Tänkte mig på fotboll idag: IF Elfsborg mot Malmö FF. Det är ett tag sen jag var på levande fotboll (live fotboll), och det ska bli intressant att höra om heja-ramsorna har förändrats. Jag minns de här t.ex.:
Heja di gule!
Heja de våra, och inte de dära
trampa de främmade pejka på tära
Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Heja Elfsborg friskt humör
Det är det som susen gör
Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Eller rentav, om man var riktigt uppeldad:
Sassa brassa mandelmassa!!!
En sak man kan vara alldeles säker på, är att ramsorna, förr och nu, styrs av den s.k. fyrslagsräckan. Detta att kunna klappa eller stampa takten och räkna till fyra är ett mycket dominerande metriskt mönster, i vår del av världen åtminstone. Eventuellt gäller detta även i andra kulturer, på hela planeten. I varje fall återfinns fyrslagsräckan i alla slags folkmusik, som en dominant taktart.
Fyrslagsräckan är ett mentalt mönster i grunden. Vi känner fyra mentala ”slag” inom oss; ettan känns starkast, trean näst starkast, tvåan och fyran är de minst framträdande. Detta mönster upprepas och upprepas så länge som möjligt.
För att få igång taktupplevelsen fordras stimulans av något slag, input. Vanligast är musik, men regelbunden vers – exempelvis hejaramsor – går lika bra. Det är då de ordens huvudbetonade stavelser som ger de viktigaste impulserna till takten. Om orden inte stämmer riktigt med vår inre fyrslagsräcka, så ser vi till att det stämmer ändå, genom att lägga till och känna in slag i pauser och liknande. Heja de våra läses taktfast (skanderas) så här:
Heja de våra, och inte de dära
trampa de främmade pejka på tära
Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Vi känner alltså in och lägger till ett fjärde, extra slag efter de tre Elfsborg-beaten. Det fjärde slaget hörs inte, det bara känns inom oss. Och på sätt stämmer ramsan med fyrslagsräckan, vilket vi gillar skarpt. Om vi klappar eller stampar takten så klappar vi till en extra gång efter Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Det välkända manande ropet Heja di Gule anpassas också till fyrslagsräckan, och framförs vanligtvis så här:
Heja (extraslag) di Gule! (extraslag)
Fyrslagsräckan har varit ett framträdande, rentav dominant, drag i vers ända från medeltiden till våra dagar. I början av 1300-talet skrevs Erikskrönikan på versmåttet knittel. Typiskt för knittel är att den stimulerar till att känna fyra tryck per versrad via betonade stavelser, medan de obetonade stavelserna, före, mellan och efter tryckstavelserna, kan variera i antal. Exakt samma mönster utmärker den moderna rappen. Ett exempel:
Nej fy för den lede och ta mig i dalen
jag tror ta mig tusan att världen blitt galen
politikerna slingrar sig som slemhala ålar
det enda som betyder nåt i världen är stålar
De här raderna skulle alltså kunna fungera utmärkt som hejaramsor:
Nej fy för den lede och ta mig i dalen
jag tror ta mig tusan att världen blitt galen
Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Politikerna slingrar sig som slemhala ålar
det enda som betyder nåt i världen är stålar
Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Det här har vi ju övat på tidigare på denna blogg. Jag lägger in lite rapkomp, så kan ni läsa hejaramsorna med percussion-ackompanjemang. Det är lite småkul!
Liked this post? Follow this blog to get more.