Som ni säkert alla har märkt, så är Ers Undertecknad (åh, älskar det där uttrycket! tror jag kommit på det själv – eller har nån sett det nån annanstans?) en synnerligen intelligent människa. Han är bra på att skriva, bra på språk överhuvudtaget. Han är bra på att plugga in saker och sen rapa upp dem på ett prov. Därför gick det bra för honom i skolan. Att sedan tänka kring dessa inpluggade fakta, att dra slutsatser, ja, då blir det genast svårare naturligtvis. Men jo, har är hyfsat bra på detta också. Han är inte en obildad rå sälle, utan strävar efter bildning i vid mening. Han tycker om att lära sig och försöka förstå, att få grepp om saker och ting.
Tilläggas bör dock för det första, att intelligens är ett svårdefinierat begrepp. Ingår exempelvis förmågan att bete sig rätt, och välja rätt strategi för att lösa praktiska uppgifter? Ja, i så fall är vår käre bloggist en dumskalle, skulle jag vilja säga. Han har svårt för slikt. Det märktes redan i barndomen, då han var väldigt sen med att lära sig knyta skorna, torka sig i rumpan, etc.
Kanske är det inte att ta i för mycket att påstå mannen i fråga lider av partiell idioti, mitt i all sin tankeförmåga. Hur han än försöker begriper han sig t.ex. inte på vissa ekonomiska begrepp. I åratal har han, som ordförande i en bostadsrättsförening med stort ekonomiskt ansvar, exempelvis försökt fatta vad begreppet ”avskrivningar” innebär. Omöjligt, tycks det. Han anar vad det är, men fattar inte vad det innebär.
Inte heller greppar han hur det kan vara möjligt, att (som 99,99 procent av alla politiker säger) förena ständig tillväxt, ja t.o.m. en exponentiell ökning av vår materiella förbrukning av en massa skit (typ rövkliare av plast); hur det således går till att förena en dylik oändlig tillväxt med Jordens ändliga resurser, i evigheternas evighet, amen.
Men ok, vi lämnar de där smärre avvikelserna. De är ju ändå futiliteter i sammanhanget; på det stora hela är ju eder gode bloggör en smart jävel (om uttrycket tillåts), det kan vi vara överens om. Är detta faktum då enbart till båtnad för honom (och eventuella närstående)?
Alls icke, om man ska tro en artikel i Dagens Nyheter jag nyligen läste, med rubriken: Därför blir du olycklig av att vara intelligent, av Kristofer Ahlström (DN 13/12). Studier visar, får man veta, att intelligenta människor tenderar att vara mer deprimerade än vanliga tokdårar och byfånar. Orsaken skulle vara att de kan se klart hur djävulusiskt illa allting är ordnat i världen. De säger sig oupphörligen, att är man optimist när det gäller hur det ska gå för mänskligheten, ja då har man helt enkelt inte läst på tillräckligt.
Intelligenta snubbar och snubbor inser hur komplicerat allting är. De fastnar då lätt i typiskt akademiskt handlingsförlamade resonemang av typen “å ena sidan – men å andra sidan…” (jfr Dostojevskijs källarman i Anteckningar från källarhålet).
Och visst, vi känner igen vår bloggerare i mycket av ovanstående karakteristika. Visst, vemod är hans grundtillstånd. Och ja, han funderar återkommande på om han borde beskrivas som en typisk misantrop (människan är den djurart han är mest skeptisk till; se tidigare inlägg).
Men ändå, och lik förbannat, rätt ofta har det funnits fog för att beteckna J.T. Larsson som ”en glad skit” eller liknande. Han kombinerar stundom sitt vemod och sin misantropi med en lycklig kortsynt ytlighet. Om han inser hur jävligt det mesta är i världen, hur i grunden tröttsamt jobbiga de flesta människor är i sina sinnesslöa aktiviteter – så ser han kanske också smarta vägar ut ur sina nedstämda tillstånd. Han kan t.ex. få för sig att skriva en kåserande text om huruvida intelligens ovillkorligen är kopplad till depression…
Den intelligente ser inte bara hur illa och svårt det är med det mesta, han bör också ha bättre förutsättningar att finna metoder att ta sig ur sina misstämningar, eller till och med motverka att de uppstår. Han har möjligtvis fantasi och kreativitet att tillgå, ett levande, nyansrikt språk att uttrycka sig med i tal och skrift…
Jag (vem fan är “jag” här?) är inte obekant med hur J.T. Larsson tänker. Han finner en njutning i att försöka vidga sin bildning, och försöka förstå något av det kaosomgivna kosmos vi lever i. Jag vet att ett av hans motton lyder: livet är ett kunskapsäventyr! (floskelvarning). Bara en sån sak…
Det kan nog finnas en viss koppling mellan intelligens och depressivitet, det skall icke förnekas. Men de individuella undantagen som bekräftar regeln äro legio. Ers undertecknad utgör sannolikt åtminstone understundom ett av dem.
Liked this post? Follow this blog to get more.