Kategori: Allmänt

För exakt fem år sen befann jag mig på en segelbåt, på väg från Cartagena, Colombia, till Portobello, Panama. Kapten ombord var Göran Persson (obs! inte den fetdryge f.d. statsministern), som egenhändigt byggt båten hemma i Sverige under cirka 15.000 arbetstimmar. Därefter hade han seglat den över Atlanten till Centralamerika. Och på den vägen är det. Han livnär sig på att frakta turister från Colombia till Panama, via San Blas-öarna. Det tar 5-6 dagar. Underbar segling, uppehåll vid paradis-öriket San Blas. Dessa öar höjer sig inte mer än någon meter eller så över havsytan, och kommer med säkerhet att vara utplånade om något sekel eller så, i och med den pågående havsnivåhöjningen.

Det var lyckliga fem dagar för min del. Just mellan Colombia och Panama finns i princip ingen väg, mest bara djungel och dödliga knarkkarteller. Och flyga kunde jag ju inte göra… Alltså var det smaskens att jag redan i Nya Zeeland hittade detta segelbåtsalternativ.

Förutom kapten Persson och hans matlagande assistent Adriana befann sig nio medpassagerare ombord; ungdomar från Holland, Nya Zeeland, Australien och Sverige. Jag publicerar till att börja med fyra extremt dåliga mobiltelefonfilmer från livet ombord, plus en bild på segelbåten Quest utifrån. Filmerna är av usel kvalitet, som sagt, men lär ändå ge en god idé om livet ombord. I ett kommande inlägg ska jag berätta lite mer om San Blas-öarna, bl.a.

Jag har möblerat om lite i lägenheten. Kände att en förnyelse var av nöden.

• 

• 

Jag har börjat springa på konstutställningar. Har varit på tre stycken nu, på kort tid. Häromdan örade jag in på den stora Tunbjörks-utställningen på Borås Konstmuseum, av en ren slump faktiskt (egentligen var jag ute för att köpa sladdlösa hörlurar). Och det var fri entré! Bara en sån sak! Mumma för en före detta irrsinnigt snål smålänning (numera har jag bättre kontroll på denna avart av separationsångest [att skiljas från stålarna gör ont!!!]).

Men viktigare: Det var en jäkligt bra utställning! Jag har tidigare varit lite kluven till Tunbjörks fotomästerskap, men nu fick jag ge mig, på nåd och onåd. Innebär i och för sig inte att jag gillade allt. Men mycket av det myckna (två våningar fulla, hela museet) var verkligen sevärt, roligt, tänkvärt…

Projektet Landet utom sig från 1993 tillhör favoriterna. Här några exempel som föll mig på (aj!) läppen:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Till sist ett par fina porträtt:

• 

• 

Det är jag mitt i bilden där. Ensam är stark, som sagt. Apropå desinformation, fake news, alternativa fakta, och all den där skiten…

Jo, det är faktiskt sant, det finns 467 inlägg på denna blogg. Nu 468. Det blir ett av de sämsta, för jag har ingenting att säga just nu. Bara att jag är imponerad av mig själv, som skrivit så mycket – och av er, som orkat läsa så mycket! Imponeringen begränsar sig emellertid icke blott till det kvantitativa. O nej, det kvalitativa, mina vänner, det kvalitativa… Kvalitetsnivån är ju helt enkelt anmärkningsvärt hög, eller hur!? (Jaja, med undantag av detta inlägg då förstås.) Väl blandat innehåll, och precis sådant som intresserar mig, lustigt nog.

468 inlägg på drygt 2 år, cirka 114 veckor, det blir över 4 inlägg i veckan det, mer än 1 varannan dag. Nicht allzu schlecht von einem Holzpferd gepinkelt! som tysken säger.

Nu har jag skrutit (skrôtet) färdigt.

(Don’t forget to högerklicka and förstora, if you feel like it.)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Med anledning av att det fortfarande (med knapp nöd) är januari, så vill jag fortsätta kampanjen “långa texter för årets längsta månad”, typ. Om och när ni oförmodligen har läst den här är det nog nästan februari, som bara har 28 dagar. Ja, och sen lackar det ju rent av mot vår, om man säger.

En tröst även för icke tigerhjärtan!

Med-anledning-av-Vete-vapen-och-virus

Idag lyckades jag lyfta ur fesoset för att bese en utställning jag skulle besett för länge sen: Urmylla, med verk av Sandra Magnusson, multimediakonstnär (textil, måleri, skulptur) och en av många udda (i positiv mening) bybor i den fantastiska byn Uddebo, mellan Svenljunga och Tranemo. Nu var det sista dan för utställningen idag, så nu gällde nu eller aldrig. Och det kan jag säga, att hade det inte varit sista dan så skulle jag gett en mer heltäckande bild av Urmylla och försökt få er alla idoga bloggläsare att ta er dit – för det var en mycket mycket fin och fascinerande utställning, verkligen.

Men det är för sent, för idag var sista dan… Får mig att tänka på min gamle vän, överliggaren i Lund Folke Nordmark från Skillingaryd, salig i åminnelse. Hans valspråk var nämligen just: Det är alltid för sent. (Han tyckte det var coolt att spela så där uppgivet uppgiven.)

En annan association, föranledd av Urmylla, var till de otroligt glest förekommande praktiskt textila inslagen i mitt eget liv. Dessa begränsar sig till tre: 1) När jag som värnpliktig näst intill malaj, men dock maskinman (enligt devisen: fel man på fel plats) i flottan 1970 skulle sy fast propellrar på ärmarna på min sjömans-Kalle Anka-kostym (ni vet, med den där fyrkantiga, blå med vita kanter rektangulära lappen på axlar och överrygg). Det gick åt helvete, kan jag säga. Efter att ha perforerat fingertopparna med blodvitesynålen ett antal gånger tog jag hem alltihop till mamma… Och 2) När jag som lärarkandidat i Växjö på hösten 1974 med stor möda stickade en avig och en rät maska, med hjälp av instruktiv instruktion av stickkunnig kvinnlig bekant. Sen har det aldrig blitt nån mer stickning. 3) Och för det tredje har jag gett mig fan på att jag skulle lära mig behärska konsten att sy i en (tappad) knapp. Det tillhör en bildad mans arsenal, lika väl som att kunna bygga fågelholkar och uttala sig om engelska 1800-talsromaner, termodynamikens grundprinciper, etc. Allt enligt gurun Sven-Erik Liedman i Göteborg. Det har gått så där. Eventuellt behärskar jag knappisyningstekniken, har inte prövat på länge…

Alltnog och emedan, jag har aldrig sett så kreativa utslag av broderi och virkningeri som i Urmylla. Urbota fantastiskt, det är allt jag kan säga.

Ett stålblankt citat, från okänd källa:

Den som tror att evig materiell tillväxt är förenligt med en jord med ändliga resurser är antingen idiot eller en ekonom.

Om man tillmäter denna sentens sanningsstatus gäller följande:

Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon svensk politiker ifrågasätta dogmen om den nödvändiga och välsignelsebringande ekonomiska tillväxten i samhället. Det betyder att samtliga politiker från samtliga partier (numera även Miljöpartiet vad det verkar) per definition måste klassas som idioter. Om de inte klarar sig genom att de råkar vara ekonomer då förstås…

Är vi alla överens om detta, eller finns några invändningar mot detta resonemang?