemma slö och tung skall ingen själ behöva
Vi dånar och vi skakar loss
Och tänder tusen tomtebloss
Vi sjunger och skrålar och spelar gitarr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Och krama alla flickorna det vill vi också göra
Med guld och rökelse och myrr vi ska dom nog förföra
Charmtroll alla tre minsann
Dom snyggaste man nånsin fann
Vi kramas och pussas med känsla och darr
Både Kasper och Melker och Balthasar

Bright Art Borås Walk

Det försiggår en utställning av ljuskonst i Borås, dels i stan, dels på Konstmuseet. Igår gick jag med på en guidad konstkolla-tur i staden. Tänkte att jag skulle försöka fota några av den konstiga verken. Ljusförhållandena på kvällen är en fotografisk utmaning; dels för att ljuset är svagt, dels för den enorma kontrasten mellan det som är upplyst och det som bara är mörka januarinatten.

Kyrkan är ju för övrigt ett konstverk i sig…

Lägg märke till ljuskonsten på tornet; andra halvan av hjärn-verket finns på den andra kyrkan i staden: Carolikyrkan.

Viskan flyter här även annars, men är nu ovanligt lysterläcker ihop med de olika verken: