Tänk, nu har jag haft den här bloggen i fem år – Who Knows Where the Time Goes… För er som tycker om att nostalgiskt blicka tillbaka: här följer länkar till julinlägg från de gångna fem åren:
Ja, julens färg framför andra är väl rött. Och det märktes direkt i morse, för jag fick ett anfall av näsblod. Lägenheten blev rödprickig. Till saken hör, att jag tar en blodförtunnande tablett om dagen, av något oklar anledning. Vilket inte gör saken bättre; bloandet vill inte sluta, typ.
Men, man är väl ändå inte bara till för att klaga. Jag lever än, vilket inte alla gör. Varken Sandy Denny eller Eva Cassidy till exempel, två mycket fina sångerskor som gick bort i alldeles för unga år. Sandy Denny var 31 när hon föll nerför en trappa och dog, Eva Cassidy var 33 när hon dog av cancer.
Så kom den då på plats till slut, granen. Under minimalt buller och bång restes den för en stund sen till sin fulla höjd av 97 cm ö.h. (plus Borås 143 m då; inalles 143,97 m.ö.h.).
Vi såg flera trollsländor på Madagaskar också. Men, som min rumskompis Göran sa till mig:
”Nu ska du inte tro att trollsländorna i Madagaskar är nåt märkvärdigare än trollsländorna här hemma i Sverige”, sa han. ”Dom har inget som dom inte har i Sverige också.” ”Nej, jag vet det. Men det dom har, det har dom väl i Madagaskar?” sa jag.
Och visst har dom det, kolla bara:
Nu räknar jag med att alla som är gamla nog att ha tittat på teve mellan 1965 och 1972 får lite nöjsamma associationer, när de läser texten till det här inlägget. Ni kommer säkerligen ihåg den för sin tid otroligt lustige norske stå upp-komikern Arve Opsahl, som i det för sin tid nyskapande humoristiska programmet Hvar fjortonde dag av och med Ulf Thorén uttalade sig om flickorna i Lissabon kontra dem i Oslo, i liknande ordalag. Här får ni en länk; Opsahl dyker upp efter 10.55. Här en länk till, där Arve håller låda mer på egen hand; det vitala avsnittet efter 1.30.
I ett in/anfall av rationell känslosamhet har jag i år konstruerat en adventsljusstake som äntligen fungerar loppet ut, så att säga. Jag börjar med att tända det längsta ljuset 1:a advent (det är ju det ljus man eldar mest med, typ; det brukar ta slut på slutet av adventen) och sen klarar jag mig fint med allt kortare ljus för de följande söndagarna. Funderar på att ta patent på’t…
Idag, 21 december, är årets kortaste dag på norra halvklotet. Solen går upp 08.50 och ner 15.22 vid Borås horisont, där jag håller till just nu. Solen är således över horisonten i 6,5 timmar, under horisonten 17,5 timmar. Om vi lägger till sisådär 45 minuters gryning och 45 minuters skymning, före respektive efter solens upp- och nedgång, så får vi en dag som är 7 timmar och en kvart kort, en natt som är 16 timmar och tre kvart lång.
(Denna knappt tillmätta dag är tillika min namnsdag; det är Tomas idag, Tomas tvivlaren… Om ni sen också får veta att jag är född i lejonets tecken, 16 augusti, så kan ni lätt räkna ut vad detta betyder för mig och för mitt förhållande till Universum, samt vice versa.)
((Om jag nu skall tillåta mig att göra en sinnesförvirrad astrologisk utvikning, vill säga. Jag funderar väl visserligen lite på Universum då och då i och för sig, men det omvända tror jag definitivt inte gäller. Universum har ju själva existensen att icke-tänka på, har nog inte tid med mig.))
I denna långa natt, på denna korta dag, repriserar jag min trotsiga lilla dikt Vintersolstånd. Den förekom senast i dessa spalter 19 december 2020. Slutet är detsamma nu som då, även om diktens språkliga gestaltning något modifierats i denna morgonversion (klockan är 06.34).
Det ligger något trösterikt också i mörkret. Något kravlöst ifredvarande, något ömsint kurande…
Vintersolstånd. Nu står vi på toppen av mörkret. Nu kan det bara gå utför mot ljusare tider.
Kurar trygg i mörkret. Ingen ondska ser mig. Låter mig inte fångas i det hårda, obarmhärtiga ljuset.
Liten långsam och låg lutar jag mig lugn mot den milda muren.
Utveckling, ligg lågt… Avveckling, sträck på dig!
Unna dig lite välförtjänt vila, O, Något. Det är du och jag, ömsintaste Intet! Varmaste kramen!
I väntan på att jag samlar mig till en mer ambitiös reaktion på den där intervjun med Anders Borg jag lyssnade på i jons, här ett citat (källa okänd; jag kan stå för det själv så länge) som han kan fundera på:
Den som tror att evig materiell tillväxt är förenligt med en jord med ändliga resurser är antingen idiot eller en ekonom.
Något jag ofta funderar på är hur stor andel av mänskligheten som består av idioter? 20, 30, 40 procent? Ännu fler? Färre är otänkbart. I inlägget Hugat skott, 15 feb 2021, citerade jag Ernst-Hugo J. i ämnet (tror jag iaf, även om jag inte hittat när och var han sa det). Det är värt att reprisera:
Världen är så jääävla full av idioter!
Du kan inte ta hänsyn till dom alla!
Men ämnet är lurigt. Hör i andanom den försåtliga frågan: “Jaha, och du räknar inte dig själv till idioternas skara, förstår jag?” Nänä, det gör jag förstås inte. Och det är lurigt. För ett säkert kännetecken på en idiot är att hen själv inte har nån som helst insikt i att hen är en idiot …
Nåväl, ni ska få tre goda belägg för vidden av människors idiotskap:
1 Häromdagen hörde jag om en rektor på en mellanstadieskola i Sverige som gav följande råd till en gravt och flerårigt mobbad elev: “Jo, förstår du lilla vän, du måste föreställa dig att du är en lyktstolpe eller en ketchupflaska, när dom är dumma mot dig. En lyktstolpe eller en ketchupflaska har inga känslor. Och har du inga känslor kan du inte bli mobbad!”
Kommentarer överflödiga.
2 Jag har just sett den utmärkta serien Det svenska styckmordet på SVT Play (rekommenderas varmt!). Där får man veta att en uppburen (men egentligen urusel) åklagare och diverse experter och (vissa) poliser sätter hundraprocentig tilltro till ett ettårigt vittnes utsaga (!). Vid ett års ålder skulle den lilla flickan ha bevittnat hur hennes pappa och en obducentvän till honom styckade Karolin da Costa, för att sen med full trovärdighet ett par tre år senare kunna redogöra för förloppet i detalj (“och huvet slängde de i papperskorgen…”). I själva verket var det flickans mamma tillskrev sin lilla dotter allt detta, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av de 9 timmars bandinspelning av konversationen mellan mamman och flickan som gjordes – men som egentligen ingen besvärade sig med att lyssna på! Polis och media i totalt tunnelseende anklagade och förstörde livet för all framtid för de två presumtiva “styckmördarna”.
Fy fan, säger jag. Se serien och bli förbannad…
3 Ett tredje belägg för min tes om den vida utbredda idiotin inom mänskligheten får bli de drygt 70 miljoner amerikaner som röstade på den narcissistiske psykopatiske lögnaktiga maktgubben Donald Trump i de amerikanska presidentvalet. I tron att Donald skulle ge nånsomhelst fuck om nånsomhelst utom sig själv… Ja, det är otroligt.
Tänkbar reaktion vid insikten om att allting är en trasa (som Carl Jonas Love uttryckte det). Det är en målning av Edvard Munch (som nog tyckte att han själv söp lite väl hårt).
Love is not all: it is not meat nor drink Nor slumber nor a roof against the rain; Nor yet a floating spar to men that sink And rise and sink and rise and sink again; Love can not fill the thickened lung with breath, Nor clean the blood, nor set the fractured bone; Yet many a man is making friends with death Even as I speak, for lack of love alone. It well may be that in a difficult hour, Pinned down by pain and moaning for release, Or nagged by want past resolution’s power, I might be driven to sell your love for peace, Or trade the memory of this night for food. It well may be. I do not think I would.
Edna St. Vincent Millay, American poet, 1892-1950
En sonett går inte att översätta, inte med bibehållen versform. Det kan möjligen gå att skriva en ny sonett, som liknar originalsonetten, på det andra språket. Men det blir just en ny dikt, något annorlunda. Och det gäller förstås även om, eller kanske just för att, man lyckats bibehålla de 14 versraderna med 5 jamber per rad, liksom rimschemat (som i sonetten ovan) abab cdcd efef gg.
Här ändå, som tolkningshjälp, en svensk version av Edna St. Vincent Millays sonett. Inga rim och ingen regelbunden rytm; fokus på innehållslikhet.
Kärleken är inte allt: den är varken mat eller dryck Eller en middagslur eller tak till skydd för regnet; Och inte heller en räddningsplanka för män som sjunker Och flyter och sjunker och flyter och sjunker igen; Kärleken kan inte fylla den kvävda lungan med syre, Eller torka bort blodet, eller spjäla det brutna benet; Ändå finns mången man som vänslas med döden Just i detta ögonblick, på grund av brist på kärlek. Det kan mycket väl hända, i en svår situation, Kuvad av smärta och kvidande efter lättnad, Att jag, plågad av nöd bortom viljekrafts förmåga, Skulle tvingas sälja din kärlek för att få frid, Eller schackra bort minnet av denna natt mot något att äta. Visst, möjligheten finns. Tror inte jag skulle göra det.
Har aldrig hört talas om Edna St. Vincent Millay tidigare. Hon lär dock ha varit en uppburen pjäsförfattare och poet – vann som tredje kvinna Pulitzerpriset i poesi. Hon var också känd för sin bohemiska livsstil och för sina många kärlekshistorier med både män och kvinnor… (Wikipedia)