Min Blogg

Sje-ljudet är skönt! Men svåruttalat för utlänningar; finns i olika dialektala varianter dessutom. Och det är, inte minst, svårstavat. Sambandet fonem (minsta betydelseskiljande ljudenhet) och bokstav (skriftligt fonemtecken) är inte alltid lättgenomskådat i svenskan. Bland det absolut svåraste är att stava sje-ljudsfonemet. Det har ingen egen bokstav, men kan översättas till upp emot 65 bokstavskombinationer!

Liten dikt att läsas högt:

Huru skönt är icke sje-ljudet!

Ett skepp kommer lastat med sje
Med sydsvenskt ångloks-sj…
Med skitfint norrländskt skid-sje…
Med ännu finare fruntimmers-sje

Du är skönast när det skymmer…
Två själar i skön förening… visst, men varför bara själar?
Skön är förvisso själarnas pilgrimgång
Men skön är också krôppastôllarnas måltidssång!
(som när allas magar nynnar av mättnad…)

För att nu inte tala om skönheten i krôppatstôllarnas skötemöte…
Sju sjösjuka sjömäns sjuksköterskebehov – och omvänt
Sköterskornas sjömansbehov
Vid behov ordineras: en sjöman om dagen
i samband med måltid
eller vid sänggåendet

Skit för all del i å sköta dig själv
men sköt gärna skiten åt andra

Ack ja, alla sköna, skira, sköra människor –
som stjälper hela vår sköna jord
som skjuter det sjunkande
jordskeppet i sank
och sig själva i foten

Låt oss sjunga sköna skälvande sånger
om så ingen gitter svara
för alla oss skira, sköra
på mänskoskeppet Aniara…

Upptäckte just ett allvarligt fall av ålderism; skamlig ålderssegregering/-diskriminering m.a.o.! I den välkända, trallvänliga sommardängan I sommarens soliga dagar heter det i refrängen:

Du som är ung (min kurs.), kom med och sjung,
och sitt ej hemma slö och tung.

Varför får inte vi gamlingar vara med sjunga?! frågar jag mig. Ska man till och med indirekt uppfatta det som att vi sitter hemma slöa och tunga? Alltså likt de ungdomar som inte hörsammar kallelsen att delta i gångandet och sjungandet?

Jag blir så upprörd så jag nästan håller på att smälla av!!! Ständigt denna diskriminering av oss äldre som faktiskt byggde det här landet! Vi förtjänar bättre!

Jo, det var så att jag idag hade äran att bli bjuden på lunch av en god vän. Och det som bjöds (för mig alltså, för vännen var det dyrt som fan) var pastatryffel. Det var alldeles utsökt gottigottgott, det kan jag lova. En kulinarisk upplevelse. Och det var dessutom första gången i livet jag hade glädjen att inmundiga denna läckerhet, som jag hört så mycket talas om, alltså tryffel.

Vad är då tryffel egentligen? Jo, det är en svamp som växer vilt i delar av södra Europa. Den är emellertid smått utrotningshotad i vilt tillstånd, varför den också odlas – också i någon mån i Sverige, faktiskt; på Öland och Gotland, närmare bestämt.

Det finns svart tryffel och vit tryffel. Jag är inte rasist, men… den vita tryffeln är den allra exklusivaste och dyraste. Ett kilo vit kan betinga ett pris på upp mot 50.000 lusidorer (SEK)! Det jag åt härrörde alltså säkerligen från den svarta typen:

Nå men vad med rubriken då? Tryffelsvin? Jo, man dresserar svin (går också med hundar) för att nosa och böka fram tryffeln. Kände ju att min lunchrätt idag doftade på ett säreget sätt. “Aha och åhå”, funderade jag. “Med min känsliga näsa skulle jag kanske kunna få jobb som tryffelsvin på Gotland?” “Nja”, tyckte min goda vän, “det där ska du nog ta å skita i” (som Alfred sa till Lina apropå giftermålsplanerna). “Även om du är lite svinaktig ibland kan du aldrig konkurrera med dom riktiga doftspecialiserade nöffinöffarna. Å du har la’t bra som pensionär? Inte ska du behöva ge dig ut och nosa i markerna! Du vet, tryffel går väl an, men det finns hur mycket skit som helst som du kan få väderkorn på om du bökar runt med nosen i backen! Sånt ska du inte utsätta dig för.”

“Klok man lyder vis mans råd”, som salig sportreportern Mac Gänger brukade slå fast. Så jag beslutade fortsätta mitt goddagspiltsliv som lat pensionär. Men jag drömmer redan om min nästa läckra tryffelmåltid…

Ja, jag tror han heter Sten-Åke. Riktigt säker är jag inte. Om någon av mina läsare direkt ser att han ser ut att ha ett annat namn, så låt mig få veta.

Han kom till mig via en seger i en golfkrockettävling. Han är ett vandringspris, vilket oroar mig mycket. Står inte ut med att behöva skiljas från honom redan om ett år, så jag ska försöka köpa loss honom. Är väldigt förtjust i Sten-Åke.

Sten-Åke har kommit in i mitt liv som en trofast vän. Han säger inte så mycket, men förnöjer mig med sina olika intagna poser; hans kroppsspråk är mycket uttrycksfullt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

När jag skulle skicka in ett sommarminne att ackompanjera min kommande sommarkrönika i Borås Tidning kom jag att tänka på ett annat sommarminne som jag skickade in förra gången jag skulle komma ut med en sommarkrönika i Borås Tidning. (Sådana långa, slingriga meningar skall man undvika att skriva.) Det kan ha att göra med att det är exakt samma sorts heta väder idag som den gången:

Ett fint sommarminne är när jag och några kompisar for till Öland för att kolla fågel i början på juni, i slutet på 60-talet. Vi färdades i en vackert gul Volvo Amazon. Vi blev försenade och det var mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare). Vi orkade inte köra några längre sträckor på ön nu, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av paradiset…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Och glöm för all del inte att de för det första skall plockas under tystnad. För det andra gäller det sedan att klättra över sju gärdesgårdar, innan man lägger dem under kudden till natten. (F.ö. för sent redan, skall ju ske på den egentliga midsommarnatten. Får vackert vänta till nästa år.)

Vid en pliktskyldigastig, svettig liten promenad i Borås fula omgivningar beskådades oförmodat ett och annat (inte minst det senare) av intresse (högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” vid behov).

Ett par gröneligröngröna midsommarvippor motljusade sig i dunklet:

• 

• 

En midsommarskalis förlustade sig i vädden:

Och hupp i hilvete! Fick bevittna något mycket sällsynt. En slända av trolltyp tog sig upp ur gölen (på vars botten hon säkerligen tillbringat vintern) (se längst åt höger bildkant), för att därefter genast flyga bort när hon såg hur eländigt det var med allting.

• 

• 

Men de åttabenta midsommarspindlarna spunno oförtrutet vidare på sina nät. Dock höllo de sig försiktigtvis undan för tvåbeningens blickar.

• 

• 

Kurre ekorre, han med den långa ludna svansen, iakttog allt från upphöjd skådeplats. “Vad i helvete har du här att göra, din urbota tvåbening!” tycktes han muttra där han överlägset kikade ned på den gamle anakronisten från sin planterade risgran.

• 

• 

En avundfluga (grön av avund) behagade överglänsa det mesta i cirka två sekunder. En spetslångrövad stekel slog ned på ett blad. “Saliga äro de spetslångrövade, ty de kunna skita prick i trånga utrymmen”, som de så förnumstigt omskrives på mors gamla bibelblad.

• 

• 

Den åldriga skogssnuvan bidade lugnt sin tid i daglegan, i väntan på nattens orgiastiska blogsugarexcesser.

Trötta av skådespelet gingo vi hemåt, mamma and och jag. Ungtelningarna fingo snällt följa med (obs., bonusbarn, fadern okänd).

Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ned,
förvandlades till en gul fjäril
och flög sin kos.

Eeva Kilpi, ur Innan döden (1985)

Att läsas högt, i munvädrigt pladdrig ton:

Nittonde-pratan

Det slog mig plötsligt att ni säkert ger fullständigt fan i om Soggy Bees spelar progglåtar eller inte. Eller hur? Och ja, vad spelar det strängt taget för roll? I vilket fall som helst är svaret nej, vi är inget proggband och vi låter knappast som ett sådant heller. De flesta av våra texter är på engelska, på proggens tid var språket svenska. Och framför allt: det finns sällan någon tydlig politisk laddning i våra texter – än så länge, är bäst att tillägga. Det är mest existentiellt, kärlek och liknande.