Kategori: Allmänt

Reflexion

I mitt sökande efter något att bloggelera om idag hampade det sig så att jag stötte på en “dikt” (citationstecknen betyder: “vete fan om det är nån dikt…”) på datorn. Den skrevs i januari 2017 ombord på Hammonia Galicia, det containerfartyg som tog mig över Stilla Havet, från Auckland Nya Zeeland till Cartagena i Colombia (jorden-runt-utan-att flyga, ni vet). Tog 18 dygn cirka, och den här dikten är skriven i slutet av den etappen, på tillfälligt strandhugg i Manzanillo, Panamá, verkar det som. Dvs. jag gick inte i land, utan trynade i min fina hytt.

Inte vet jag om den här s.k. dikten är bra på nåt vis, om den kan ha nåt å ge… Det får ni avgöra.

Vaknade

Jag vaknade av att jag snarkade till
Int visste jag att jag höll på å sova!
Jag tittade ut genom fönstret
och upptäckte att jag befann mig i Manzanillo i Panamá
Inte visste jag att jag var i Panamá!
Hur har jag hamnat här?
frågade jag mig
Nja, det är en lång historia
svarade mitt andra, mer medvetna jag
Ska vi verkligen dra den här och nu?
Mitt poetiska jag svarade inte, för
Jag upptäckte att jag satt och drack en klunk rent rom i ett smutsigt glas
fastän klockan bara var halv sju på morgonen
Inte visste jag att jag var alkoholist!
Nå, det är väl kanske inte riktigt klarlagt ännu
Vi får se vad som händer när du kommer hem
Hem, mumlade jag
Är jag borta på något sätt?
Jo, du är ute på en resa jorden runt
utan att flyga
Utan att flyga!?
Har du druckit av nattpotten? som dansken säger
Vad overkligt det låter!
Jo, men så är det
Och nu sitter du och skriver
den här värdelösa dikten
bara för att fördriva tiden
tills frukosten serveras klockan sju
Jaha ja, på det viset
muttrade jag, och tömde mitt glas
Nu har de gigantiska lyftkranarna utanför börjat röra på sig också
noterade jag med visst intresse
Hoppas nu de tar god tid på sig
så jag inte kommer fram till Cartagena för tidigt
jag har ju inte bokat mitt airbnb förrän den nittonde
spekulerade mitt rationella jag
Skit i det, replikerade mitt lite mer känsloinriktade jag
Det sker som sker
Qué sera, sera, alltså
Det blir som det blir
Eller som redan den gamle dynamitpatronspoeten Elmer D konstaterade:
Allt blir och allt blir
Och du blir, vad allt blir
När det dör:
En del av det hela
Jaha, ja det låter ju uppmuntrande
tänkte jag snusförnumstigt
och skalade en jordnöt
och stoppade in i munnen
för att stå mig lite bättre i väntan på frukosten
Men du, sa jag till den del av mig som alltid tror den vet
Kan du inte ge mig en ledtråd till
hur det kommer sig att jag har hamnat här i Manzanillo?
Tja, svarade jag, strängt taget kan man säga
att vad alltihop kokar ner till
wenn alles umherkommt, så att säga,
är nog att det det i grunden handlar om är mod
och självrespekt
När drömmarna tagit slut
när man ger blanka fasen i vår tids njutningskrav
så är det mod och självrespekt som blir kvar
Man kan väl inte leva
om man föraktar sig själv?
Jo, det kan man nog i och för sig
Men det är väl inget vidare liv?

Jag somnade om av att jag vände mig om
och la mig till rätta

(Tur att jag ställt in telefonen
på väckning klockan tjugo minuter över sju
så att jag inte missar frukosten
med den stora muggen svart kaffe
som mässpojken från Filippinerna lagar till,
hann jag nästan inte tänka
innan jag slumrade in)

Superlördag

På förmiddan lärde vi (cirka 20 körsångare från olika körer; varav 4 från Vilda Röster i Borås) oss fem nya låtar under ledning av Richard Burgess från gruppen Doggerland. Richard pratade och sjöng och spelade stundom på sin concertina (engelsk variant av dragspel). Anders Ådin, också från Doggerland, kompade på Martin-gitarr och vevlira. Fyra av låtarna var sea shanties, sjömansarbetssånger (se förra inlägget). Den femte låten, The sun never shines on the poor (av Richard Thompson) lät så här:

Vi kom med i den pigga refrängen:

Tingeling, tingeling
The Devil he leans on your door
The future is black as before
And the sun never shines
The sun never shines on the poor

Sen åt vi helstekt rödspätta med tillbehör på det solstekta torget i Strömstad.

På eftermiddagspasset lärde vi oss fem låtar till. Vår lärare var Stina Klintbom, körpedagog, sångare och låtskrivare för gruppen Stinas visor. Vi sjöng t.ex. När jag får ett hus:

När jag får ett hus så ska det va
ett gammalt trähus som ligger bra
med burspråk och trädgård och stor altan
och badkar och tvättstuga flera plan
När jag får ett hus

När jag får ett hus då ska det ha
en stor härlig trädgård där man vill va
syrener och rosor förgätmigej
och solstolar där man kan lata sig
När jag får ett hus

När jag får ett hus då vill jag ha katt
som sover hos mig varenda natt
som ligger å spinner vill gosa jämt
som alltid gör som den själv bestämt
När jag får ett hus

När jag får ett hus, inte om eller hur,
då vill jag ha nära till hav och natur
och barnen ska bada varendaste dag
och leka i skogen bland gröna blad
När jag får ett hus

När jag får ett hus har min dröm blivit sann,
med trädgård och katt och så barn och man
ja, du är hos mig och älskar mig än
min livskamrat och min bästa vän
När jag får ett hus

Efter fikapaus repeterade vi alla tio låtarna. Sen var det bara att ladda för kvällens konsert, med början kl 19. Vid det här laget var man ganska mosig i hôvet, kan jag säga.

Första delen av konserten (fullsatt med entusiastisk publik!) lyssnade vi på Doggerland och Stinas visor, deltog inte själva. Men i andra delen, efter 20 min paus, sjöng vi de 10 låtarna vi lärt oss under dagen, tillsammans med de bägge professionella grupperna. Och till sist så det magiska extranumret Leave her, Johnny, som jag skrev om i förra inlägget.

Efter konserten var tröttheten som bortblåst. Nu voro vi blott lyckliga och glada i kropp som själ…

EN SUPERLÖRDAG!!!

Leave Her Johnny

Tystnaden på dessa sidor sen i fredags (21/4) beror på att jag deltagit i en kör-workshop, följd av konsert, i Strömstad. Fantastiska underbarheter! Har inte hämtat mig än. Tills vidare bara några länkar till den låt som fick avsluta alltihop: Leave Her Johnny. Det är en s.k. Sea Shanty, alltså en traditionell arbetssång för sjömän. Det handlar utan tvivel om mer magiska tilldragelser på de sju haven, än vad nutidens avförtrollade container ships kan frambesvärja…

En relativt traditionell version.

En massversion.

En modern version.

Försångare för oss körsångare och för publiken var den karismatiske, kraftfulle. Richard Burgess från sånggruppen Doggerland.

Intet öga torrt…