Författare: Jorge50

Nordvästen ger lite hals därute
Men jag tolkar buketten på bordet
Som ett relativt säkert tecken
På att sommaren lyser med sin närvaro

Input
sinnesintryck; det vi ser, hör, känner, luktar, smakar
intryck via det verbala språket; det vi lyssnar till och det vi läser

Process (i hjärnan och övriga kroppen)
känslor
tankar
minnen

Output
(vardagligt) tal
kroppsrörelser
handlingar
konstnärliga uttryck: bildkonst, musik, skulptur, litteratur, etc.

Detta apropå att jag snubblade på anteckningar till ett Filosofiska rummet-program på SR: Finns jag?

Apropå dinosaurer…

Apropå att växa upp: “Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” (Astrid Lindgren, ur Pippi Långstrump i Söderhavet)

Den fanns plötsligt på min telefon. Vet inte hur den tillkommit. Ett mysterium vill jag kalla det.

Håller på att undersöka min musikaliska rötter. I samband med detta gör jag en all time favourites-lista på Spotify. Inte klar än, återkommer om detta. Men idag stötte jag på en pärla ur det förflutna: Som att gunga sin själ i en hammock, av och med Hansson de Wolfe United.

Lorne de Wolfe et consortes slog igenom i stor stil i början av 80-talet. Som att gunga... finns med på debutalbumet Iskalla killen full av mänsklig värme 1979, och är definitivt en av deras simplare sånger, både musikaliskt och textmässigt. Men den fångade mig direkt. Det var något med den där enkla, konkreta bildspråket: som att gunga sin själ i en hammock… Så skönt töntigt utan att skämmas för sig en sekund…

Som att gunga sin själ i en hammock
I ett solsken där solen är du
Gunga sin själ i en hammock
Och du är vinden som svalkar mig nu

Nånting som jag älskar ser jag, hos dig
Ja, nånting som jag älskar ser jag, hos dig
Ingenting är nånsin givet, med dig
Nej, ingenting är nånsin givet, med dig
Det vi möts om i morgon liknar ingenting idag
Så det jag ger, det ger jag, till dig
Och det jag vill, det vill jag, med dig
Vi går tillsammans som det faller oss in
Den sången har en fin melodi
Den vill jag gunga, gunga i

Värmen som jag känner får jag, från dig
Ja, värmen som jag känner får jag, från dig
Det vi möts om i morgon liknar ingenting idag
Så det jag ger, det ger jag, till dig
Och det jag vill, det vill jag, med dig
Den sången har en fin melodi

Som att gunga sin själ i en hammock
I ett solsken där solen är du
Gunga sin själ i en hammock
Och du är vinden som svalkar mig nu

Så det jag ger, det ger jag, till dig
Och det jag vill, det vill jag, med dig
Vi går tillsammans som det faller oss in
Den sången har en fin melodi
Den vill jag gunga, gunga i

Som att gung sin själ i en hammock
I en trädgård där grönskan är du
Gunga sin själ i en hammock
Och du är skratten som glilttrar ännu

Som att gunga sin själ i en hammock
I ett solsken där solen är du
Gunga sin själ i en hammock
Och du är vinden som svalkar mig nu

Gertrude Stein myntade detta uttryck; det fanns med i dikten Sacred Emily från 1913. Men vad betyder det egentligen? Tja, efter vissa efterforskningar på nätet visar det sig, att de flesta använder det ungefär med innebörden att “saker och ting är som de är vad man än kallar dem, hur man än beskriver dem eller använder dem metaforiskt”. En ros är när allt kommer omkring alltid en ros… Även om du hittar på att inte använda ordet ros, utan i stället kallar blomman för “cykelpedal”, eller vad fan som helst, så bevarar den så att säga sin rosighet; den doftar fortfarande lika ljuvligt, den är alltid lika färggrann och vacker.

En ros är och förblir en ros, om du så vränger den alldeles åt h-e! Och väl är väl det…

• 

• 

• 

• 

P.S. Minns plötsligt att första avsnittet av Bröderna Cartwright hette En ros till Lotta… Men jag tyckte i och för sig det andra avsnittet, Pennfäktaren, var bättre. Det var mer skjuta där. (Adam var tuffast, enligt min ringa mening.) Jag gick in till grannarna i Broaryd, Hurtigs, för att se på teve. De hade teve före oss. Teven stod alltid på, även om Rakel och Ragnar ibland hade somnat framför den. D.S.

• 

• 

• 

• 

• 

Sje-ljudet är skönt! Men svåruttalat för utlänningar; finns i olika dialektala varianter dessutom. Och det är, inte minst, svårstavat. Sambandet fonem (minsta betydelseskiljande ljudenhet) och bokstav (skriftligt fonemtecken) är inte alltid lättgenomskådat i svenskan. Bland det absolut svåraste är att stava sje-ljudsfonemet. Det har ingen egen bokstav, men kan översättas till upp emot 65 bokstavskombinationer!

Liten dikt att läsas högt:

Huru skönt är icke sje-ljudet!

Ett skepp kommer lastat med sje
Med sydsvenskt ångloks-sj…
Med skitfint norrländskt skid-sje…
Med ännu finare fruntimmers-sje

Du är skönast när det skymmer…
Två själar i skön förening… visst, men varför bara själar?
Skön är förvisso själarnas pilgrimgång
Men skön är också krôppastôllarnas måltidssång!
(som när allas magar nynnar av mättnad…)

För att nu inte tala om skönheten i krôppatstôllarnas skötemöte…
Sju sjösjuka sjömäns sjuksköterskebehov – och omvänt
Sköterskornas sjömansbehov
Vid behov ordineras: en sjöman om dagen
i samband med måltid
eller vid sänggåendet

Skit för all del i å sköta dig själv
men sköt gärna skiten åt andra

Ack ja, alla sköna, skira, sköra människor –
som stjälper hela vår sköna jord
som skjuter det sjunkande
jordskeppet i sank
och sig själva i foten

Låt oss sjunga sköna skälvande sånger
om så ingen gitter svara
för alla oss skira, sköra
på mänskoskeppet Aniara…

Upptäckte just ett allvarligt fall av ålderism; skamlig ålderssegregering/-diskriminering m.a.o.! I den välkända, trallvänliga sommardängan I sommarens soliga dagar heter det i refrängen:

Du som är ung (min kurs.), kom med och sjung,
och sitt ej hemma slö och tung.

Varför får inte vi gamlingar vara med sjunga?! frågar jag mig. Ska man till och med indirekt uppfatta det som att vi sitter hemma slöa och tunga? Alltså likt de ungdomar som inte hörsammar kallelsen att delta i gångandet och sjungandet?

Jag blir så upprörd så jag nästan håller på att smälla av!!! Ständigt denna diskriminering av oss äldre som faktiskt byggde det här landet! Vi förtjänar bättre!

Jo, det var så att jag idag hade äran att bli bjuden på lunch av en god vän. Och det som bjöds (för mig alltså, för vännen var det dyrt som fan) var pastatryffel. Det var alldeles utsökt gottigottgott, det kan jag lova. En kulinarisk upplevelse. Och det var dessutom första gången i livet jag hade glädjen att inmundiga denna läckerhet, som jag hört så mycket talas om, alltså tryffel.

Vad är då tryffel egentligen? Jo, det är en svamp som växer vilt i delar av södra Europa. Den är emellertid smått utrotningshotad i vilt tillstånd, varför den också odlas – också i någon mån i Sverige, faktiskt; på Öland och Gotland, närmare bestämt.

Det finns svart tryffel och vit tryffel. Jag är inte rasist, men… den vita tryffeln är den allra exklusivaste och dyraste. Ett kilo vit kan betinga ett pris på upp mot 50.000 lusidorer (SEK)! Det jag åt härrörde alltså säkerligen från den svarta typen:

Nå men vad med rubriken då? Tryffelsvin? Jo, man dresserar svin (går också med hundar) för att nosa och böka fram tryffeln. Kände ju att min lunchrätt idag doftade på ett säreget sätt. “Aha och åhå”, funderade jag. “Med min känsliga näsa skulle jag kanske kunna få jobb som tryffelsvin på Gotland?” “Nja”, tyckte min goda vän, “det där ska du nog ta å skita i” (som Alfred sa till Lina apropå giftermålsplanerna). “Även om du är lite svinaktig ibland kan du aldrig konkurrera med dom riktiga doftspecialiserade nöffinöffarna. Å du har la’t bra som pensionär? Inte ska du behöva ge dig ut och nosa i markerna! Du vet, tryffel går väl an, men det finns hur mycket skit som helst som du kan få väderkorn på om du bökar runt med nosen i backen! Sånt ska du inte utsätta dig för.”

“Klok man lyder vis mans råd”, som salig sportreportern Mac Gänger brukade slå fast. Så jag beslutade fortsätta mitt goddagspiltsliv som lat pensionär. Men jag drömmer redan om min nästa läckra tryffelmåltid…