Ja, så har det alltså blivit november igen. Den månaden har en speciell olyslyster i mitt hjärta. I grårisnovembers ångestskog… Egentligen har väl december ännu färre soltimmar. Men förr i tiden fanns ju ofta lite snö i december, och så kom ju julen, den strålande julen. Inget sådant i november, bara mörkret och minnet av de döda…
Fast visst finns det också ibland något mysigt ombonat med mörkret, något att krypa in i, rugguggla lite, läsa en bok, sitta i mjukdunklet och dimma sig bort…
Är säker på att jag publicerat min lilla novemberdikt förut. Men det kan inte hjälpas, tycker den är så ohemult bra (säkert mycket för att den utgår från mästaren Harry Martinsons junidikt, fast tvärtom):
November Dag
Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.
I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.
November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.
Liked this post? Follow this blog to get more.