Kategori: Allmänt

Idag fick jag för mig att “framkalla” bilderna från den 13:e oktober på vår tågfotoresa, i stället för att gå vidare med de afrikanska bilderna. Efter nattåg till Berlin och litet lokaltåg till Lübbenau, samt en kortare taxifärd befann vi oss då på vårt lantfridslogi Spreewaldhotel Leipe. Vi gick en liten fotostrosrunda i tidiga kvällen. Inga bilar hördes; ljuvligt rofyllt.

Jag har alltid roats av att fota roliga skyltar. I ett tidigare inlägg har jag redovisat den språkligt (och även i.ö.) intressanta skylten Schiethus. Inte långt därifrån låg ett annat lokus av samma art. Här låg betoningen på att i stillhet kunna förrätta sitt tarv:

Lägg märke till den föredömliga tydligheten (kanske lite väl tydlig, när man tänker efter?). WC, Toilette och Abort (intressant användning av detta ord; med innebörden att man “gör sig kvitt något”) betyder i stort sett samma sak: vattenklosett, på engelska, franska och tyska (även om bilden av “hjärterummet” till höger mer antyder TC). Pottan torde skola tolkas mer bildligt. Eller utgör den möjligen en gestaltning av Urinalen; att besökaren således tänkes “pissa i pottan”?

P.S. In zivilisierten Gesellschaften verrichtet man auch nicht überall seine Notdurf. Am besten geht man denn auf den Abort. D.S.

Där satt jag, 1 oktober, vid den långaste Manapoolen, för andra kvällen i väntan på häftiga flodhästgapusar, -stridsvrål och -gäspningar (de kom också, ännu mycket mer så än första kvällen; men det kan jag berätta om senare, blir för tjatigt med ännu mer hippos här och nu). Lite långsamt, tålamodigt och så där kändes det…

Plötsligt lockades min blick av något helt annat, något i det lilla formatet. Trollsländor gillar jag att fota hemma i Sverige, och nu dök en sådan upp i ögonvrån mitt i flodhästspaningen. Inte bara dök den upp, den behagade också slå sig ner på en liten pinne, inte långt från fotografen, mitt i det magiska aftonmotljuset:

• 

• 

• 

30 september var den första heldagen i Mana Pools. Det var fullt av elefanter där, troligen över 1.000 inom området. De vilda djuren utklassade de fåtaliga människorna där i antal; fina förhållanden, med andra ord.

Elefanterna var nyfikna och obekymrade av den mänskliga närvaron. De strosade runt i lägret som de ville, nyfikna på det mesta:

Och mäktiga är de, elefanterna. Ger på något sätt intryck av djup och tung visdom:

• 

• 

Det gäller f.ö. för viltfotografen att vara på alerten, vara med när det händer:

Dagens bild är från 29 september, Mana Pools, Zimbabwe. Vi hade flugit ut till nationalparken vid Zambezifloden, på gränsen mot Zambia, i ett litet Cessna-plan från huvudstaden Harare. Redan första kvällen satte vi oss att vänta på att flodhästarna skulle gapa snyggt i motljuset vid Long Pool. Det tyckte jag var bra, för det var ju en fantastisk motljusflodhästbild av Brutus Östling (nu vår guide) som hade fått mig att anmäla mig till den här resan.

Jag fick några bra bilder redan första kvällen. Inte alls i klass med den där Brutus-bilden, men ändå… Jag fick också lära mig att flodhästarna inte alls äter något under vattnet, nädå, de bara ligger i vattnet för att de inte tål solen. Sen går de upp på land på nätterna och äter gräs. Man undrar vad de ska ha sina enorma betar till tänder till? Antagligen bara för bitas… såna som de tycker förtjänar att få ett bett… andra flodhästar mest; kanske en och annan människa om det hampar sig så att en sådan står i vägen på nåt sätt.

Här en av mina bilder från den där premiärkvällen (lägg märke till det gulliga morrhåret):

jag minns förödelse och flykt
och att driva omkring länge
i en främlings galax

men jag är i trygghet nu
jag hittade det igen

mitt hem

Nej, dikten handlar inte om min tågfotoresa. Men sant är att jag nu har återkommit till mitt hem; mitt enkla lilla tjäll på nedre Trandared, Borås.

Annars vet jag inte.

Men jag har en plan (som Sickan). Jag har sammanlagt 3.836 bilder från Afrika och tågfotoresan att gå igenom och bearbeta (alt. kasta i papperskorgen), så det är bäst att ta det lite pö om pö. Tänkte försöka ta picsen från en dag i taget, börja med 29 september. Och så kan jag publicera en bild om dan här på bloggen, kalla den “dagens bild” (pic of the day), och kommentera den lite grand. På så sätt kan jag långsamt resa resan en gång till, och ni kan få en uppfattning om hur det var när det begav sig som bäst (och värst). Får se om jag kan förbli vid mina föresatser; det är cirka 20 resdagar det handlar om, så det är ett stort projekt.

Än så länge är det mest gör-förkylning som gäller. Hostan regerar.

Efter ett par tunga feberdagar börjar förkylningen släppa sitt grepp något. Men den djupa luftrörsinfektionen finns kvar förstås. Tänker att om vi hade en körövning/-konsert just nu skulle jag kunna sjung bas med den äran. Kommer ner till tonen b (i nån oktav, vet inte vilken). Hör bara:

Hemresan anträds klockan 11.05 idag. Vi ska ta oss till Berlin, och sedan därifrån med nattåg (Snälltåget) 20.58. I Alvesta 10.45, i Borås vid ettiden. Om allt går väl vill säga… Kanske blir det tid till en sån här på tåget:

Vansinnigt ord i rubriken, jag vet. Men jag kommer inte på nån bra beteckning på den här typen av kungörande av att “här kan du äta och dricka gott”, eller liknande. I Rothenburg ob der Tauber finns det gott om sådana skyltar. Är det nån som kan hjälpa mig hitta ett bättre ord för det här?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det tog 13 timmars resande att ta sig från Sardice i mähriska Toscana till Rothenburg ob der Tauber i norra Bayern. Hyrbil, stadsbuss och tåg med fyra byten… Dessutom har jag blivit gör-förkyld. Fy fan.

Vi förtjänade verkligen de tre olika fränkiska korvarna med sauerkraut och den goda öl vi tog när vi kom fram.

Jo, alltså, Mähren är en del av södra Tjeckien, inte långt från staden Brno. Det är bara cirka 3 mil ner till slovakiska gränsen, och Österrike ligger inte heller långt bort. Hit anlände vi i måndags kväll, och har alltså nu tillbringat två heldagar i detta storslagna landskap. Någon tyckte nån gång att det påminner mycket om Toscana i Italien, med sina rullande kullar,vinodlingar, m.m. Och så är det förvisso; otroligt tjusigt, och nu också i höstfärger.

Det har varit två mycket intensiva dagar. Vi har blivit guidade av en specialist på landskapsfoto, med gedigen detaljkunskap om området här: Emil Celustka (kolla gärna in hans bilder på nätet; smått fantastiska). Upp före soluppgången, hem efter solnedgången. Det är tidigt på morgonen och sent på kvällen som gäller; då är ljuset som intressantast och bäst. Det har blivit hundratals landskapsbilder varje dag. Låter det tråkigt? Det var det inte, det kan jag försäkra, inte för en fotonörd som jag. Men tröttande, mycket tröttande. Mina egna bilder får ni vänta på, måste bearbeta dem på datorn först; när jag kommer hem vill säga. Finns ingen tid för det nu. I svinottan i morgon påbörjar vi vår hyrbils-, buss- och, framför allt, tågresa till medeltidsstaden Rothenburg ob der Tauber i Tyskland. Det blir en lång lång resdag, med många byten.

Här bara ett par halvrisiga panoramabilder tagna med telefonen, för att ni ska få en aning om hur det ser ut här:

Sand är sand och sten är sten, är jag benägen att tänka. Jag menar, det ena är småkornigt, rinnigt och blåsigt, det andra står bergfast. Lik förbannat kan dessa två förenas. Ibland med mer, ibland med mindre vatten i blandningen, mjukare eller hårdare.

Då tänker den longitudinella konstnären erosionen så här: De där mjuksvagare sandstenspartierna ska jag ge mig på. De hårda får stå kvar. Det kan bli nåt. Vänta bara, om några tusen år…

Titta bara, så det kan bli:

Bilden från böhmiska Schweiz. Just nu annars i mähriska Toscana, en bit utanför den tjeckiska staden Brno.