En god vän berättade för mig att Peter Carlsson (han med bandet Blå Grodorna) liknat den sugande polskerytmen vid hur ett ovalt hjul rullar, i ojämn fart pga formen. Och ju närmare Dalarna man kommer desto ovalare blir hjulet… Jag kom att tänka på introduktionsfilmen till tv-programmet Tekniskt Magasin på 1960-talet. Här är det visserligen storbandsjazz i bakgrunden, vilket stör polske-associationerna, men man kan ändå tydligt se hur de ovala kugghjulen till höger i bilden rör sig.
När man stampar takten till polskans tretakt tar man gärna avstamp på 3:an och markerar sedan 1:an starkt. 2:an markeras inte alls. Detta till skillnad från vals, där 1:an är starkast, 2:an och 3:an markeras ungefär lika.
Polskerytm kan översättas till text, ett versmått som klassiskt kallas för nystev. Jag ska ge några ljudande exempel med både musik och text, som visar varför det är så kongenialt att likna polskerytmen vid ett rullande ovalt hjul.
Musik: PolskaMusik: ValsText: Nystev/polskerytm, valsMusik: Alagi Falou, skifte från fyrtakt till polsketakt
Ingen har hittills kommenterat det här med ”Gör Sverige lagom igen”. Så då får jag väl göra det själv då (som hönan Hanna sa när hon ville ha hjälp med att baka bröd).
Först tänkte jag på hur jag såg på mängdmåttet lagom, dels i ungdomen, dels nu i höggradigaste ålderdomen. För 50 år sen tänkte jag nog: Lagom? Nä, fy fan. Här skulle ges järnet, så var det bara. Lagom – det var ungefär lika negativt som trevligt. Att ha det trevligt motsvarade väl ungefär en slät bulle till kaffet, lagom var inte mycket bättre. Nej, svängarna var till för att tas ut till max, ingen tvekan om det.
Men nu ser jag det lite annorlunda. Trevligheter låter väl fortfarande lite avslaget, men lagom är kanske inte helt fel alla gånger. Överdrifter eller underdrifter är förvisso häftigt ibland, men en kan lika gärna påstå att för möcke eller för lite skämmer allt (som Hilda i Rökla brukade uttrycka saken).
Sen frågade jag mig: Jamen är Sverige verkligen landet lagom? Ja, när man lever och verkar här inomrikes, som urbota svensk, så att säga, så tror man lätt det. Jag menar, vädret överdriver sällan här, det är ont om naturkatastrofer; jorden bäver sig sällan, vinden orkar sällan upp till orkan, mer av försiktigt pissregn än skyfall, osv. Svenskarna smyger omkring lite gråklädda så där, konflikträdda som fan. Politikerna är mesigt långbänkiga och trögstartade, Saltsjöbadsanda råder i det fackliga livet. Fåglarna är givetvis inte över sig färggranna (förutom de fyra arter Rosenberg benämnde ”praktfåglar” i Fåglar i Sverige: biätaren, härfågeln, blåkråkan och kungsfiskaren alltså) – jag menar, bara en sån sak.
Och så vidare.
Men allt det här gällde väl mest förr i världen kan jag tro; i landet Svidyllien, där jag sprang omkring som en liten gullig trädgårdsdvärg och luktade på blommorna…
Om man nu i stället undersöker saken på World Values Survey (WVS) så får man reda på att Sverige är ett av världens mest extrema länder, när det gäller värderingar av olika slag. I WVS’ regi har en väldig massa forskare gång på gång ställt samma 250 frågor till en väldig massa människor i en väldig massa olika länder. Vart femte år, med början på 1980-talet, har hittills har åtta undersökningar gjorts; den första sammanställningen kom 1985, den senaste 2020. Antalet respondenter närmar sig nu 100.000. Ett stort antal värderingar studeras, och resultatet redovisas i form av kulturkartor. Den vågräta axeln på kartan representerar en skala från överlevnad till fritt självförverkligande, Den lodräta axeln visar graden av traditionella, ofta religiösa värderingar, kontra sekulära idéer och levnadsmönster.
Sverige parkerar hela tiden längst upp i nordöstra hörnet av kulturkartan; max självförverkligande individualism, max modern sekularitet.
Det är inte många som har så extrema värderingar som vi, helt enkelt! Och det är på gott och ont. Låt mig räkna upp ett antal variabler där vi är bäst eller värst i världen:
stor tilltro till myndigheter förhållandevis stor tilltro till andra människor förhållandevis liten korruption flest ensamhushåll individualistiskt barnaga förbjuden sexköp förbjudet kvinnor förhållandevis jämställda hög grad av digitalisering; kontanter på väg bort ökande dödligt våld med skjutvapen, bland de högsta nivåerna i Europa befolkningsökning på 18 procent på 2000-talet; EU:s genomsnitt: 2,2 procent
Det finns säkert ytterligare variabler att nämna, men jag kommer inte på fler just nu. Det är lite svårt att ta in att vi skulle ha så annorlunda inställning i en rad frågor jämfört med människorna i de flesta andra länder. Jag menar, om man tänker efter, nog är väl ändå vi de förnuftigaste och nog vet väl vi bäst? Tja, nja, njo, mja…
Något tål hon väl att skrattas åt, Moder Svea, men kanske mera att hedras ändå?
Sällan uppskattar man sitt fosterland så mycket som när man kommer tillbaka efter ett varv runt globen som tagit 174 dagar. Så var läget för mig för exakt fem år sen, 30 mars 2017. Kolla resebloggen för mer s.k. kött på de s.k. benen.
Jo, kanske under inflytande av situationen i världen aktar jag icke för rov att ännu en gång (se tidigare inlägg) citera gamle Blaise Pascal. Han blev bara 39 år (1623-1662), men hann onekligen med en hel del, bl.a. att formulera följande sentens:
Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum.
Vet inte riktigt varför detta förefaller mig så vist. Det är väl detta att jag kan bli så fruktansvärt led vid att se hur människor håller på… pratar och babblar om meningslösa ting, samlar på pengar, mer och mer pengar, städar i hemmet och naturen, konsumerar och slänger, ja, håller på och håller på helt enkelt. Ibland ger de/vi sig/oss till att kriga och slå ihjäl varann.
Om Putin hade läst och följt Pascals kloka ord kanske han hade lugnat ner sig lite. Fast fan tro’t… Man kunde också tänka sig att fläska upp ett plakat i ansiktet på honom, där han kunde läsa:
Säll är den som har till rättesnöre, att man nog bör tänka efter före.
Tage Danielsson
Ja, översatt till ryska då förstås, hur det nu kan bli. Så här såg han ut förresten, Pascal alltså. Snygg frisse (hockeyfrilla?):
Nyss återkommen från en promenad i det omgivande kulturlandskapet; i virkesåkrarna alltså. Det är inte frågan om skog, knappast ens om natur i gängse mening. Nej, det handlar om kultur, som sagt, odlingar. Den gröda som odlas är till 90 procent gran. Små öar av skog här och där, i övrigt plantager överallt. Det är fult, ensidigt och fult.
Nu håller de dessutom på att gallra borta i Kransmossen-området, där jag ofta går. Då passar de på att köra med sina gigantiska skogsmaskiner på de stigar jag brukar använda, och därmed förstöra dem fullständigt. Men man får väl vara glad att de inte slår till med en “föryngringsyta” med en gång (kommer säkert), dvs. ett kalhyggesMORD på all tänkbar biologisk mångfald.
Jag försöker blunda för anskrämligheterna, böjer mig ner och ser på detaljerna i stället. Upptäcker sköna ting som liknar vår i mosslandet. Alltid något ändå.
-sv.svg){kind=link}