Idag ska jag bege mig iväg till Tivedens nationalpark. Har aldrig varit där tidigare, så det blir spännande. Det är frågan om 2,5 dygns umgänge med män. Ännu mer spännande. Sånt är man ju inte bortskämd med nu för tiden. Umgås mest med kvinnor, som ju breder ut sig och sysslar med allsköns intressanta saker, medan männen mestadels verkar sitta hemma och dricka öl framför teven. Äsch, inte vet jag förresten. Jag ser bara inte till så många av dem i vardan.
Men nu är vi fem gubbar från Borås Fotoklubb som ska ta språnget. Två dagar och två övernattningar vid Ösjönäs, vid sydänden av sjön St. Trehörningen i Tiveden. Självhushåll gäller, vi måste ha med oss all mat och tillaga den själva (bara en sån sak, således inga erfarna kalaskokerskor på plats…).
Det lär bli många bilder. Dock har jag ingen aning om ifall det finns något wifi-nät där ute i vildmarksstugan. Så om ni inte hör av mig förrän på onsdag, så vet ni vad det beror på (kan ju iofs också bero på att jag blivit uppäten av en varg, fått ett stenblock i huvet, eller liknande kalamiteter).
Jag har kommit på det. Hur vi ska lösa ett antal svåra problem alltså. Eller utmaningar, som politikerna tycker om att kalla dom.
Lösningen är att ta bort problemen genom att slå fast att dom inte finns.
Pro primo: Ta det här med rasismen t.ex. Enkelt ordnat. Det finns helt enkelt inga raser; vi tar bort dom. Det är ju en ståndpunkt som delar av den svenska s.k. vänstern saluför. Säger vi det bara tillräckligt många gånger, så blir det som vi säger. Alternativa fakta har blivit till alternativ sanning.
När det inte finns några raser, så kan det ju inte finnas någon rasism, eller hur? Så var det fixat.
Pro secundo: Vi kan titta på det här med kvinnor och män. Det är ju mycket problem med detta, männen bär sig illa åt, kvinnorna förtrycks, osv. Okej, vi löser det genom att ta bort de biologiska könen. Det finns inga biologiska kvinnor eller män. Det finns bara människor som upplever sig som det ena eller andra. Det finns cis-personer, och framför allt finns det hbtqi-personer. Alla kokas i samma missionärsgryta. Simsalabim, ingen är kränkt, alla är lika normala.
Och därmed kan ingen förtrycka biologiska kvinnor längre, eftersom dom ju inte finns. Skulle nån vara missnöjd med sitt upplevda genus är det bara att uppleva sig och definiera sig som ett annat.
Pro tertio: Invandringen till Sverige tycker en del är ett problem (utmaning). Vad då invandring, vad då invandrare? Vi har väl alla vandrat in (eller ut) hit en gång, eller hur? Nä, det är ingen skillnad på olika sorters invandrare, det är ingen skillnad på invandrarna och oss. Det finns inga invandrare, helt enkelt. Det är rasism att påstå nåt annat (aj då, visst fan, rasismen fanns ju inte… jaja).
Och om det ändå finns några enstaka invandrare, så är dom precis likadana som vi, både inuti och utanpå. Och är dom inte likadana som vi än, så blir dom det snart. Det är bara en tidsfråga innan alla människor på jorden blir som vi svenskar. Det tar ett tag bara innan dom inser att det är vi som vet hur det är och hur det ska va. Vi får ta det lilla lugna och inte hetsa dom.
Pro quarto: Vi befinner oss mitt i den sjätte massutrotningen av arter på jorden, säger en del och rynkar bekymrat på pannan. Nä nä, så är det inte alls! Det finns inga arter nämligen. Det finns bara lite olika sorters djur. Alla är lika fina.
Och vips har vi löst problemet med den hotade biologiska mångfalden! Eftersom det inte finns nån mångfald kan den ju inte heller vara hotad. Om det till slut (strax innan slutet) bara finns människodjur kvar så är det väl jättebra! Inga bekymmer med dom andra sorterna. Vi kan satsa helt och fullt på att bli ännu fler och verkligen uppfylla jorden och lägga den under oss, som Herren beordrade Adam och Eva att göra. Kanoners!
Pro quinto: Det här med klimatkrisen ska vi inte bekymra oss så mycket om. Det är bara vetenskapsmännen (se där, männen igen! kunde man ge sig fan på…) som håller på och dillar. Vad då vetenskap? Ärligt talat så kan man ju inte veta nånting, man kan bara ha olika uppfattningar och åsikter. Alla är lika goda; ”en ann är så go som en ann”, som nån ursvensk uttryckte saken. Det finns ingen objektiv sanning, inga objektiva fakta (bara alternativa).
Vi ska inte tänka så mycket på hur det är, desto mer på hur det bör vara. Om vi sen säger att det är som det bör vara, så blir det så. Punkt slut-tjafsat.
Se där, då har vi löst fem rätt rejält uttjatade problem (utmaningar). Har ni nåt mer ni grubblar över och vill bringa reda i, så hör av er. Vi ska nog kunna få rätsida på’t.
Ja till och med den allrasom minnesvärdaste av dom alla… Jorden runt utan att flyga, 7 okt 2016 till 4 april 2017, nämligen. Vet med mig att jag skrivit om detta longitudinella, krävande drömprojekt många gånger förut. Så jag nöjer mig med att hänvisa till vad som står att läsa under fliken Mina resor här på hemsidan. Där finns grundläggande information, länkar till reseblogg och bilder, m.m.
Det är intressant att notera, att jag faktiskt fortfarande går omkring och känner mig nöjd och stolt att jag verkligen gjorde det; förverkligade min över tjugoåriga dröm. Ibland är det nödvändigt att utföra det nödvändiga… Annars är man en liten lort, helt enkelt.
Min globloop är dessutom extra aktuell just idag. Ikväll kl 19 ska jag hålla föredrag med bilder och musik om denna mitt livs största resa. Framträdandet ska gå av stapeln på Palladium i Alingsås, som ett inslag i pågående Lights in Alingsås. Det är inte första gången jag håller detta föredrag, kan jag säga. Men det är lika roligt (minst!) varje gång.
P.S. Om man rundar något runt, blir det ännu rundare då…? D.S.
Nu kommer den igen, framkrypande ur lövhögen – taggbollen… (se tidigare inlägg och ännu tidigare inlägg) Nu har den blivit en låt till och med. Jag är mäkta stolt över detta. Inte nog med att texten uppriktigt sagt är j-igt bra, det är låten också – egentligen. Jag menar om nån riktigt duktig artist, med rivig röst och häftigt gitarrspel, fick hand om den. Eller ett litet kompetent band kanske. Som kunde spela in den, med känsla och god teknik…
Inget av ovanstående är för handen här. Blott en morgonrosslig röst, gitarrspel utan pekfingernagel (gått av f.n.), röstmemo-inspelning på åtta år gammal utsliten mobiltelefon. Men ändå: jag är imponerad av att jag kunde göra en låt av den här från början mycket oregelbundna och till största delen orimmade dikten. Och visst finns det potential; det skulle kunna ha blivit bra...
Självporträtt 2
Taggboll
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Nosar mig fram Tassar lågmält mina rundor Mumsar omnivoriskt på det jag finner En jordlöpare här en tvestjärt där
Men tvåbeningar undviker om ändå såna jag möter kurar boll Hoppas på förvilla Med taggarna ut ligger stilla som ett troll Väntar Vill inte vara med Vill slippa dom Vill va ifred
Hatar välordnade enfaldiga gräsmatteöknar Älskar stökiga multimångahullerombuller Utomtaggs stora onda världen Inomtaggs lilla mjuka livet
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Godtrogen medtaggssmekare Misstrogen taggbollskurare
Tagga ner o tagga mer o tagga tagga hela dagen Tagga in o tagga ut o kura som en boll Tagga ner och tagga mer o tagga tagga mig i graven Tagga in o tagga ut o lura som ett troll
Att leva sunt och dessutom njuta av detta (10 km löpträning om dan, hårt ransonerat snus, mus o brännvin, kalla avrivningar) torde vara ett utmärkt sätt att leva; liksom att leva osunt men inte njuta av det utan jobba hårt för att ta sig ur skiten (sex, drugs & rock’n roll kombinerat med fet mat och stillasittande framför teven t.ex.), det lär ju också vara en god livshållning.
Men frågan är vad som är mest bäst, eller minst dåligt: 1) Att leva sunt men inte njuta av det? Eller: 2) Att leva osunt men njuta av det?
Det är trots allt inte bara fysiskt välmående som är viktigt. Lika väsentligt är det psykiska välbefinnandet; en sund själ i en sund kropp. Helst inte bara en kropp, helst inte bara en själ, helst en kroppsjäl som njuter av livet i denna jämmerdalen (mot alla odds).
Och hur nå dithän? Jo, följ rådet från den gamle vise på Söderljungen: Lev din bestämmelse…
Funderar på om min s.k. klassresa (alltså från arbetar-slummen upp på de höga borgerliga bildningshöjderna) hade blivit av om jag inte haft turen att missa grundskolan med några år och i stället gå fyraårig plugg-realskola? Vet inte.
Det lär ju vara svårare att göra klassresor nuförtiden pga av den progressiva pedagogik som regerar i svenska skolan, alltså att eleverna skall forska själva, läraren är handledare, inte lärare osv. Då krävs det ofta rejält stöd hemifrån, en hyfsat intellektuell hemmiljö, om det ska gå bra. Inte för att mina fina föräldrar gjorde motstånd mot att jag skulle läsa vidare, inte alls (pojken hade ju läshuvud). Men de puffade inte på direkt heller.
Började skriva om det här. Men det blev för långt som vanligt. Orkar inte skriva färdigt ikväll. Kanske senare. Ni får nöja er med att tills vidare grubbla på min kontrafaktiska fundering: Vad hade hänt om jag inte råpluggat mig fram i realskolan utan i stället slappat och busat mig fram i enhets-anti-kunskapsskolan…?
Ja, jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla s.k. invasiva arter: Tack för att ni vill va med oss! Några andra blommor (o-invasiva) finns knappast att beglo på min vanliga, dagliga promenadrunda. Liknande det som gäller i djurvärlden är det i växtvärlden: Trivs och frodas gör bara de arter som klarar av att anpassa sig till och stå ut med den i särklass mest invasiva arten av alla – människan nämligen…
Det har varit mycket musik på bloggen på sistone. Här kommer lite till. Vaknade tidigt på morgonen för ett par dar sen, låg kvar i sängen, ville inte stiga upp. Reelade lite på facebook med telefonen – plötsligt fascinerad, mesmeriserad… Det var Jackson Browne som framförde en lugn och stillsam låt med sån där total autenticitet… så där på allvar, utan några som helst åthävor eller tricks, inget annat komp än hans egen akustiska gitarr, bara han själv på scen… inspelat 2022 såg jag. Då var han 74 år, precis som jag är nu. Sån ville jag vara…
Forskade lite om låten, Something Fine. Den var skriven redan i början på 70-talet, visade det sig; 50 år gammal låt alltså. Än sen? Bra musik åldras inte; fin konst åldras inte; ars longa, vita brevis.
I min tolkning av Something Fine lider låt-jaget troligen av någon allvarlig sjukdom, kanske är han dödsdömd. Han sjunger till någon han älskar, ser nostalgiskt tillbaka på vad de gjort tillsammans. Framför allt tänker han på hur fint de hade det i Marocko en gång. Han kommer nog inte att få uppleva något så fint igen. Men han ser tillbaka med tacksamhet; ångrar ingenting. Han har fått vara med om something fine…
The papers lie there helplessly In a pile outside the door I’ve tried and tried, but I just can’t remember what they’re for The world outside is tugging like a beggar at my sleeve Oh, that’s much too old a story to believe
And you know that it’s taken its share of me Even though you take such good care of me Now you say “Morocco” and that makes me smile I haven’t seen Morocco in a long, long while The dreams are rolling down across the places in my mind And I’ve just had a taste of something fine
The future hides and the past just slides England lies between Floating in a silver mist so cold and so clean California’s shaking like an angry child will Who has asked for love and is unanswered still
And you know that I’m looking back carefully Cause I know that there’s still something there for me But you said “Morocco” and you made me smile And it hasn’t been that easy for a long, long while And looking back into your eyes I saw them really shine Giving me a taste of something fine Something fine
Now if you see Morocco I know you’ll go in style I may not see Morocco for a little while But while you’re there I was hoping you might keep it in your mind To save me just a taste of something fine
