Författare: Jorge50

• 

• 

• 

• 

• 

Ute härskar vinterns färger: vitt, grått, svart, blått… Men eftersom jag lider av en muskelskada i vänster höftskinka har jag inte kommit ut, och kan inte återge denna färgpalett via mina fotografiska linser.

Så i stället får det bli en bukett varmare färger, tropiska om ni så vill. Bildutsnitten nedan har jag fotat i Singapore (och där är det rejält varmt, förvisso).

Formatet är stående den här gången:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Till sist ett porträtt av själva fotokonstnären:

Mödosamt
masar sig det nya året iväg
kryper sig i rörelse
tvingar sig som med stor tvekan
in bland årets segastes månads
januaris förstas timmars
långa nätters och
korta dagars
långsamma
vandring
mot det lite
ljusare
och lite
varmare

Verkar bekant
på nåt sätt
Sjuttiofemte
gången nu
om jag minns rätt

Tassar med
på tå
Kanske
nåt ändå…

Det här börjar mer och mer likna rena väderbloggen. Senast igår, på nyårsdan, ondgjorde jag mig över det myckna regnandet (se inlägget Underbart väder). Och nu är jag igång och vädrar mig igen.

Sen igår har det ju slått om totalt och blitt soligt o klart och kallt. Och det tycker nog de flesta av er va jädrit gött… (jag med, men det passar inte in i inlägget…). Och så kommer jag med ett till regninlägg här. Det måste vara ett av de mest feltajmade inläggen i historien!

Men det var så, att jag fick klagomål på förra inlägget. Varför bara en bild? Varför ingen text? Varför ingen musik? Och då tänkte jag att va f-n, jag lägger väl ut min personifierade regnlåt, som jag nyss blett ve i en ny, snygg inspelning. Således, mina damer och herrar, under största möjliga tystnad, ta en paus i mellandagsbestyren mellan nyår och Trettondan, och lyssna på låten Little Drop of Rain (vari berättas såväl en liten regndroppes livshistoria, som om hela jordens vattniga kretslopp):

Little Drop of Rain

Chorus:
I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

Once upon a long time ago
from clouds so slow and low
into the great wide ocean I fell
for eons in the salty sea – I did dwell
But hot sunshine lifted me up again
into the endless blue sky, and then
the wind came at the break of day
hurricaned me far, blew my breath away

Chorus

Showered down, into a mountainous stream
surging, cascading, living my dream
Stilled at last, part of a gorgeous lake
feeling cool and real – no fraudulent fake
Dribbled down the earth for a long long spell
seeped into a deep dark well
Tumbled in a glass of cool clear water
swallowed down by a young farmer’s daughter

Chorus

But the lassie was sad and cried and cried
her loved one had betrayed and lied
oh, the pride I felt, for years and years
cause I was one little part – of her bitter tears
Salty teardrop felt at home then when
into the great wide ocean I fell again
just a little drop of rain, just a tiny token
of world’s water cycle to be for ever unbroken

Chorus:
I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

du är ensam
ensam som vi andra i en sjuk galen värld
och du släcker din lampa
kryper ner i sängen
och låter mörkret vara ifred
låter det krama sovrumsfönstret
som står öppet på vid gavel
och du reser i sömnen
du reser långt långt bort
till platsen där vildhästarna leker
och tar hand om sina föl
platsen där månljuset
lagt ner sitt blixtrande svärd
i den kolsvarta floden
och där livet självt försiktigt ler mot dej
livet som ständigt
hamrat och bankat mot himlen och marken
för att släppas in
och äntligen få komma hem

utdrag ur Nyårsdikt av Bruno K. Öijer (2024)

Ja, underbart väder för gäss alltså. Häll vatten på en gås så får ni se. Det bara rinner av dom! Och hittills har det ju baske mig regnat hela j-a året! Inget uppehållsväder i sikte.

Uppehållsväder förresten, det ordet finns inte i andra språk som jag känner till. Tycks ju tyda på att vi ser regnväder som det normala, det ständigt pågående. Ett normaltillstånd från vilket vädret bara kan göra kortare uppehåll…

Tillbaka till gässen. Hör bara. Eller originalet, den här gamla pärlan.

En knapp halvtimme kvar
på det gamla året
Mörkret har
sedan länge
lägrat sig
över staden

Än har inte raketerna
och nyårsskotten
riktigt börjat
skjuta blixtar
mot den kolsvarta
Boråshimlen

Finns något ljus
där på andra sidan
tolvslaget?

Tja…
Om den stora världen
är jag realistisk
pessimist
Om den lilla världen
är jag orealistisk
optimist

Ett lite bättre 2025
än 2024
tillönskar jag Er
kära bloggläsare

Ett någorlunda
Gott Nytt År
till Er alla!!!

• 

• 

Ok, jag vet, det är fel tid för ett inlägg som kräver tankeverksamhet så här på nyårsafton. De flesta av er läsare har väl kanske redan hunnit fyllna till lite grann vid det här laget. Eller så är ni upptagna av att laga mat eller av att äta den. Och av att umgås så det står härliga till, och prata prata prata… Troligen har ni det utomordentligt trevligt. Men va fan, ni kan väl läsa i morgon då, om ni har lust. Jag är inte lika upptagen av ovannämnda aktiviteter, utan funderar på lite av varje. (Lovar att återkomma med roligare inlägg närmare tolvslaget.)

Ok, ska försöka fatta mig kort i alla fall. Vi kan börja med Gustav Frödings dikt Idealism och realism (Nya dikter 1894). Sista strofen är ofta citerad:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ska man vara idealist eller realist? Är det rimligt att upprätthålla några som helst ideal i denna onda tid av krig och elände, klimatkris och massartutrotning?

Tja, vad vet jag. Brukar beteckna mig som realistisk pessimist, när det gäller den stora världen. Vissa smärre drag av idealism beträffande lilla världen finnes dock eventuellt. (Skratta inte, men jag är fullblodsidiotromantiker… )

Och så kommer jag att tänka på Don Quijote, Miguel Cervantes fantastiska roman från 1605. Där kan man säga att Don Quijote personifierar idealismen och Sancho Panza är realisten. Och det är ju väldigt förnuftigt att hålla på realisten Panza, och inte på galningen Don Quijote, som stormar väderkvarnar och kämpar för damer som inte finns, eller åtminstone inte vill veta av honom.

Men men men… Jag är svag för riddaren Quijote… Inte fan kan man vara tråkigt jordbunden realist jämt… Då är väl knappast livet värt att leva, eller?

Här ska ni få ett par tidlösa Quijote-citat att tänka på:

När livet självt verkar vansinnigt, vem kan då säga var galenskapen sitter? Kanske att vara alltför praktisk och pragmatisk är galenskap. Att ge upp sina drömmar – detta kan vara galenskap. Alltför mycket sunt förnuft kan vara urbota dumt – och kanske allra största idiotin: att se livet som det är, och inte som det borde vara!

För om Don Quijote ska sägas, att även om han inte gjorde stora ting, så dog han åtminstone av längtan att göra det.

Jag förstår så väl, att de flesta av er inte på något sätt är intresserade av någon utredning av hur ett distikon fungerar metriskt, alltså taktmässigt. Men, ledsen att säga det, det skiter jag i. Den här bloggen är ju trots allt mest till för att roa mig själv, eller hur?

Dessutom har det funnits ett flertal tidigare inlägg på denna blogg, med smärre rytmiskt pedagogiska syften, t.ex. det här, eller det här, eller det här, eller, inte minst, det här. Klicka er gärna tillbaka igen, öva, lek och lär!

Så så här funkar det alltså, enkelt uttryckt, om du vill skandera ett distikon, dvs. läsa det på ett överdrivet taktfast sätt. Tryck alltså till rejält på de fetmarkerade stavelserna:

Elegiskt morgondistikon

Sömndrucken trött och stum och uppfylld av nattens demoner
vakar jag matt i min säng, orkar inte gå upp.

DAM-da-da-DAM-da-DAM-da-DAM-da-da-DAM-da-da-DAM-da
DAM-da-da-DAM-da-da-DAM cesur/paus DAM-da-DAM-da-da-DAM

Likgiltigt fingrar mobiltelefonens lysande knappar.
Slumpmässigt finner Kvartal, Olas bokklubb jag hör.

Wong med Sixtensson och Victor Malm Vergilius dryftar;
Cerebral eufoni, ren litterär magi!

Mästerverk Aeneiden, därom äro de ense.
Men i vår onda tid, vem gitter läsa slikt?

En hexameterrad består av trokéer (ex: orkar/DAM-da) eller daktyler (ex: uppfylld av/DAM-da-da). Sammanlagt ska det bli sex/hexa tryck (stavelser där man trycker till, betonar) på raden. Men slutet av varje hexameterrad skall alltid bestå av en daktyl plus en troké (ex: nattens demoner/DAM-da-da-DAM-da).

Första raden i ett distikonpar är alltid en hexameterrad, men andra raden är en s.k. pentameterrad. Detta är förvillande, för också denna s.k. penta/fem-meter har sex tryckstavelser. (Benämningen kommer från antiken, som kvantifierade vers på annat sätt än genom tryckstarka stavelser.) Det utmärkande för pentameterraden i ett distikon är cesuren, eller pausen, mitt i raden. Första radhalvan slutar betonat, sen kort paus, varefter andra radhalvan också börjar betonat; exempel: Vakar jag matt i min säng PAUS orkar inte gå upp.

Slutet på raden är också annorlunda jämfört med hexameterraden; det är betonat (kallas spondé), liksom slutet av första halvan av raden, före cesuren/pausen.

Testa nu att skandera. Gick det bra? Jaja, hur det än gick så får ni här en belöning. Ni får läsa mitt storverk Drapa – småländskt hjälteepos, mestadels på hexameter och elegiskt distikon – eller Livet är en fest. Som ni kommer att märka är hela dikten (som behandlar hur det gick till anno 1967 i anslutning till lördagsdanserna på danshaket Riverside) avfattad på klassisk hexameter, förutom sista strofen, som är skriven på elegiskt distikon, exakt som Elegiskt morgondistikon ovan. Här är sista strofen:

Sorgligt, oändligen sorgligt, grymt det är att förtälja
Alla förhoppningar sveks, ingen följde dem hem
Fyllda av hopp drog de ut, men vände i ruelse åter
Bitterhets beska drank, bakfyllans surliga stank –
”Men, stor sak! Om en vecka!” de utbrista rörande ense
”Då bullrar var musketör, då brinner hoppet igen!”

P.S. Alla likheter med Nationalteaterns Livet är en fest är en ren tillfällighet. D.S.