Min Blogg

Märkligt. När min blick föll på Sten-Åke i köket, och jag såg att han intagit en pose (se bild nedan), där han smått nonchalant satt liksom lite på sned, med ena benet hängande ner lite mer än det andra (lång bisats… nu kommer huvudsatsen:), då fick jag en känsla av att jag varit med om detta förut, en déjà vu-känsla m.a.o. Sådant brukar ju förklaras med att hjärnan är lite trött och spelar oss ett spratt. Man brukar sällan komma på någon faktisk parallell-situation man varit med om för länge sen.

Men nu slog det mig plötsligt! Precis så där på sned satt ju alltsomoftast vår tysklärarinna i gymnasiet, Lisa Berg, på katedern! Och vi halvvuxna pojkar i klassen spanade, ivrigt fnissande, ty denna ställning gjorde det möjligt att ibland uppfatta en skymt av vår kära lärares underbyxor (vita, ganska gammaldags, typ). Detta fann vi långt mer intressant än den undervisning i tysk grammatik som förmodligen pågick samtidigt.

Ja, precis. Det är vad jag kom fram till att jag lider av… Härommorgonen greps jag av olust när det gällde att förpassa mig iväg till Friskis för den vanliga urtråkiga träningen. I stället drabbades jag av en obändig lust att utreda huruvida jag kan betecknas som en typisk misantrop eller inte. Sagt (nja, jag sa inget precis…) och gjort (ja, jag gjorde det!), satte mig till skrivbords och skrev och funderade. Kom fram till att nej, någon typisk misantrop är jag inte, men definitivt heller ingen filantrop, utan snarare något däremellan. Läs själva:

misantrop

Du sitter i trädgården med pennan och papperet,
pluntan och pipan.

Du låter dig sövas av vildbinas surr i linden och
bländas av de självlysande höstastrarna.

Du betraktar de van Gogh-gula fälten med sina svarta kråkor.

Du överraskas av ett fallande Newton-äpple som
missar ditt huvud med två centimeter.

Du reflekterar lite skämtsamt över att även om almanackan påstår att det är november, december eller till och med september, så är det alltid augusti under dina armar.

Du tänker att eftersom nu alla tecken tyder på att vi faktiskt gått in i månaden augusti så är det förmodligen skördetid i naturen.

Du konstaterar att det inte är skördetid, ja, att det inte ens såtts något frö, eller överhuvudtaget skett någon som helst kreativ tillväxt, i det huvud – ditt – vars inre kaviteter är sprängfulla av tomhet, s.k. vakuum.

Du sensommarslumrar.

… ska åka till nästa helg (trots att SM i Association Croquet och Golf Croquet går där då), men som jag varit i varit i förra året och året dessförinnan vid den här tiden i augusti, är Eskilstuna.

(Märkte ni hur enormt långt subjektet var i den meningen? Så här långt nämligen: En stad som jag inte ska åka till nästa helg (trots att SM i Association Croquet och Golf Croquet går där då), men som jag varit i varit i förra året och året dessförinnan vid den här tiden i augusti… Och hur abnormt länge ni därför under stigande spänning måste läsa vidare och vänta och vänta och vänta på att det finita verbet (är nämligen) till detta perverterat långa subjekt äntligen skulle komma!? Predikativet (tidigare benämnt predikatsfyllnad) Eskilstuna avslutar snabbt satsen, och det var väl tur, för vid det laget är läsaren förmodligen utmattad av det långvariga läs-sökväntandet på det finita verbet… Eller tyckte ni kanske att det bara var spännande? Och skönt när upplösningen kom? Tja, desto roligare, i så fall!)

(Tilläggas kan, att varje normalt funtad läsare alltid väntar sig ett subjekt kopplat till ett finit verb i varje sats, för att på så sätt göra satsen fullständig. Om något av detta fattas, eller om det t.ex., som nyss beskrivits, tar väldigt lång tid innan innan det finita verbet kommer, så kan läsaren bli överraskad, glad, förbannad, förvirrad, osv. Hen har naturligtvis ingen aning om varför reaktionen uppkommer, men den finns där ändå.)

Alltnog, det jag ville komma till är, att i rådande augustikreativitetstorkan ger jag er här, i brist på bättre, några retrospektiva estetografier från förra årets besök i den illustra staden Eskilstuna. Håll till godo:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jo, vi vann kvartsfinalen. Men sen förlorade semifinalen och matchen om tredje pris med stora siffror. Så vi blev 4:a. Vi är nöjda med placeringen (slog trots allt 12 andra dubbelpar), men missnöjda med vårt urusla spel i de två sista matcherna.

Vi hankade oss vidare från gruppspelet igår, tog första set i kvartsfinalen. Fortsätter idag.

Idag skall vi, Ivar och jag, försöka försvara vår SM-titel i golfkrocket dubbel (GC, Golf Croquet heter det internationellt) från förra året. Det blir inte lätt. Vi tävlar mot 15 andra par här på Halmstads krocketarena, vid Ringenäs, nära västerhavet. Gruppspel idag, slutspel i morgon.

Vete fan hur det går…

Så här såg det ut i fjol i alla fall:

Hade kameran med mig vid liten promenad i eftermiddagssolhettan igår, men fann först inte mycket att fotografera. Men så zoomade jag in lite vacker motljusbladgrönska (har tagit alldeles för många bilder på genomlysta motljusblad genom åren; kan inte låta bli). Men fan, såg jag plötsligt, det där är ju parkslide, en gravt invasiv art i vår natur som skall bekämpas på alla sätt! Men vackert grön var den likafullt…

• 

Och titta där! Vad är det för vackert gul blomma som spränger asfalten så fint? Aj då, det är ju kanadensiskt gullris… Invasiv art…

• 

• 

Och där då… en överblommad lupin. Usch då, invasivt så det förslår.

• 

Men när jag hör om farhågorna för invasiva arter i vår natur (inslag om hetvattensbekämpning av dylika i B.T. idag f.ö.) drar jag på min inre mun en smula. För vilken art är den i särklass mest invasiva i Sverige? Som snart har skövlat och förvandlat all barrskog i landet till kalhyggen och granplantager? Som monokulturiserar jordbruket, vräker på konstgödsel och odlar samma gröda år efter år? Som övergöder och fiskar ut Östersjön?

I jämförelse med homo “sapiens” (ha!) härjningar ter sig alla andra invasioner av växter och djur som milda västanfläktar…

Det har gått för långt med mobbningen av rökarna. (Jag röker inte själv längre, så jag talar inte i egen sak.) Visst, cigaretter kan vara ett jävla otyg, men pipa är ju helt enkelt förbannat gott! Jag skulle egentligen kunna börja röka pipa igen, nu när vi fixat radonen i bostadsrättsföreningen (J.T. ordförande…). Men det blir inte av. Och ja, vet ni vad ett paket (50 g) piptobak (Greve Hamilton t.ex., utmärkt ren och stark arom) kostar nuförtiden? Inte? Jo, cirka 175 riksdaler! Erkänn, det hade ni inte en aaaaaaning om!

Ja ja, det är som det är (och det blir som det blir). Men utanför Rydals museum i Marks kommun har man i alla fall förstått att nånstans måste ju ändå rökarstackarna få vara, eller hur? Dom är ju ändå människor (jag menar, vem är inte missbrukare av något slag i dessa tider…?). Och vilken plats skulle kunna vara mer lämpad än denna: