I huvet på Jörgen T
Balladen om Gustaf Blom
Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin
Där träffa jag i docken, på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror
Men det var inte detta jag skulle tala om
Det var om mannen själv, och hans namn var Gustaf Blom
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós
Han var från Västergötland, och uppfödd i Borås…
Eftersom hjärnskrynkeltorka har utbrutit hos bloggören (tillfällig förhoppningsvis) rekommenderar vi just nu en retrospektiv ansats. Använd länkarna till höger på skärmbilden och klicka er tillbaka till exempelvis augusti 2020, eller samma månad 2021. Ta en titt och en funderare på hur det var då, under pandemiåren. Kan några skillnader spåras jämfört med nuvarande läge, måntro? Utveckling? Inveckling? Avveckling? Påveckling? Eventuella kommentarer emottages vänligt men bestämt.
Det var en gång en liten sköldpadda som klättrade uppför ett träd djupt inne i skogen. Efter flera timmars ansträngande klättring nådde den lilla sköldpaddan till slut toppen av trädet. Han kastade sig ut, flaxade med frambenen för att slutligen kraschlanda på marken. När han hade återhämtat sig något sånär, kämpade han sig upp i trädet igen. Efter flera timmar nådde han toppen, hoppade ut, flaxade med frambenen och kraschlandade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp. Han försökte och försökte, men kraschade hela tiden. Ett fågelpar satt på en gren och tittade på den lilles misslyckanden. Till slut vände sig mamma fågel till pappa fågel och sa:
– Älskling, jag tror det börjar bli dags att vi talar om för honom att han är adopterad.
Om det händelsevis är så att några av mina läsare har några, inte så få, år på nacken, så har de med säkerhet hört berättas den sorgeliga historien om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Inte så att dessa läsare nödvändigtvis skulle vara födda före 1889, nej då, inte alls. Men 1889 var det år då Sixten Sparre först sköt ihjäl Elvira Madigan med sin revolver, och sedan sig själv. Sedan har emellertid historien återberättats otaliga gånger, inte minst i Johan Lindström Saxons kända, skillingtrycksvisa: Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann. Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.
I akt och mening att avromantisera kärleksmyten om Sixten och Elvira och berätta hur det verkligen var gav Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre, förra året ut boken Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Och på boken bygger ett manus till en pjäs, och den pjäsen såg jag i tisdags på Tokalynga Flying Festival (se tidigare inlägg). Föreställningen ägde rum i ett cirkustält; kongenialt kan man säga, eftersom Elvira Madigan ju var cirkusprinsessa i det civila, lindanserska närmare bestämt.
Föreställningen blandade allvar och skojsamheter på ett förtjänstfullt sätt. I centrum av budskapet står det faktum att Sixten Sparres nesliga brott ledde till ovanskligt elände för Sparres efterlevande fru med två små barn. Dessemellan fanns plats för revykuplettartade sång- och talnummer med god humoristisk potential. Regnet risslade mot tältduken i den tokalyngska skymningen, och där sutto vi publiken, i omväxlande glädjefull gamman och sorgesam begrundan över ödesdigra händelser som timat för 130 år sedan…
De rikligt förekommande klockorna i pjäsen 1917 – När alla klockorna stannade, som jag såg igår (se föregående inlägg nedan; och bilden ovan) fick mig nu plötsligt att associera till filmen Fyra bröllop och en begravning; närmare bestämt till när skådespelaren John Hannah – med stark skotsk accent – läser dikten Stop All the Clocks av W.H. Auden, i djup sorg över sin älskades död. Åh, jag minns att jag grät som ett barn när jag såg och hörde det här första gången…
Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come. Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead, Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves. He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong. The stars are not wanted now: put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood; For nothing now can ever come to any good
Tokalynga ligger i Gunnarp, nära samhället Ätran. Där huserar sedan många år Teater Albatross, en fri teatergrupp med en mycket mycket mångsidig verksamhet. Idealitet, kreativitet och en obändig tro på teaterns möjligheter så långt ögat och örat och smaken och lukten och känseln når (jodå, sjätte sinnet är också inkluderat). Härstädes arrangeras i år återigen Tokalynga Flying Festival, efter ett påtvingat pandemiuppehåll.
Jag hade nöjet att besöka festivalen igår. Gårdagens tema var teater, idag är det tema skolan, i morgon den judiska dagen, på fredag naturtema och på lördag blir det poesi så det ryker. Jag rekommenderar verkligen ett besök! Här kan ni läsa om programmet.
Mannen till höger heter Robert Jakobsson, en av eldsjälarna i Teater Albatross. Vi såg pjäsen 1917 – När klockorna stannade, en drygt timslång enmansföreställning, med just Robert Jakobsson (visas även på torsdag 11.45) i den enda rollen. Fantastisk teater, med scenografi inspirerad av de ryska revolutionära modernisterna Marc Chagall och Kazimir Malevitj.
Somebody said they saw me
Swinging the world by the tail
Bouncing over a white cloud
Killing the blues
Igår natt lyssnade jag på Lydia Sandgrens Sommar-program (ni vet, hon som har skrivit och gjort succé (Augustpriset bl.a.) med den feta debutromanen Samlade verk). Alldenstund jag icke somnade lyssnade jag sen vidare på ett samtal mellan henne och Gunnar Bolin i serien Kulturliv i P1. Det var mycket prat om hur mycket Sigmund Freud och hans teorier hade betytt och betyder för Lydia S och, ja, för alla oss andra, typ, vilket förvånade mig lite. Jag trodde den gamle gubben var överspelad vid det här laget, med sina knasiga Oidipus-komplex och fallos-symboler och sitt prat om hysteriska fruntimmer.
Vad stöter jag så på i skogen idag, om inte den här figuren!
Jag menar, om inte det vi skådar här är ett praktexempel på en väldig fallossymbol, ja då är jag skapt som en nors! (barock, galen, bakvänd, vanvettig, knäpp, dum, fånig, besynnerlig, konstig, svagsint, rubbad, stollig, befängd, knasig, dåraktig, ding, vrickad, förryckt, vansinnig, sinnesrubbad, avvita (?), bakom).
Jag tänker att jag nog måste uppdatera min syn på Sigge F och det han står (!) för (he he)…
För fler bilder, se Flickr.
Jörgen Larsson
Känd som doctor feelgood (har doktorerat på rytm), stationerad på Trandared. MrWalkrar sig då och då ut i staden och världen med sina rytmiska alster, vilka framförs i och av bandet Soggy Bees. Reser (när det inte råder för mycket krigs- eller virushot), fotograferar, skådar fågel, spelar Association Croquet (om han hittar nån att spela med) läser och bakar bröd (”det oknådade”).
Ett fint sommarminne är när jag gungade med min yngste son Jakob, då cirka 5-6 år ung. Det var en sån där dubbelgunga där två personer kunde gunga samtidigt, sittande mitt emot varandra. Kändes ostadigt, jag var ju egentligen för stor och tung. Men plötsligt utbrusto vi båda oförmodat i sång, min son och jag. Vi sjöng: Socker, grädde, nötter och mandelflarn. / Och så sist, men inte minst: en liten ros av marsipan. Det var signaturmelodin till den märkliga, svartvita teve-serien Tårtan, då aktuell. Vet inte om Jakob gillade serien, men signaturmelodin, och texten därtill, kunde han utantill. Och jag alltså åtminstone de tre första raderna. Vi tog i så det stod härliga till, kände gemenskapen i att sjunga tillsammans. Det är en mycket fin melodi att gunga till…
Ni kanske bara ser en skarp och fin bild på en ung, vackertecknad sävsparv…? Men mina tankar går till gräshoppan i näbben, med största säkerhet avliden. Mamma eller pappa gräshoppa kommer inte hem till familjen ikväll. Tänk alla frågor som gräshoppebarnen skall ställa: När kommer mamma/pappa hem? Varför är hon/han borta så länge? Ja, det är synd om gräshopporna (som Strindberg sa, fast då om människorna…), det är det verkligen. Att leva betyder att man riskerar att dö. Egentligen inget grymt i detta, ett existentiellt grundvillkor bara.
