Författare: Jorge50

Om ett par timmar ska jag sätta mig på tåget; först till Alvesta (“lika tråkig som en påstigande i Alvesta”…) och sen, tillsammans med några andra gubbar, blir det nattåg till Berlin. Det handlar om en testfototågresa (snabbt beskriven i förra inlägget).

Till tågåkning när jag en gammal klockarkärlek. En inte oviktig del av detta tycke föddes när jag 1990 tågluffade tillsammans med min då 11-årige son Martin. Detta minns som en av mina bästa resor någonsin.

Den inspirerade också till rapdikten Tågmagi. Den är inte så illa:

magiskt ögonblick på tåg
vi var på väg – tänkte överge landet
satte hoppet på tåget, tänkte slita bandet
vad det gällde? friheten som luffande nomad
rulla ut ur Köpenhamn, tror fan man var glad
det var svart natt, men det kändes som gryning
som att surfa på världens maxade dyning
var i vargens timme, vackla ut i korridoren
kolla ut genom rutan, på ljusen, på våren
det var röda blåa osså gula ljus
det var gud i brallan, det var frihetens sus
killen vid min sida han var elva bast
han sa: farsan du är captain så kan jag jobba gast
jag sa: icke sa nicke vi jammar tillsammans
två gånger wow o jävlar anamma
vi ska smula de verklighetens dimmor till mos
med dröm-Kalashnikov och long gone blues!
kunde le, se mot den fria horisonten
krossat det förflutna, den jävla gamla dronten
äventyr magi himlen runt hörnet
livets krona, men utan törnet
bollen var sannerligen rund mina vänner
kan ni lura på ett ögonlock hur ofta ni känner
er som ett med strömmen med floden med livet
som om allt ni väljer är det bästa – givet
jo, jag vet, det kommer nån gång
men dessemellan är livet en lång kall sång
så många som tvivlar, så få som tror
och livet passerar, man sitter och glor
man är sur man är stel man är vrång man är låg
tja, vad kan jag säga: åk tåg, åk tåg!

Jag kan den fortfarande utantill, efter alla dessa år. Testa gärna själva om ni kan deklamera dikten i raprytm. Här får ni lite komp, om ni vill använda er av det:

P.S. Har lagt ett litet “facit” till hur texten kan rappas på Mina Texter / Dikter. D.S.

Första halvan av september var jag hos goda vänner i Door County, Wisconsin, USA, i lördags kom jag hem från Zimbabwe, södra Afrika, i morgon åker jag på tågfotoresa till Tyskland och Tjeckien.

Det blev lite för mycket, det blev lite för mycket… som charkuterihandlerskan Alma Karlsson i Broaryd brukade säga, när hon ”av misstag” (varje gång!) råkade väga upp lite mer köttfärs än det begärda halvkilot eller kilot (på det viset fick hon ju sälja lite mer).

Liknar den famösa s.k. ketchupeffekten; först hölls det igen och igen, inget resande alls nästan under de två pandemiåren – sen kom allt på en gång. Samtliga dessa tre resor var planerade redan före corona, och nu när det äntligen går att resa igen tänkte jag inte så noga på saken, utan bara sa ja till alltihop.

För ögonblicket känner jag mig lätt utmattad…

Men tågfotoresan kan jag inte backa ur, för där är jag guide t.o.m. Har varit med och planerat och arrangerat resan för Fokus Fotoresor; får inget betalt men betalar heller inget. Det är en testresa. Om testet slår väl ut kan den ingå i Fotoresors orinarie resesortiment från nästa år. Programmet ser i grova drag ut så här:

Snälltåget, nattåg till Berlin, därifrån till Spreewald, berömt för sin gurka och sina vattenvägar.
Tåg till Decin i Tjeckien. En helfotodag med guide i Böhmiska Schweiz.
Tåg till Brno och Sardice, och två guidade fotodagar i Mähriska Toscana.
Tåg till tyska medeltidsstaden Rothenburg ob der Tauber. En dag och två nätter där.
Tåg till Berlin, och därifrån nattåg till Sverige.

Resan skall pågå 12-23 oktober. Ska försöka uppdatera bloggen då och då, men I fån icke bliva gramse utifall inläggen bliva lite glesare än vanligt. Efter den 23:e ska jag vila upp mig i hemmet, och då lovar/hotar jag att blogga av bara helvete!

• 

• 

Här är mina två bostäder. Den ena består av ett tält vid Zambeziflodens strand i norra Zimbabwe. Det är ofta mycket varmt där, närmare 40 grader i skuggan, och elefanter och eland-antiloper strövar runt tältet, snubblar ibland på tältlinorna. Jag är inte där så ofta, hittills 9 dagar i det här livet (kan bli fler i nästa).

Den andra bostaden ligger på Söderljungsgatan i Borås, 900 mil norrut; ingår i den mycket välskötta bostadsrättsföreningen Boråsbostad nr 2 (ugh! mig vara stor ordförande!). Där håller jag ofta till, som nu t.ex. Inte många djur strövar runt i grannskapet, och de har huggit ner björken vid min balkong, där sidensvansarna brukade landa på hösten. Men det är svalt och skönt för det mesta, och från köksfönstret kan jag skåda ut över hela Borås. Det är köket som syns på bilden. Där bakade jag bröd idag (det oknådade) (det gör jag så gott som aldrig i tältet).

Gött o va hemma liksom. Med en hel del goa minnen att ruva på, men med niohundra flygmil i bena…

Ja, slutet på min Afrika-resa vill säga. Hoppas jag. Sista etappen Amsterdam – Göteborg är försenad, men skall enligt uppgift avgå om en dryg halvtimme. I natt genomled jag över 10 timmar mellan Johannesburg och Amsterdam. Bakom mig lämnar jag de här gossarna:

Betänk att bilden är tagen med telefonen, på cirka 10 meters avstånd. Så småningom lär den här bloggen prydas med ännu häftigare bilder från Mana Pools. Men först måste jag vila upp mig en smula; är minst lika sliten som lejonhanen på bilden.

Mot all förmodan har jag lyckats få nätkontakt här ute i Mana Pools-“vildmarken”. Det är cirka 35 grader varmt i skuggan och vi sliter och jobbar med två safaris per dag; delvis med jeep, delvis till fots.

Elefanterna är ett något störande inslag i campen; man kan inte alltid gå till sitt tält, för att det står en elefant i vägen.

Men mellan de hårda foto-arbetspassen njuter vi fina måltider och svala drycker. Och när tillfälle ges slöar jag i tältet, blickande ut mot den väldiga Zambezi-floden:

• 

• 

Med den här maskinen tog jag mig ner till södra Afrika igår. Det var ett helvete. Mellan mig och att få gå på toa eller bara sträcka på benen satt en sån där “bresare”, alltså en gubbe som bara brer ut sig, skrevar och tar armbågsplats på ett fullständigt självklart sätt och som gör livet till ett helvete för alla bredvidsittande. Och han tänker inte ens på att han gör det!

Och den här hade dessutom nån sorts lodenrock mitt i svetthettiga kabinen – hela vägen! I åtta timmar! Utan att tänka på det! I åtta timmar ständigt utsatt för hans beröringar, utan att kunna göra nåt åt det. Fy fan.

På det följde nio timmars väntetid över natten på Nairobis flygplats… Men det var mitt eget fel som bokat så dumt. Säkert för att jag är så jävla snål ibland… Vet inte, minns inte. Jag vart rent yr i mössan av sömnbrist, så mycket kan jag säga.

Men nu är jag framme. I Harare, med gott resesällskap. Under över alla under. Kanske inte blir nåt på en vecka här på bloggen nu. Ingen aning om hur det är med nätkontakt ute lodgen vid Mana Pools, dit vi ska ta oss i morgon.

Men i så fall får ni ge er till tåls… Den som väntar på nåt gott…

Ja, efter att ha hoppat ur sängen cirkus 03.15 (vaknade självmant 03.00, hade annars hoppats på att bli väckt av väckarklockan/telefonen för första gången på 30 år, men tyvärr…), pigg som ett vinterny, intog jag en snabb första frukost, varpå jag rattade min Orange Energetic Polo (95 hp) till Landvetter flygplats. Elegant seglade jag igenom säkerhetskontrollen (med blott liten extrakoll på den nyss inköpta lätta, lilla resetandkrämstuben och resedeon (Frisk & Skön); dessa befann sig inuti, när de borde befunnit sig utanför väskan).

Nu redan på Schiphol Airport, Amsterdam. Efter en liten English Breakfast, inkl. en bira (redan druckit kaffe två gånger idag) är tillståndet någorlunda gott (därav det käcka första stycket ovan). Men vänta bara, innan jag är framme vid destinationen Mana Pools på torsdag förmiddag lär de befarade strapatserna ha tagit ut sin rätt…

Egentligen beror allt på den här fantastiska bilden (apropå motljus förresten, ämnet för förra inlägget…):

Så fort jag såg den bilden tänkte jag: Jag måste dit! Måste ge mig chansen att fota ett liknande motljusgap…

Och så blev det, för i morgon smäller det: riktning Zimbabwe… Tidigt som fan, 6.10 går flyget från Landvetter, måste gå upp vid halv fyra-snåret. Lång väntan i Amsterdam, och en hel natts väntan i Nairobi, Kenya. Dåliga flygförbindelser till Harare, Zimbabwes huvudstad. Ska anlända dit onsdag förmiddag, sen övernattar gruppen där; det är en gruppfotoresa, ledd av den kände fågel- och djurfotografen Brutus Östling (kolla hans bilder från platsen här). Först på torsdag flyger vi ut till målet, Mana Pools nationalpark vid Zambezifloden, med ett litet, chartrat plan.

Låter det mödosamt? Ja, det tycker jag också. Det känns som att resemödan kan komma att överträffa reseupplevelsen…

Nåväl, på plats, i den lyxiga (?) lodgen vid flodens strand, omgiven av alla djuren (några av de 4 procenten kvarvarande vilda däggdjuren bl.a.; 36 procent av däggdjuren på jorden är människor, 60 procent människans husdjur) blir det nog bra, får vi hoppas. Vi ska fotografera gående till fots, sägs det, inte åka jeep som är det vanliga på safaris annars. Blir bättre lejonbilder om man ligger ner på marken och fotar. Då har man chansen att få till den där softa, suddiga bakgrunden: bokéh kallas det (japanskt ord för ”oskärpa”) nämligen, som låter motivet framträda på ett helt annat sätt än mot en rörig bakgrund.

Ingen aning om hur cyberförbindelserna är där ute i bushen, och om jag kan upprätthålla bloggen eller inte. Vi får se. Ska komma hem 8 oktober, är det meningen. Gör jag inte det är jag förmodligen uppäten (av exempelvis ett lejon eller en afrikansk vildhund).

Motgång, mothåll, motlut, motvind… Ingen hejd på motigheterna. Desto läckrare då att motljus är något väldigt positivt i fotografens öga… Medljus är mestadels platt och tråkigt, sidoljus kan väl vara lite skuggspeleligt intressant så där. Men motljus, det är alla dar! Blott riktigt goda bilder motljus har!

• 

• 

Jag har abnormt svårt att motstå genomlysta motljusblad, och har tagit alldeles för många bilder på sådana…

• 

• 

Det bor en mås på taket, den är så vit och fin
Den finns där alla sommarens dagar
Den flyger bort närhelst den behagar
Den låter som John Coltrane i en helvetesmaskin
och man vet ej om den skrattar eller klagar
Nej, man vet ej om den skrattar eller klagar

Det bor en mask i mullen och den är hal av slem
och hans dag är lika dunkel som natten
Ja, hans dag är lika dunkel som natten
Ej har den något huvud och blott en enda lem
Och den livnär sig på rötter och på vatten
och den bor här utanför i rabatten

Och uti den rabatten, där växer det en ros
Gud signe, som henne växa låter
Och give henne tröst när hon gråter
För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues
och hon skriker, fast det ingenting låter
men bladen faller bort när hon gråter

Om våren, om våren det är en bedräglig tid
då alla glada visorna skrödas
och kärleken blir till att förödas
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda
skall även jag de maskarna göda