Där satt jag, 1 oktober, vid den långaste Manapoolen, för andra kvällen i väntan på häftiga flodhästgapusar, -stridsvrål och -gäspningar (de kom också, ännu mycket mer så än första kvällen; men det kan jag berätta om senare, blir för tjatigt med ännu mer hippos här och nu). Lite långsamt, tålamodigt och så där kändes det…
Plötsligt lockades min blick av något helt annat, något i det lilla formatet. Trollsländor gillar jag att fota hemma i Sverige, och nu dök en sådan upp i ögonvrån mitt i flodhästspaningen. Inte bara dök den upp, den behagade också slå sig ner på en liten pinne, inte långt från fotografen, mitt i det magiska aftonmotljuset:
Liked this post? Follow this blog to get more.