Someone told me long ago There’s a calm before the storm I know it’s been comin’ for some time When it’s over so they say It’ll rain a sunny day I know shinin’ down like water
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
Yesterday and days before Sun is cold and rain is hard I know been that way for all my time ‘Til forever, on it goes Through the circle, fast and slow, I know it can’t stop, I wonder
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
Mer jämlikhet än i de flesta länder; inte lika stora klassklyftor – även om det går åt fel håll sen länge. Mer jämställt mellan könen än de flesta länder, även om mycket återstår att göra. Förhållandevis lite korruption. Tilliten till samhället är ganska god. Välfärdssystemet är väl utbyggt, även om det blir sämre och sämre. Gratis utbildning. Bra föräldraförsäkring. Religionen spelar liten roll. Reklamfri, skattefinansierad public service-teve och -radio finns, än så länge. Glest befolkat, särskilt i Norrland. Många sjöar och vattendrag. Den del av naturen som inte är granvirkesåkrar eller kalhyggen.
Dåligt med Sverige:
Trevlighetssyndromet. Konflikträdsla; ängslig politisk korrekthet. Att vi tror att vi är så j-a bra, att vi är bäst i världen på välfärd, omsorg osv. Skolan blir sämre och sämre; stora variationer i kvalitet; det skattefinansierade friskole-eländet. Vi skövlar vår skogar: kalhyggen, plantager, kalhyggen, plantager… Biologiska mångfalden utarmas, bl.a. genom storskaligt jordbruk. Stor invandring och flyktingmottagning kombinerat med icke existent integration men med effektiv segregation har skapat ”utsatta områden” som Norrby, Hässleholmen, Angered, Biskopsgården, Rinkeby, Tensta; här finns parallellsamhällen, gängkriminalitet.
Swedish flag with fabric structure
I övrigt hänvisar jag till inlägg från tidigare nationaldagar: 2022, 2021 och 2020.
Lyssnar vi till rymders tysta sus Bär vi våra månstrålar hem i ett krus Lever vi oändligen i tomhetsrus Vi är bara barn i stjärneljus Vi är bara barn i stjärneljus
Jo, jag har ju, som kanske bekant, älskat och lidit mig igenom cirka 40 år av mitt liv (en icke försumbar summa år, faktiskt) som yrkesverksam lärare. Jag – en lärare, liksom… Det har varit allt mellan himmel och helvete.
Inslag av viss bitterhet har smugit sig in under vissa perioder, det ska inte förnekas. Kunde kännas som en kamp: Alla mot lärarna, som ju hade det så j-la bra, med sommarlov och allt. Missförhållandena i skolan var framför allt lärarnas fel; lata, okunniga, etc. etc. Det måste ha varit under en sådan där bitter period som följande lilla dikt kom till (har fräschat upp den genom att lägga in nuvarande skolministerns namn):
Tio små lärare
Tio små lärare höll lektion con brio, en tappa stinget, så var de bara nio.
Nio små lärare på kanten av en potta, en trilla i, så var de bara åtta.
Åtta små lärare for fram som ett jehu, en dog av hjärtslag, så var de bara sju.
Sju små lärare försökte ordna spex, en gjorde bort sig, så var de bara sex.
Sex små lärare i stressen satt i kläm, Edholm* klubba en, så var de bara fem.
Fem små lärare fann goda råden dyra, en blev knäckt av extraknäck, så var de bara fyra.
Fyra små lärare sågs så tappert le, föräldramobben knipsa en, så var de bara tre.
Tre små lärare sommarlov fick få, de avundsjuka lyncha´ en, så var de bara två.
Två små lärare sutto på en gren den ena ramla ner, så var de bara en.
En liten lärare sin Mats ur skolan tar, han slöar nu på Skolverket, så var det ingen kvar.
Den är lika aktuell idag idag som när den skrevs för 30-40 år sen, tycker jag… Missa inte att klicka på länken till inspirationskällan och originalet Ten Little Injuns, förresten; fantastisk låt!
Den här bilden representerar fint min syn på mig själv och världen just nu:
Det är sjukdomar överallt. Själv har jag drabbats av allergi (troligen), trots att jag aldrig tidigare varit allergisk mot exempelvis pollen. Snorar snorar snorar, nyser nyser nyser… Och hesare än nånsin förstås, vilket inte är bra med tanke på att Vilda Röster ska medverka i en fredskonsert på lördag – speciellt inriktad på Vladimir Putin och hans mordiska anhang. (Tur att jag inte bor i Ryssland, när jag säger det där. Då hade jag väl åkt på sisådär 20 års straffarbete.)
Det där var bara ett exempel bland många. Behåller resten för mig själv, så inte ni, kära läsare, riskerar bli lika nere som jag.
Och hur det står till i världen behöver jag väl verkligen inte gå in på. Hänvisar blott till mitt inlägg Ödesfrågor.
Som alla vet är ju läget i den sapiens-dominerade s.k. kulturen katastrofalt på många sätt. Vid en hälsoinventering i den lokala naturen nyligen framkom emellertid vissa positiva resultat.
Den rikliga tillgången på harsyra (lysergsyradietylamid av hartyp, s.k. har-acid/LSD) gav vid handen att hallucinogen-bruket bland jössarna glädjande nog åtminstone inte ökat:
Den i den sapiens-vinklade pressen så grymt förtalade “invasiva” lupinen (finns ens någon art som i invasivitet kan mäta sig med de upprättgående tvåbeningarna!?) befanns vara mycket vacker, och därtill hem och tillhåll för några av dessa våra allra minsta:
Lupinblomman är kanske som allra skönast då den just har börjat slå ut.
Lupinbladen är mandala-aktigt symmetriskt rogivande.
Storskrävelstekeln trivdes utmärkt på den knoppande lupinen.
Den krumbenta bastardspinnaren sade sig aldrig ha bott så bekvämt och modernt som i detta lupinblad.
Blåbärsriset syntes bära bäranlag i riklig mängd:
Och strutbräkenarna gonade sig i det ljuva motljuset:
Med denna lägesrapport vill inte hälsovårdsverkets naturavdelning på något sätt hävda att allt är gott och väl i vår natur, långt därifrån. Men i den mån några enstaka positiviteter ändå noteras, så är de värda att lyftas fram (så vi inte alla bryter ihop i total detgåråthelvetedepression…).
Härligt, soligt väder vi har, säger ni nog. Jovisst är det så. Men jag trivs inte riktigt. Det är som jag inte får tillräckligt med vatten, när inte växterna får det. Och då målar jag fan på väggen naturligtvis, tänker att torkan står sig in i augusti… Läste idag att Göteborg bara fått 14 mm regn i maj. 2018, den där hemska torrsommaren ni minns, då fick samma stad 22 mm; mindre nu alltså. Men allt beror på hur sommarvädret fortlöper givetvis. Tänk om det ser ut så här i slutet av augusti:
Som i stormens öga
Det var sugande stilla. Som i stormens öga. Det inre av inre Australien bredde ut sig oändligt runt honom, men bara i medvetandet. Han såg inget, hörde inget. Luften var torr av månaders torka. Ett svagt prasslande till vänster om sovsäcken, antagligen en orm i gräset. Men han blev inte rädd, känslan av gemenskap med alltet var alltför överväldigande. När prasslet återkom lade han handen där, liksom skänkte sina lemmar åt giftormens godtycke, utan rädsla. Döden var nära nu, liksom det absoluta livet. Han hörde något som droppade, vad kunde det nu vara? Inget regn på månader, torka. Förstod plötsligt att det var hans egen vattenflaska. Han hade skruvat på korken bara till hälften. Med en snabb rörelse slet han åt sig flaskan och skruvade åt korken. Längre sträckte sig inte det där tillståndet bortom liv och död tydligen. Han ville trots allt komma hem nån gång och berätta. Varför? Ingen skulle ju ändå förstå? Vad mamma skulle säga eller tänka kunde han gissa: varför ge sig ut i världen, när man kan stanna hemma och ha det bra? ”Va hemma och va wiler”, som den gamla tanten i Hyggås uttryckte det. Det var alldeles mörkt, men i öster anades en strimma av ljus, en återspegling av den gryning som redan färdats hundra sinom hundra mil över Stilla havets blåa oändligheter, väckt upp Hawaii, nuddat vid Tahiti, snabbt passerat Marquesasöarna innan den via Stora Barriärrevet nådde Brisbane på den australiska kontinentens östkust. Den gryning som inom kort skulle låta solen obarmhärtigt stiga på en blekblå himmel och pressa den röda bushen till tidigare ouppnådda nivåer av total och kompromisslös, förtorkad, flack, fri oändlighet.
