Kategori: Allmänt

Det viktiga är att kännaveta
när jag är ungefär
som den delen av mig är
som jag vill vara

Då lever jag min bestämmelse
Då känns det bra

I behov av tolkningsledtråd? Klicka här.

Det är ett mysterium att leva
Det är ett mysterium att dö

Jag övermannades av regnet, men återvanns
Jag gick förlorad i floden, men återfanns
Jag sjönk i sjön, men kom upp, förstorad
Jag uppslukades av havet, men gick inte förlorad

Det är ett mysterium att leva
Det är ett mysterium att dö

Har ni sett Better Call Saul på Netflix? Om inte, så gör det. Ett mästerverk. Jag ser om den nu. Har också glott på första avsnittet av mångomtalade Baby Reindeer. Verkar mycket lovande. Crazy, to say the least.

Annars vet jag inte.

Det ser man på att:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ur att tillåta sig – eller vara tvungen – att ha tråkigt en stund kan mycket intressant komma. Man kan plötsligt bli kreativ, hitta (på) oväntade saker, vandra ut i främmande (digitala) omgivningar. Detta är ett fenomen som är totalt underskattat i vår tid i vår del av världen. De flesta (är själv inte immun, trots 50 sedelärande retreat-dygn på lastbåtar över tre oceaner) kastar sig desperat över telefonen i risk-för-tråkighet-lägen.

Att göra ingenting, att bara sitta och glo, kanske tänka lite halvdjupt så där – o, ve och fasa! Fruktansvärt förskräckligt!

Idag befann jag mig i just en dylik situation. Jag hade gett mig fan på att klippa mig, om jag så skulle behöva vänta flera timmar i drop in-kön. Mina kurdiska frisörer är nämligen omåttligt populära. Och så vill alla människor vara korthåriga i den rådande värmen.

Så där satt jag, väntande, med min telefon i högsta hugg. I det vanligtvis så ointressanta flödet på Facebook dök då plötsligt en bild av en Inge Schuster upp. I mina ögon en vällustig orgie i minimalistisk färgnjutning. Måste googla. Fann att upphovskvinnan till verket var en dansk fotograf och (digital?) konstnär. Här några exempel som jag stulit från nätet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag frågar mig: Hur framställer hon sina bilder? Vissa, förstår jag, kan mycket väl skapas med ett fotografi som grund, parat med avancerad bildbehandling på Photoshop och liknande. Men många kanske är framställda med hjälp av artificiell intelligens, AI? Spelar det någon roll? För mig? För andra betraktare? För bedömningen av konstverket? Jag vet faktiskt inte. Skulle hon varit en större konstnär om hon analog-målat alla sina bilder med pensel på duk?

Egentligen känner jag att jag vill strunta i hur bilderna är gjorda. Jag vill bara njuta av dem, fundera över dem. Vad tycker ni? Håller ni med? Eller har ni någon annan åsikt?

Här är en länk till Inge Schusters Instagram-sida. Där finns fler fantastiska bilder.

Hipp hurra, vad bra
att det var kö idag
hos min frisör hos min frisör
jag blir så glad! (P)

Bara för det fick jag
kika på konst ett slag
i form och färg i form och färg
tog jag ett bad! (P)

P.S.1 De fetstilta stavelserna ska ni trycka till på, om ni vill rytmläsa (skandera) dikten som jag gör. (P) betecknar extra beat under tystnad.

P.S.2 Som ni säkert märkt är dikten ovan en pendang till Tjorvens “Vet du va, jag ska, flytta till Söderman, och hjälpa han och hjälpa han, allt vad jag kan”.

Upptäckte och utforskade en ny finess i Lightroom Classic (det bildbehandlingsprogram jag använder) igår: AI-genererad brusreducering nämligen.

Om ljuset är dåligt, eller om man har stora objektiv som är svåra att hålla stilla utan stativ, och därför kräver att man tar bilder på mycket kort tid – ja då kan man vara tvungen att skruva upp “isot”. Att skruva upp isot gör kameran – sensorn, där bilderna hamnar – ljuskänsligare, kan man säga. (För länge sen, på den analoga tiden, var man tvungen att köpa en speciellt ljuskänslig film för att uppnå samma effekt.)

Gott och väl det där, men ett högt iso betyder också att man riskerar en suddig, eller kornig bild, en “brusig” bild. Man har länge kunna reducera bruset manuellt i Lightroom. Men nu finns det alltså en knapp att klicka på med effekten att man reducerar bruset automatiskt, med AI-hjälp. Det tar någon minut eller två för en enda bild, men det är det värt. Vilken härlig knivskarp skärpa! Här får ni tre exempel från min dag vid Hornborgasjön, som bär syn för sägen (glöm inte att ni kan högerklicka på bilderna och sen välja “öppna bild i ny flik”, för att förstora):

• 

• 

• 

AI är ju hur bra som helst vetja…

Idag har jag vältrat mig i vrålsnygga fågelbilder, tagna av mig själv i egen hög person vid Hornborgasjön igår. Låter skrytsamt det där, men återger bara objektiva fakta.

Alldeles särskilt mycket har jag vältrat mig i svarthalsade doppingar. För sådana var det gott om vid Fågeludden, där Horborgasjöns Naturum ligger. Eftersom jag räknar med att ni kanske lätt skulle tröttna, om jag visade alla 169 bilderna jag sparat, så ger jag er tills vidare endast ett porträtt av en dylik dopping. Att döma av den iver med vilken han speglar sig i vattnet skulle man kunna misstänka vissa narcissistiska drag. Och ja, ju rödare ögon desto vackrare, det tycker han säkert. (Spritmissbruk torde vara föga utbrett bland svarthalsade doppingar, varför rödögdhet i samband med bakfylla och dylikt lär vara ett okänt fenomen i doppingkretsar.)

Allt blir faktiskt inte sämre i den här världen. Förr sköt dom ner gökar med luftvärnskanoner – och skrattade rått åt’et (lyssna på länkad låt nedan). Nu för tiden blir man jättegladis om man bara fotograferar en gök, särskilt i flykten. Det är man inte bortskämd med (som vi sa i morse, jag o den där andre gubben som också plåta’n, göken). Guds bäste gök… ja, jag vet inte jag. Lägga ägg i andras bon, knuffa ut de rättmätiga arvingarna… nja, inte supersympatiskt om ni frågar mej (fast varför skulle ni göra det?). Men han är något av en doldis fast han kokoar så gutförbannat när han kommer på våren (honan kokoar inte). Håller sig undan. Men här ä han, i flykten t.o.m.:

Och så här var det förr-i-tia:

Det är meteorolog Nitzan på SVT som sensationellt och äntligen har knäppt upp kavajknappen, inte Nils, som påstods i inlägget Hjältekriterium. Nils har alltid haft sin kavaj uppknäppt, till skillnad från Nitzan.